Intervju.

2019-09-09 16:00
  • Adolfo Diaz
  • Eva Lundgrens bok ”La de små barn komme til meg”, som handlar om barn som utsatts        for rituella övergrepp, gavs ut i Norge 1984. Efter ”Könskriget” kom boken, som aldrig översattes till svenska, att kritiseras. Bild: Erik Johansen/TT
    Eva Lundgrens bok ”La de små barn komme til meg”, som handlar om barn som utsatts for rituella övergrepp, gavs ut i Norge 1984. Efter ”Könskriget” kom boken, som aldrig översattes till svenska, att kritiseras.
  • Roks dåvarande ordförande Ireen von Wachenfelds uttalande om att ”Män är djur” i programmet ”Könskriget” 2005 skapade snabbt en uppretad mediestorm. Men det var inte bara kvinnojoursrörelsen som drabbades av dess följder. Bild: SVT
    Roks dåvarande ordförande Ireen von Wachenfelds uttalande om att ”Män är djur” i programmet ”Könskriget” 2005 skapade snabbt en uppretad mediestorm. Men det var inte bara kvinnojoursrörelsen som drabbades av dess följder.
Puffetikett
Dagens ETC

”Jag skriver på boken om mitt liv som folkefiende”

Tv-programmet ”Könskriget” innebar inte bara en backlash för svensk feminism. För huvudpersonerna i programmet slog det efterföljande mediedrevet såväl karriär som socialt liv i spillror.

Nu lämnar våldsforskaren Eva Lundgren Sverige för gott.

– Det var fantastiskt fint att få komma till Sverige, men minst lika fint att få dra härifrån.

Våren 1987 sitter en 39-årig kvinna i Norge och skriver så tangenterna glöder. Ur maskinen strömmar det manus som senare kom att ges ut under namnet ”Våldets normaliseringsprocess”, utan överdrift det enskilda verk som betytt mest för svensk kvinnojoursrörelse någonsin.

Det enkla skälet är att igenkänningen för alla som jobbat med mäns våld mot kvinnor är snudd på total. Grovt förenklat kan man beskriva normaliseringsprocessen som en modell som förklarar varför kvinnan inte lämnar mannen trots att hon blir slagen och förtryckt. Den förklarar vad det är som sker i en kvinna som lever i våld och som gör att hon gradvis accepterar förtrycket. 

Vad få människor vet är att kvinnan när hon skriver boken, som skulle komma att förändra förståelsen av mäns våld, har en kropp fläckad av blåmärken. Blåmärken som hon döljer för omvärlden på grund av skam.

– Jag hade så svårt att inse och acceptera att jag var en ”sådan” kvinna, och att han var en ”sådan” man. Detta tankesätt – att de där som är involverade i våldet är annorlunda än ”oss” – satt fast även i mig.

Som för så många andra kvinnor i samma situation tog Eva Lundgren det slutgiltiga beslutet att lämna i samband med att äldsta dottern drabbades av våldet. 

Men någon polisanmälan gjordes aldrig. 

– Jag var så rädd. Den livsfarliga mansblicken kan jag mycket om, den är ohyggligt effektiv. Jag är expert på konsten att hålla en man på gott humör, det är ett kvinnoprojekt det borde skrivas en bok om. Man lär sig att kvittra runt.

Fick en varning

Samtidigt spirade Eva Lundgrens karriär. Ändå sen studentåren hade hon varit en publik person i Norge. En krönika som drev tesen att Gud borde kallas för Gudrun eller Gudny blev startskottet. 1985 disputerade hon, men hennes fokus på våld, sexualitet och religion var kontroversiellt, och skapade rubriker. Men hon accepterades likväl. Det var först när hon närmade sig sexuella trakasserier inom den akademiska världen det tog tvärstopp. Rektorn kallade in henne på sitt kontor och utfärdade en varning, i all välvillighet, tror hon: 

– Rektorn sa att jag aldrig skulle få en akademisk karriär om jag fortsatte på det spåret. Han sa: Vi hade tänkt att ge dig en fast tjänst, men det kommer du inte att få. Och jag tror inte du kommer få nån tjänst nån annanstans heller i det här landet. Sök dig utomlands.

Gyllene tidsålder

Det blev Sverige som välkomnade Lundgren. 1989 tillträdde hon en tjänst som docent i teologi vid Uppsala universitet. Hon utsågs där till professor i sociologi 1993, en tjänst instiftad av regeringen för att studera ”förhållandet mellan makt och kön i familj och samhälle, särskilt våld mot kvinnor”. En gyllene tidsålder för svensk, banbrytande kvinnofridsforskning inleddes. Eva Lundgren beskriver det lite skämtsamt som att ”väckelsestämning” rådde. 

– Det var helt fantastiskt att komma till Sverige. Vi byggde upp någonting stort. 

Samtidigt började en oro gnaga i bröstet. Gruppen forskare runt Lundgren började tala om att det nästan gick lite för bra. Pengar strömmade in, folk disputerade på löpande band. Lundgren tilldelades gästprofessurer i New York, London, Bradford och Åbo. Svensk kvinnofridslagstiftning blev genom den nya brottsrubriceringen grov kvinnofridskränkning världsunik.

– Den här framgången var det många herrar som inte gillade. 

Det stora bakslaget

2005 ändrades allt över en natt. Den 15 maj sände SVT den första av de två delarna i ”Könskriget”, en dokumentär som inte bara vådasköt Sveriges kvinnojourer utan karaktärsmördade den feministiska våldsforskningen, med Eva Lundgren i spetsen.

I inledningen korsklipps det mellan ett brinnande pentagram och en blond dam med norsk brytning som pratar om rituella övergrepp på små barn. I bakgrunden: dramatisk musik. En speakerröst förklarar att ”det finns en rörelse där övertygelsen om mäktiga satanistnätverk fortfarande lever”: Roks. När Roks ordförande senare i programmet utfärdar de historiska orden ”Män är djur” var saken avgjord: tidningarna hade rubrikstoff för månader framåt, och en triumferande våg väcktes i de delar av det offentliga Sverige som länge hade tyckt att feminismen hade gått för långt.

Isblickar i personalrummet

För Eva Lundgren tog den svenska karriären slut efter programmet. 

– Jag börjar grina när jag pratar om det. Var ska jag börja? Universitetsledningen startade en fuskgranskning av mig, initierat av professor Bo Rothstein, jag blev fuskgranskad i ett halvt år, de granskade allt jag hade skrivit, även det på studenttiden. Jag hade hittat på allt material, påstods det initialt, drev hittepå-forskning. Det var spottloskor, en bil som försökte meja ner mig, det var bombhot. Det var folk som vände sig om när jag dök upp. Jag kunde inte vistas i personalrummet för jag orkade inte möta isblickarna som riktades mot mig. Och när det blåste så försvann bekanta och vänner. De var helt borta.

Även dina vänner?

– Ja, jag kan räkna vännerna som fanns kvar på min ena hand, jag kan till och med ta bort ett finger. Till slut gick det så långt att jag började tveka på mig själv.

Vad hade du för strategi under den här tiden?

– Inte sjukskrivning. Inte stanna hemma från jobbet. Inte medicin. Det var bara att ta sig igenom det. 

Funkade strategin?

– Jag tog ju inte livet av mig. Jag sitter ju här än i dag. Jag hade ju barnen och familjen. Och så hade jag ju Jenny och Åsa (medforskarna Jenny Westerstrand och Åsa Eldén). De var en mur. Det var guld värt. Vi har etablerat en mur av vänskap.

Hur såg stödet ut från ­feminister under den här tiden?

– Jag kan nog inte säga att det kom nåt stöd därifrån. Ebba Witt-Brattström till exempel, som nu har skrivit ”Århundrades kärlekskrig”, som ju är full av våld, hon gick ut och deklarerade att det jag sa inte stämde, våra män är inte såna. Och Yvonne Hirdman uttalade sig också och ville att Eva Lundgren skulle få en biljett tillbaka till Norge.

Varför hade namnkunniga feminister så svårt att stödja dig tror du?

– Jag var fel sorts akademisk feminist. Jag har hållit på med sexualitet och makt och våld, de har sysslat med andra saker, men blev plötsligt experter på våld de också. Det handlade också om att jag hade fel uniform. Yvonne Hirdman skrev om mig i sin självbiografi. Min uppenbarelse var liksom exempel på det motsatta från vad feminister skulle vara. Nu i efterhand när jag har hittat tillbaka till hälsan tror jag också att jag hade för mycket framgång, att det finns visst avund i detta. 

Tiden efter ”Könskriget” har beskrivits som en backlash för ­feminismen i Sverige. Vilka bär det största ansvaret för back­lashen?

– Det var ett myller av aktörer som samverkade. Universitetets ledning tog helt avstånd ifrån mig. Det är ett eget maktskikt. Sen hade vi det journalistiska maktskiktet: Liza Marklund, Jan Guillou, kvinnliga ledarskribenter som Hanne Kjöller och Maria Abrahamsson, Klas Elfsberg, som hade rotat runt även tidigare. Vi hade också en politisk nivå. ­Händer togs bort från mig. 

Vad hände i Norge samma tid?

– Plötsligt var till och med Klassekampen värsta kvälls­blaskan. ”Könskriget” visades gång på gång även i Norge. Min mor satt på sin stol helt kritvit i ansiktet och upprepade: Vad är det de har gjort med dig, Eva? Vad har de gjort med dig? Men till skillnad från i Sverige fick detta inte riktigt fäste.


Prenumerera på Dagens ETC:s nyhetsbrev

 

Krav på granskning

Vad var det då som hände? I ”Könskriget” användes ett 13 år gammalt klipp från en SVT-debatt med Siewert Öholm, där Lundgren, baserat på sin forskning och publikens kommentarer, uttalade sig om rituella övergrepp. I programmet berättade hon att hon hade intervjuat ett flertal människor och barn som delade erfarenheterna, att vissa även hade berättat om ritualmord. 

Det var alltså dessa uttalanden som nu kopplades ihop till Roks manshatarorganisation och som skapade publikt ramaskri och krav på granskning av Lundgrens forskning.

1994, alltså elva år innan Köns­kriget visades, kom Eva Lundgren ut med boken ”La de små barn komme till meg” där hon intervjuat flera flickor som blivit offer för sexuella övergrepp med rituella och religiösa inslag. En av de intervjuade var den så kallade Södertäljeflickan, vars föräldrar vid intervjutillfället precis hade dömts för övergrepp på henne och vars berättelser Lundgren enligt egen utsago trodde på.

I förhöret med polisen berättade flickan även med stor detaljrikedom om organiserad barn­sexhandel, sexuella övergrepp och mord med rituella inslag.

– Ja, den stackars flickan gav upplysningar så noga hon kunde. Hon blev som en polis i huvudet, ville vara en duktig flicka, vara till lags.

De sensationella uppgifterna läckte ut i medierna och polisen började gräva efter svarta sopsäckar med barnlikdelar utanför Södertälje.

Men polisen hittade inga säckar, ett faktum som Lundgren i efterhand fått riktat mot sig och sin forskning.

– Observera, jag tog inte hennes ord som sanning i bokstavlig bemärkelse, i alla detaljer. Det finns människor med erfarenheter som det är svårt att sätta ord på, hur ska de formuleras? Forskaren kan inte i situationen sätta sig på sin höga häst och vara misstrogen, hon måste försöka få fram berättelsen.

– Faktum är att jag hela tiden hade varnat för detta sätt att gå till väga på. Att vara bokstavstrogen i tolkningen av sådana berättelser leder ingenstans.

Efter ”Könskriget” påbörjades ett verbalt slagsmål, där kritikerna, allt mer upphetsat, hävdade att Lundgrens forskning var ­oseriös. Lundgren själv hävdade hela tiden att kritiken la ihop äpplen och päron. Att hennes metod hade gått ut på att få fram offrens berättelser och analysera dessa.

– I Siewert Öholms program var ju temat satanism och jag var ditbjuden för att jag kunde en del om det. Och så blev detta använt i ett helt annat sammanhang i ”Könskriget”, säger hon.

Friad efter unik process

Efter en i vetenskapligt sammanhang unik granskningsprocess friades Eva Lundgren från misstankar om vetenskaplig ohederlighet. Granskarna kunde slå fast att materialet inte var uppdiktat, men passade ändå på att kritisera forskningen som de menade saknade ”ambitionen att pröva de egna tesernas hållfasthet”. 

Men själva granskningen har också fått skarp kritik. Dels för att universitetsledningen tendentiöst gått mediedrevets ärenden. Och dels, lite bisarrt i sammanhanget, för att ha brustit i vetenskaplighet. I ett öppet brev till universitetets rektor frågade sig tio sociologiprofessorer vad egentligen det var Lundgren, som fortfarande hade högt anseende internationellt för sin forskning, anklagades för och varför ingen med kunskap om Lundgrens forskningsfält hade ingått i granskningsgruppen. 

– Granskarna skulle undersöka min forskning enligt regelverket för vetenskaplig ohederlighet, men de gjorde något helt annat, låtsades vara sakkunniga kvalitetsgranskare.

Trots viss upprättelse hade bilden av Lundgren – och Roks – etsat sig fast i det allmänna medvetandet. Att ”Könskriget” kom att fällas i granskningsnämnden förändrade inte läget nämnvärt.

– Universitetsledningen gick ut med kritik mot granskarna långt senare, men vem brydde sig då?

I efterhand – ångrar du någonting av hur du framställde dig själv och din forskning under den här tiden?

– Det finns mycket att säga om detta. Jag hade inte en tanke på att det jag sa i Siewert Öholms program skulle bli använt på detta sätt i framtiden. Men om jag hade känt Sverige bättre då hade jag tänkt annorlunda, och inte låtit mig intervjuas i Expressen eller någon liknande tidning om de här sakerna.

– Och den där boken, ”La de små barn komme till meg”, den var alltför tidigt ute, det är en sak som är säker. 

För tidigt ute, hur menar du då?

– Det går att prata om rituella övergrepp i Norge, men inte i Sverige. Den kom för tidigt och den kom fel. Men när jag – eller vi, vi var flera författare – skrev den så tänkte jag inte att jag skulle behöva vara så försiktig att jag måste upprepa tolkningsreservationer på varje sida. 

När rapporten ”Slagen dam” kom ut 2001 avfärdades den som ”nonsens”. Kritiker, bland annat Bo Rothstein, hävdade att sifforna, som visade att nästan hälften av de undersökta hade utsatts för våld av en man någon gång efter sin 15-årsdag, var överdrivna, definitionen av våld för vid.

Hur har synen på din forskning påverkats av Metoo?

– Inte alls.

Inte alls?

– Nej, inte ett dugg. En journalist från Svenska Dagbladet kontaktade mig efter Metoo och skrev en artikel om att jag hade fått rätt. Men sedan blev det helt tyst. Vår forskning handlade ju så mycket om vad Metoo tog upp: om våld, och trakasserier, sexuellt våld, om gråzoner, vilket tolkades som fullständigt nonsens av Jerzy Sarnecki. Då skulle man kunna tänka att den här kunskapen kunde ha använts eller vävts in. Men ingen har frågat. Ingen. Det är viktigt att ha fått denna kollektiva berättelsesamlingen, det är stort. Och kommer fortsätta vara stort. Men att man inte vill ta ett steg vidare, fördjupa förståelsen, att det inte fanns någon kunskapstörst, det är sorgligt. 

Känner patriarkatet sig mer hotat idag än vad det gjorde 2005?

– Jag hoppas det. Men det finns så många som inte vill se aktörer i detta landet. Vi snackar strukturer men inte aktörer. Det finns ett feministiskt ansvar att ta här.

Hur ser du på svensk kvinnofrid 2019?

– Det finns en dubbelhet i Sverige. Vi är bäst och först och jämställdast i världen, det finns en nationell självbild kring den synen. Och så har vi samtidigt motståndet när det blir för mycket. Med Metoo kom berättelser upp till den synliga arenan. Samma mönster som vi ­visade i ”Slagen dam”, att det handlar om oss. Det gör också att läget blir skarpt. För då finns också motståndet där. Allt är avhängigt arenans aktörer. Vad gör vi nu? Stannar vi här med alla berättelser? Eller ska detta utmynna i en annan förståelse av våldet?

Vad är det med just våldsforskningen som skrämmer så många?

– Jag tror att det läskiga är att det handlar om oss.

Flyttlass till Norge

När Dagens ETC träffar Eva har flyttlasset gått och hennes lägenhet på Kungsholmen håller på att städas ut. I Norge ska hon bosätta sig i centrala Oslo, i en lägenhet med utsikt över fjorden. 

Varför lämnar du Sverige?

– Beslutet har både positiva och negativa grunder. Jag har delar av min familj i Norge. Och så är det socialt. Det försvann så många vänner och bekanta efter Könskriget. Det har blivit ett magert socialt liv för mig. Jag har för få att umgås med helt enkelt. Det har också att göra med att jag i Norge alltid haft en plattform. I Sverige får jag inte publicerat något. Och skulle jag mot förmodan få publicerat något så kommer allt tillbaka igen, att jag har påstått allt mellan himmel och jord.

Berätta om ditt bokprojekt!

– Ja, jag skriver på boken ”Mitt liv som folkefiende”. Jag har mängder med material.

Vilka bör frukta boken mest?

– Det är maktens män. Och jag är inte så fin i kanten att jag tänker vara tyst om även kvinnor.

Hatar du män?

– Nej. Jag har inställningen att män ska behandlas som människor. Som vuxna, inte som rutten potatis eller som små barn. Det finns nog med kvinnor, även feminister, som gör vad som helst för en mansblick.

Det gör inte du?

– Nej, nej, nej.

Och om du skulle formulera en avskedsmening till Sverige?

– Det skulle väl bli att det var fantastiskt fint att få komma till Sverige, men minst lika fint att få dra härifrån. 

Lundgren om…

... sin bakgrund:

– Jag är en rallarunge, den första med akademisk utbildning. Jag hade bara turen att ha läshuvud. Detta påverkade hur jag handskades med situationen runt ”Könskriget”. Det kulturella kapitalet spelar stor roll. 

…om Stieg Larsson, vars ”Män som hatar ­kvinnor” citerar ­rapporten ”Slagen dam” genom­gående:

– Han kontaktade mig för att han hade läst ”Slagen dam” och ville träffas. Vi kommunicerade fram och tillbaka. Med ömsesidig respekt, upplevde jag. Jag har ofta tänkt på vad som hade kunnat hända om han hade fått leva. Det hade kanske varit han som stått upp för forskningen?

… om varför hon som feminist valde att ge röst åt Helge Fossmo, som Lundgren tillbringat mer än hundra timmar med att intervjua i boken ”Knutbykoden”:

– Min poäng var att visa en kultur som jag som teolog kunde väldigt mycket om sen förut och sedan använda hans historia och mängder material från Knutby för att förstå logiken inifrån. Den gången krävde Knutbyledningen att jag skulle avsättas från min professur.

… om vad som formade henne till feminist:

– Jag kom från min lilla hemby till Oslo med bra betyg och som en liten docka som var mannekäng. Jag hade aldrig tidigare problematiserat det där med kön, men han jag gifte mig med var för jämställdhet. Men så märkte jag att han ofta, när vi träffade andra, sa ”Det Eva försöker säga är…”, "Vad Eva egentligen vill säga är...". Jag blev tillslut helt tyst när han var i närheten, det var som att jag inte vågade säga nåt längre. Detta var åren 69, 70. Jag kommer ihåg att jag tänkte: antingen är det jag som är galen eller så är något fel i samhället.

DIGITAL PRENUMERATION

TVÅ VECKOR GRATIS!

Läs alla artiklar från Dagens ETC utan kostnad första två veckorna. Därefter är priset 199 kronor/månad. Ingen bindningstid. Du får dessutom Dagens ETC direkt till din mejl, alla dagar i veckan. Beställ för att läsa direkt.

Genom att klicka på ”Prenumerera” godkänner du prenumerationsvillkoren och samtycker till att ETC-företagen hanterar dina personuppgifter

Eva Lundgren

Ålder: 71

Född: i en strikt religiös miljö i Flekkefjord i Norge

Utbildade sig först till lärare innan hon hittade sin akademiska bana genom teologistudier i Bergen.

År 1985 disputerade Eva Lundgren med avhandlingen ”På tvers. Trekk fra avvikets historie”.

Tillträdde 1989 en tjänst som docent i teologi vid Uppsala universitet. Hon utsågs där till professor i sociologi 1993, för att studera makt, kön och våld mot kvinnor.

Har fokuserat på att utveckla förståelsen av begreppet våldets normaliseringsprocess, som förklarar hur våldet, steg för steg bryter ner kvinnan och tillslut får henne att skylla våldet på sig själv.

Hennes forskning utgår från att det finns en samhällelig könsmaktsordning.

På svenska har hon kommit ut med skrifterna ”Slagen dam. Mäns våld mot kvinnor i jämställda Sverige” (med Gun Heimer, Jenny Westerstrand och Anne-Marie Kalliokoski, ”Våldets normalisering och andra våldsförståelser” och även boken ”Knutbykoden”, där hon i egenskap av religions- och våldsforskare intervjuar pastorn Helge Fossmo.