– Vi har i våra insatser gripit många. I enbart de särskilda insatser jag varit ledare för har vi ingripit med tvångsmedel mot långt över 1 000 personer. Flera hundra har vi gripit flera gånger för grova brott.

– Det är i dagens debatt viktigt att påpeka att inlåsning med lång fängelsepåföljd inte är en lösning av grundproblemet. Den kunskapen har vi både själva, andra länder samt framför allt forskningen. Nästan alla i den värsta gängmiljön återfaller till samma destruktiva tillvaro. Och med fler brottsoffer på sitt samvete.

– Det finns vissa gängmedlemmar som är dödligt farliga och där längre inlåsning måste ske. Men som sagt det löser inte problemet då det kommer en nyrekrytering på löpande band samtidigt som de fängelsedömda kommer tillbaka gång på gång.

Räcker inte med tuffa tag

Fredrik Gårdare och andra internationella experter menar att det inte akut räcker med längre och fler fängelsestraff för att lösa problemen. Samtidigt med polisens arbete måste en rad insatser sättas in för att stoppa nyrekryteringen:

– Detta har jag sett själv under många års arbete i gängmiljön. Vi har den kunskapen grundad på ett långt utbyte med forskare över hela världen. Dessutom har vi haft ett stort flerårigt uppdrag åt EU-kommissionen med fokus på hur samhället ska ingripa mot och förebygga gängkriminalitet. Jag var chef för det och gängforskaren Amir Rostami projektledare. Flera länder med gängproblem deltog med såväl polis, kommuner, andra myndigheter samt ett flertal erfarna och kända gängforskare. 

– En mycket kraftig förebyggande insats måste göras. Det gäller hemmiljö, skolmiljön, fritidsmiljön, vård av olika slag, psykisk ohälsa, missbruk med mera. Detta måste ske samtidigt som polisen och övriga brottsbekämpande myndigheter skingrar de befintliga, allvarligaste gängen. Framför allt får bort ledare och rekryterande faktorer såsom pengar, statussymboler, resor, företag och lyxbostäder.

Alla måste jobba tillsammans

Marika Andersson är rektor på Lövgärdeskolan i Angered i Göteborg. Lövgärdet är det sist byggda av Göteborgs miljonprogramsområden och klassades av polisen redan 2015 som ett ”särskilt utsatt område”.

– Den här typen av åsikter skrämmer mig. Om vi ska kunna bryta rekryteringen av nya ungdomar, vilket är vad det handlar om, så måste vi tro på människan. Tror han själv att människan är statisk, inkapabel till förändring och att det är bestämt vilka som blir kriminella – i så fall kan vi väl lika gärna ha ihjäl dem. Det blir väl nästa förslag, säger Marika Andersson till Dagens ETC.

– Det handlar inte bara om att polisen ska låsa in gängmedlemmar, det handlar om att vi ska ge förutsättningar för ungdomarna att göra andra saker. Vi som jobbar på skolan ska inte ta strid med buset på torget, vi ska se till att det finns alternativ så att vi kan fånga upp barnen och ungdomarna.

Marika Andersson tror inte att barn och ungdomar är kriminella i sig, men att för en del så attraherar snabba pengar och den tuffa livsstilen och hon menar att det inte är något konstigt med det.

– Jag blir så oerhört trött på politikens kortsiktiga tänk. Det saknas visioner om vilket samhälle de vill ha och vägen att nå dit, det blir bara valpropaganda.

Grunden måste vara att alla samverkar. Polisen, skolan, bostadsbolagen, socialtjänst, fritidsgårdar och föreningar med flera. Det är så vi kan nå resultat.

”Då är det svårt”

Samarbetet när ungdomar och unga vuxna som varit omhändertagna ska slussas tillbaka till samhället behöver bli bättre menar Marika Andersson:

– Jag hade en elev som kom in i gängmiljön, berättar hon. Han omhändertogs och sattes på ett HVB-hem. Jag såg själv hur han blev bättre där, lugna förhållanden och ett brott med den gamla miljön. När det var dags för utskrivning tog jag kontakt med socialtjänsten, naturligtvis efter att ha talat med honom, och sa att jag gärna ville bli en del av hans nätverk när han kom ut. Jag fick svaret att han hade fyllt 18 så han var myndig och det var därför hans egen sak att skapa ett nätverk. Istället släpptes han ut till samma miljö som tidigare utan att få ett stöd. Då är det väldigt svårt att lyckas.

Ingen är oförbätterlig

Camila Salazar Atias har jobbat med gängrelaterade frågor i över 15 år på Fryshuset. Hon har arbetat med avhoppare från kriminella gäng och hon har arbetat med en rad sociala frågor. Hon har lärt sig att de som skjuter inte har gått och blivit mördare från en dag till annan. Det är en lång resa dit och Camila Salazar Atias menar att den resan har vi många möjligheter att stoppa på vägen.

– Det är oroväckande att Fredrik Kärrholm slår fast att kriminella är oförbätterliga. Vårt arbete på Fryshuset samt forskning visar att detta inte stämmer, men det krävs stöd och rätt förutsättningar.

Bland annat genom Fryshusets arbete med avhoppare har Camila Salazar Atias kunnat konstatera att de som är svårast att nå och bekräfta är de riktigt unga. När de sedan kommer upp i 25-30 årsåldern har många insett lögnen i de liv de lever och då kommer avhoppen.

– Men att tro att man kan hålla dem inlåsta dessa år i fängelse och därigenom bryta deras kriminalitet är inte hållbart. Det är under dessa unga år de utvecklas, det är då de är mottagliga. Ska de då finnas på fängelse och bara träffa andra kriminella?

– Inlåsning är fel väg att gå, vi behöver att bli bättre på att förebygga att unga hamnar i kriminalitet och även bli bättre på att skapa möjligheter när de kommer ut från anstalt. Vår kriminalvård ska vara just rehabiliterande och inte bara straffa.

Svårt hitta stöd

Det är svårt att utanför vissa delar av politiken hitta stöd för Fredrik Kärrholms teorier och syn på hur man ska arbeta med gängproblematiken. Tvärtom är forskningen enig om att man inte bara kan jobba med repression och polisinsatser för att lösa dagens problem utan man måste ha ett betydligt bredare perspektiv.

Det finns också en stor enighet om att det behövs en stark och närvarande polis för att skingra de befintliga gängen. Men för att det ska bli en lösning på problemen måste polisinsatsen ske i samarbete med andra, sociala och samhälleliga insatser.

”Skräddarsy insatsen”

Camila Salazar Atias menar att det finns goda möjligheter att arbeta med avhoppare och gängkriminella. De flesta har ett mycket tungt bagage att bära:

– Man måste skräddarsy insatsen, man måste ta reda på vilka behov de har och varför de kommit i sin situation. Det kan handla om självdestruktivitet, kriminella tankemönster som innebär att man hela tiden skyller ifrån sig men också djupa trauman, olika diagnoser och självmedicinering. De måste få en chans att arbeta med sina relationer till nära och kära.

– Det gäller att de kan komma in i positiva sammanhang och att de upptäcker nya intressen, vad de är bra på, att det finns en möjlighet bortom kriminaliteten. När man skapat den här grunden kan man föra in utbildning och jobb – gör man det för tidigt så är risken stor att man skapar nya misslyckanden.

– Det är ett stort och dyrt arbete, hade vi gjort rätt från början hade allt varit enklare. Men att inte göra något nu innebär bara att kostnaderna för hela samhället blir mycket högre. Under alla de år jag har jobbat på Fryshuset har vi varnat för just detta och nu är vi där.

Dagens ETC har varit i kontakt med Fredrik Kärrholm som avböjer intervju. Efter att han i år har publicerat en bok om gängbrottsligheten, ”Gangstervåld”, och skrivit en rad debattartiklar om hur samhället ska bemöta skjutningarna och sprängningarna har han blivit högerns kanske främste debattör när det gäller kriminalitet.

Fredrik Kärrholm skriver att nästan alla gängkriminella varit i kontakt med socialtjänsten och varit föremål för sociala insatser och att Sverige lägger mer pengar på skolan än genomsnittet för OECD-länderna. När dessutom ”boendestandarden i Sverige är hög, dock med en viss trångboddhet, och att den ekonomiska ojämlikheten är lägre än i andra länder” bevisar detta, enligt honom, att ytterligare sociala insatser är i stort sett verkningslösa förutom en marginaleffekt.

Driver på för straff

Kärrholms grundläggande förslag är istället inkapacitering, det vill säga att hålla kriminella inlåsta så att de inte kan begå nya brott, något som även betyder långa straff för yngre.

”Kriminalvård och resocialisering av brottsbenägna individer fungerar dåligt – de flesta kriminella är helt enkelt oförbätterliga. För att bryta den brutala brottstrenden behövs därför hårdare straff”, skriver han i en debattartikel i Dagens Nyheter (8/9).

Fredrik Kärrholm tar USA som förebild och hävdar att ju fler som sätts i fängelse desto färre blir brotten i samhället. Detta är dock en mycket kontroversiell teori. Fredrik Kärrholm tar upp forskare, bland andra en nationalekonom, som driver den tesen, men majoriteten av forskningen inom området ser inte denna koppling som avgörande.

Fri när du mognar

Fredrik Kärrholm hänvisar också till studier från Brottsförebyggande rådet (Brå) som visar att unga människor som döms till fängelse riskerar att fortsätta begå brott när de släpps och drar slutsatsen:

”Dessa individer startar sin kriminella karriär i unga år och måste därför tidigt dömas till långa fängelsestraff. Fängelsestraffet måste således vara tillräckligt långt för att inkapaciteringen ska ha en positiv nettoeffekt.”

Fredrik Kärrholm driver där ett medicinskt-vetenskapligt resonemang som går ut på att unga människor bör sitta så länge i fängelse att de är betydligt äldre och mognare när de släpps ut.

”I ekvationen är ålder vid frisläppande en central variabel. Benägenheten att begå brott avtar med fler levnadsår. Detta fenomen är inom kriminologin känt som ålderskurvan för brott (crime-age curve). Hjärnans frontallob – som bidrar till konsekvenstänkande – är fullt utvecklad först i 25-årsåldern. Testosteronnivåerna börjar sjunka i 30-årsåldern. Därtill förändras sociala omständigheterna vid högre ålder och incitamenten för brottslighet minskar”, skriver han.

”Drastiska lösningar”

Det går att lösa problem med brottslighet genom långa fängelsestraff, enligt Fredrik Kärrholm.

”För att avvärja det akuta hotet brottsligheten utgör behövs i första hand ökad repression. Det kräver en total översyn av den svenska straffrätten i syfte att kraftigt höja straffen. Straffrabatten för den som begår fler brott måste avskaffas eller reduceras. När det gäller grövre brott behöver särbehandling av unga, mellan 15 och 21 år, upphöra helt. Otillräckliga åtgärder – med ett förvärrat läge som följd – kommer att kräva än mer drastiska lösningar. Härutöver måste gangsterkulturen bekämpas, till förmån för god moral.”

Detta betyder bland annat att en 15-åring ska kunna dömas till livstids fängelse.