Mötet.

2016-09-22 12:00
  • Johan Ehrenberg och Jonas Gardell. Bild: ETC
    Johan Ehrenberg och Jonas Gardell.

Johan och Jonas talar allvar

Sex, döden, socialismen och Gud som en treårig pojke på en av Medelhavets stränder. Johan Ehrenberg möter Jonas Gardell för första gången sedan 90-talet.

 

Jag står i fönstret och väntar på Jonas Gardell . Det är varmt i luften, vi ska prata allvar och prata länge och bara avbrytas av att han måste cykla hem för att öppna för en hantverkare. Vi har inte setts sen 90-talet, det är jag som bett om ett samtal kring åren som gått sen han var med som ETC–redaktör och sen ... Ja, sen allt förändrades.

Jag ser honom komma upp för backen på elcykeln, springer ner och öppnar porten och det är som om det inte gått en dag sen sist.

Samma lite trevande, nästan blyga, artighet mellan oss och samma sökande efter likasinnade.

Jonas Gardell håller på med sin nya show 30 år tillsammans och jag sitter och skriver memoarer, men det finns ingen dåtid att prata om den inte påverkar vår nutid.

Johan:

– Låt oss börja med Victoria och kungahuset och om du någon gång trott att politiska symboler, de där ögonblicken vi minns, kommer till av sig själv så har du fel.

Jonas:

– När jag blev Årets Homo på QX-galan 2013 och det var kronprinsessan Victoria som delade ut det, var det ju en sensation av historiska mått. Kungahuset är den främsta representanten för det officiella Sverige – vad vi än tycker om kungahuset är det den roll de spelar. Och det hade aldrig hänt i något land att den högsta representanten på det sättet sträckt ut handen till en grupp som bara några årtionden tidigare varit betraktade som fullkomliga outcasts. Du vet, jag trodde inte ens att jag skulle bli Årets Homo. För på Gaygalan brukar det vara en titel som ges till den som kommit ut senast.

– Okej, som stöd.

– Ja, typ, kommer du ut i Idol blir du Årets homo. Så har det varit sedan Jerker Dalman vann Expedition Robinson och genast blev Årets homo. Och jag tänkte att jag får vinna Årets bok, Årets tv-serie och sådant, men jag kommer inte att bli Årets homo. Men sen när det stod klart att det var kronprinsessan som delade ut priset – alla trodde förresten först att det var en drag queen, och sen när vi förstod att det verkligen var hon, fan vad vi skrek, alla skrek, och skrek, i fem–sex minuter, det tog aldrig slut, det var mycket gripande. Alla förstod liksom vilket erkännande det var. Svårt kanske för en utanförstående att fatta. Men i alla fall, då plötsligt så ville jag ju vinna! Inte bara av fåfänga, som säkert också fanns med i bilden, utan för att om det här skulle funka som symbol är det bara jag som kan ta emot det eftersom det är jag som är Bögen i svenskarnas ögon. Med stort B. Jag är Riks-homot. Sen 30 jävla år tillbaka. Pia Sundhage och Anja Pärson och en massa fantastiska människor har gjort en jättestor insats, men det är inte symboler på samma sätt i just den här frågan.

– Ja, ja.

– Så började kronprinsessan att prata och i samma ögonblick hon säger orden ”Få har berört oss så mycket ... ” förstår publiken att det är mig hon talar om och alla börjar tokjubla. Och du förstår, jag blev så rörd, jag har inte haft det stödet tidigare, det var först med Torka aldrig tårar utan handskar som jag fick det här enorma stödet och kärleken från homo-samhället. Bögar vill liksom inte ha andra bögar, de vill ha Whitney Houston eller Liza Minnelli eller Madonna eller Beyoncé!

– Som ger stöd och uppmuntran?

– Ja, de vill inte ha Rikard Wolff, eller mig. Men i alla fall, folk börjar superjubla, och jag tänker febrilt. Jag fattar att det här kommer att valsa runt i världen, men då måste vi ha två saker. Ett foto och ett pratminus, annars är det ingen nyhet. Och så vet jag att den som tar emot det här priset, ska inte vara en ”straight acting”, eller ”grabbig” person, utan den som tar emot det här priset ska vara den kanske mest föraktade, den feminine homosexuelle mannen.

– Mm.

– Så jag går upp på scenen och istället för att buga börjar jag niga, för det ska vara en fjolla som tar emot det här priset. Ingen annan. Ingen som har städat sig, och kammat sig för att bli accepterad, ingen som har ansträngt sig för att passa in. Så blir det mer jubel, kronprinsessan och jag kramas eller något, och sen ska jag tacka på något sätt. Men innan jag börjar göra det vinkar jag till mig Victoria, tänk att jag vågade det, och hon kommer fram till mig och jag fattar hennes hand och så lyfter jag den. Så vi står tillsammans med lyfta händer – de två symbolerna. För det högsta och det lägsta i samhället. Och jag tänkte: Fotot!

– Ha ha, punkt ett, klar.

– Sen är det punkt två. Jag måste säga något som går att citera. Och jag säger: ”Victoria, du är vår kronprinsessa, men jag tror att i dag är jag vår lilla drottning”. En ordvits om att drottning som en kunglighet och drottning som beteckning för fjolla. Att vara queen. Och sen säger jag i princip inget mer. Själva tacket är 20 sekunder långt.

– Det här var 2013?

– I början av februari. Torka aldrig tårar hade kommit på hösten och allting var bananas. Jag var Årets allt. Årets svensk. Årets stockholmare. Årets homo. Jag fick en massa priser och hedersbetygelser. Och jag tror fortfarande att det inte var jag personligen utan i någon form ”bögen” som belönades.

– Det var också en samhällelig skam, tror jag.

– Ja, det var någon sorts upprättelse. Det var till och med riksdagsparti som krävde att regeringen skulle gå ut med en officiell ursäkt för det sätt homosexuella behandlats på. Men det tyckte dåvarande socialministern, jag tror att det var kristdemokraten Göran Hägglund, var onödigt.

***

Jag tror det här är viktigt. Jonas Gardell berättar om en gala du kan hitta på TV4 Play eller Youtube och samtidigt berättar han om medvetenhet, om avsikt om att förvandla det som kan verka ytligt till allvar.

Kanske det är där man kan se skillnaden mellan att vara kändis och att vara känd för att skapa något. Att bli Årets homo betyder inget om det inte kan användas till något större än ett diplom.

På sätt och vis är Jonas Gardell mer politisk än våra valda politiker, hans nya show maler obarmhärtigt ner skratten och gör dem till saker man inte kan strunta i. Jag tänker speciellt på hur SD dyker upp och blir ett gapskratt som sen blir allvar. Det är i avsnittet om En komikers uppväxt och övergången är brutal. Plötsligt syns bilder på Hitlerhälsande SD:are på scenen.

***

– Många läser En komikers uppväxt också i dag. Det är en bok som behållit sin relevans. Genom att visa att när En komikers uppväxt gavs ut – som jag fortfarande måste stå för – gjorde SD:s medlemmar Hitler-hälsningar på sina möten – och det måste de stå för. När jag skrev mina första romaner hade grabbar som nu är SD:are rakade skallar och kängor med stålhätta och sparkade ner sådana som mig. Det är ju sant. Hehe. Jag väntar fortfarande på reaktionen från officiellt SD-håll.

– Mm, jag tror aldrig du får någon. De har alltid förlorat om de vågar prata allvar. Men jag tänkte på din publik. Den är ju så bred i dag. Du måste ju ha några SD-sympatisörer som sitter och blir sura.

– Det är klart. 20 procent kan ju tänka sig att rösta på dem, 70 procent stöder den nya flyktingpolitiken. Så naturligtvis finns det människor som sympatiserar med SD i publiken, det är därför jag går långt i föreställningen och pekar på en bild av Jimmie Åkesson och säger att vi inte känner igen fascismen när vi ser den.

– Men varför känner vi inte igen fascismen?

– Jag tror att det är för att den inte ser ut som vi förväntar oss. Den ser ut som Ullared. Något svenskt och vardagligt. Inga sadistiska tyskar i skinnrockar.

– Du tror att det är så enkelt?

– Sedan andra världskriget har västvärlden demoniserat nazismen i populärkulturen så mycket att man glömmer att nazismen, visst var galen, men den var också en tjänstemannakultur, en byråkratikultur, en ordning och reda-kultur, hierarkisk, noggrann och prudentlig. Och Sverige, med vår sociala ingenjörskonst och vår vilja till ordning, vi är ju ett lätt offer. Glöm inte att sånt som till exempel det rasbiologiska institutet är en svensk uppfinning som vi exporterade till nassarna.

– Ja, vi var ett stort exportland redan då. Jag har inte jobbat på att se allt du har gjort, men jag tror att jag har gjort det. Jag upptäckte det när jag såg den här showen, hur mycket jag själv kom ihåg från förr.

– Det finns ju fragment från olika shower i showen, som jag satt ihop på ett helt nytt sätt. Som till exempel texten om Ragnar Frisk och den om kvinnlig gymnastik, Men nu har jag satt ihop dem till något som sitter ihop, om hur vi tar misslyckanden och då blir det något helt nytt.

– Du pratar jättemycket om det, hur man tar misslyckanden. Om att våga misslyckas, det här med att man är den svage och så vidare. Det där kan ju slå åt andra hållet också. Man måste ju vara stark, och du är ju stark. Du berättar om när du inte är stark, men du är djävligt stark när du gör det.

– Min rollkaraktär på scenen är ju sådan. En märklig blandning. Mina berättelser handlar ofta om misslyckanden och svaghet och om tillkortakommanden. Jag beskriver mig som en kille med bettskena, visar bilder av mig själv med dubbelhakor och jag går med på att var ful.

– Alltså, det där med bettskenan är så vidrigt bra! Det förstör ju sexuallivet för alla.

– Min tanke är att den här fula, rädda, svaga personen ska ändå upp på scenen och får kärlek.

***

Det går inte riktigt att beskriva Jonas Gardells min när han visar hur kärlekslivet påverkas av en bettskena. Men det är oerhört befriande, killar och tjejer i alla åldrar skrattar hjälplöst och det är så uppenbart att bara den som kan avslöja sig själva kan avslöja andra så man står ut med det.

***

– Jag tänker att en ung pojke som kommer och ser dig och skrattar kommer att bli otroligt ledsen över att du också, att man måste bli stark som du för att klara det här ...

– Hur menar du nu?

– Du berättar den här sjuåringen, om dig som barn som gjort den här fantastiska boken ... Och så kommer man in och upplever att man inte har det modet. Det är nästan så att man blir ledsen över att du måste gå igenom det för ...

– Jag är ett ställföreträdande mod på scenen. Det är ett mod som jag inte ens själv har. Jag är friare, roligare och sexigare och flirtigare på scenen än vad jag är privat. Privat är jag skygg och sitter helst hemma. Att vara ställföreträdande både för mig och andra, det är den funktionen som stjärnor fyller. Jag är ju en av de få riktiga stjärnorna i min generation, att vara populär, det kan många vara, men jag är en ... Stjärna!

– Du använder också stjärnrollen medvetet. Man kan inte ifrågasätta det du säger, att du är en stjärna. För då blir följden, varför ska jag titta då? Det blir en sorts överenskommelse med publiken.

– Min överenskommelse är att jag tål att stå i mitten. Stjärnan sjunger sällan bäst eller dansar bäst, men hon är bra på att vara navet allt kan kretsa kring.

– Det finns en politisk dimension när du pratar om Mark och dig hela tiden, hur vardagligt det än är. Vad du gör är att du förvandlar homo till vardag. Första gången jag diskuterade det här med unga killar så var det som att det här med homosexualitet måste vara något avancerat, något spännande ... Du vet.

– Humor är ett väldigt bra vapen för att avdramatisera. ”Jonas Gardell” och ”Mark Levengood” är två enskildheter, men så finns det en tredje enskildhet och det är ”Mark och Jonas” – som begrepp – det betyder mest att du inte behöver skriva något efternamn. Under alla de här trettio åren som jag har skämtat om Mark och mig har utvecklingen gått från att vi inte över huvud taget godkändes av samhället, till att vi har fått gifta oss, och en av anledningarna till att den utvecklingen är för att vi har synliggjort oss själva.

– Ja, du står på scenen och säger hur jobbigt det är när någon vill knulla och att man själv sitter med bettskena ... Alltså du gör ju vardagen uthärdlig i all sin pinsamhet. Man tänker på sig själv och sin älskade. Jag är 59 ... Hur sexiga är vi egentligen?

– Jag älskar ögonblick när jag visar en pinsam bild på mig och folk bara skriker av skratt. Fast de skrattar i någon form av lycklig lättnad för att det är så här livet är och vi har det ungefär likadant. Och att där har jag inga problem med att bjussa på det.

– Det är väldigt pinsamt om man försöker låtsas som motsatsen.

– Ja, i slutet av föreställningen sjunger vi Aldrig ska jag sluta älska dig och jag kompar på en Omnichord som är en sorts El-cittra, och jag spelar så jävla dåligt! Helst usel! Men det är det som är poängen, jag ska inte bli älskad för något jag är väldigt bra på utan trots att jag är så dålig. Det finns något i det att vara älskad i sin ofullkomlighet, istället för att göra sig så perfekt som möjligt för att sen bli älskad.

***

Jonas Gardells nya show heter 30 år tillsammans och det är en underfundig titel för visst finns det en publik som varit med hela tiden, men det är också en berättelse om en artist som tvingar sig in i rum där han aldrig borde ha varit välkommen om bara rädsla och fördomar styrde oss. Hans julberättelse Mormor gråter kan man få citerad i vilket hus som helst i landet. Men den här showen är utmanande på annat sätt. Den är en berättelse på slak lina.

***

– Om jag hade blivit sågad för den här då hade inte bara varit jag utan även Ingemar, Stockholms billigaste pojkhora som sågades. Jag har väl aldrig gjort något som är så sårbart som den här föreställningen, så utlämnande.

– Nej, den var jävligt tung, och det beror väl på dina bilder också. Jag blev fruktansvärt illa berörd när jag såg dem, men sen är ju storyn så jävla stark att man kommer över det. Men man har ju lust att träffa den där italienske fotografen!

– När jag tänker på alla män som begått övergrepp på mig i min ungdom, från gubben som våldtog mig, till gubbarna på Klara norra till den där jävla fotografen. När jag gick där och försökte hitta mig själv, och alla som skulle hjälpa mig passade på att knulla mig på olika sätt. Det är ju hemskt! Och jag gick där när jag 14, 15, 16, 17 år, de här åren.

Läs vidare på nästa sida: ”Jag är inte socialist”

DIGITAL PRENUMERATION

TVÅ VECKOR GRATIS!

Läs alla artiklar från Dagens ETC utan kostnad första två veckorna. Därefter är priset 199 kronor/månad. Ingen bindningstid. Du får dessutom Dagens ETC direkt till din mejl, alla dagar i veckan. Beställ för att läsa direkt.

Genom att klicka på ”Prenumerera” godkänner du prenumerationsvillkoren och samtycker till att ETC-företagen hanterar dina personuppgifter

Återbesöket

ETC firar i år 40 år som tidning. Med anledning av det kommer vi under året att återbesöka ett antal frågor som tidningen tidigare rapporterat om.