– Det där är det finaste som finns, säger Camilla och tittar på dem med ett varmt leende.

För några år sedan var det annorlunda. Då kunde hon inte se en bebis utan att bli ledsen.

– I början när jag fick min diagnos kunde jag inte titta på ett barn utan att gråta, för jag tyckte det var så jobbigt att känna ”det där kommer aldrig att vara jag”, säger hon.

Hon har alltid vetat att hon vill ha barn.

– När jag var fem år och någon frågade vad jag skulle bli när jag blev stor svarade jag ”jag ska bli mamma”. Jag gick runt med mina dockor hela tiden, säger hon.

Värsta exemplen

Men när hon fick diagnosen endometrios som 20-åring förstod hon att det kanske inte skulle bli så lätt.

– Man googlar ju. Då är det de värsta exemplen som kommer upp. Jag läste att man inte kan få barn när man har endometrios. Jag fick panik, säger hon.

Hon blev nästan besatt av tanken på att bli gravid.

– Jag fick en sådan stress och nästan pushade min dåvarande pojkvän. ”Vi måste börja nu, jag tänker inte sitta och vara 35 år och inse att det är kört”, berättar hon.

Förhållandet tog slut, mycket på grund av att Camilla blivit stressad och deprimerad sedan hon fått diagnosen.

Många med endometrios har svårt att få barn. Det saknas fortfarande forskning kring vad det beror på, men man vet att endometrios i vissa fall orsakar skador på äggstockar, äggledare eller livmoder. Det finns också teorier om att endometriospatienter har sämre äggkvalitet och att sammanväxningar gör det svårare för ägget att nå äggledaren.

Men sjukdomen betyder inte att det är omöjligt att bli förälder. Enligt patientföreningen Endometriosföreningen får mer än 75 procent av alla endometrios­drabbade de barn de vill ha. Det kan dock ta längre tid och behövas hjälp via till exempel IVF, provrörsbefruktning.

Liksom för många andra drabbade tog det lång tid för Camilla att få diagnosen endometrios. Hon var tretton år när hon fick mens och snart hade hon så jobbiga smärtor att hon var tvungen att vara hemma från skolan flera dagar i månaden. Men på ungdomsmottagningen fick hon bara rådet att ta en alvedon och lägga en vetekudde på magen.

Under gymnasiet kände hon att hon var tvungen att göra något åt smärtan som kom vid ägglossning och mens varje månad. Hon läste på, sökte specialisthjälp och efter en titthålsoperation där flera endometrioshärdar hittades fick hon diagnosen.

Därefter började en jobbig tid för att få en behandling som passade henne. Camilla har testat flera olika behandlingar. Bland annat flera sorters p-­piller, p-stav och spiral.

Ärlig direkt

När hon träffade sin nuvarande sambo Jesper var hon snabb med att berätta att hon hade endometrios, och att det betydde att hon kanske inte skulle kunna få barn.

– Det var nästan det första jag sa, efter att jag sagt vad jag hette, säger hon.

Hon säger att Jesper såg ut som ett frågetecken när hon berättade om sin sjukdom.

– Så jag fick förklara. Det viktiga för mig var att få fram ”jag kanske inte kan bli gravid”. Jag ville att han skulle få en chans att dra sig ur, om han absolut vill bli pappa. Han har samma rättigheter som jag att välja. Men han var så fin och sa, ”men funkar det inte så finns det andra sätt”. Gud vad jag störtbölade då, säger hon.

Tog ut hormonspiralen

Camilla och Jesper blev tillsammans på alla hjärtans dag för snart tre år sedan. Nyligen köpte de ett litet rött hus med vita knutar utanför Enköping. I våras blev Camilla färdig med sin utbildning till teckenspråkstolk och fick jobb som teckenspråkslärare.

I juni tog hon ut hormon­spiralen som hon haft för att lindra endometriosen i fem år.

– Då bestämde vi att nu kör vi. Studierna var avslutade och vi hade precis köpt hus. Men tanken är inte att hålla koll på när jag har ägglossning. Vi ”umgås” och blir det, så blir det, säger hon.

Två veckor efter att spiralen togs ut var de intensiva smärtorna vid mens som hon haft tidigare tillbaka.

– Det har funnits stunder då jag undrat varför jag tog ut spiralen. Samtidigt får man tänka att det är värt det. Men det är ingen livsglädje att känna att jag måste stoppa i mig tabletter för att klara av vardagen.

Tar du värktabletter för att klara vardagen nu?

– Inte nu. För jag har ingen mens. För jag är gravid.

Camilla berättar att hon gjorde graviditetstestet i slutet av oktober. När vi träffas har hon precis gått in i vecka tio. Det går en magisk gräns vid vecka tolv. Då minskar risken för missfall drastiskt och många väntar tills dess med att berätta om graviditeten. Men Camilla tänker inte så.

– Det är helt overkligt och jag vågar inte ropa hej. Man tänker ju på vecka tolv. Samtidigt är inget helt garanterat förrän barnet ligger på bröstet, säger hon.

Hon har laddat ner en app där man kan följa graviditeten vecka för vecka, med beskrivningar av vad som händer med fostret. I gravidappen kan man läsa att fostret i Camillas mage nu är tre centimeter stort och att de flesta organ har bildats.

Jesper har också laddat ned appen så att han kan hålla koll på hur långt gången graviditeten är.

– Det är jätteroligt, han kan ringa mig och säga, ”jag har sett att ögonlocken ska vara klara nu”, säger hon.

Väntas till sommaren

Om allt går som det ska föds Camilla och Jespers första barn till sommaren. Camilla säger att hon vill bli som sin egen mamma, ingen ”nutida” stadsförälder som avleder barnet med en Ipad. Hon vill att hennes barn ska kunna springa nakna genom en vattenspridare på gräsmattan utanför huset, och höra fågelkvittret från skogen.

– Jag skulle kunna prata hur länge som helst om min mamma. Hon är min största styrka. Hon har alltid funnits där, så fort någonting har varit jobbigt. Kanske inte fysiskt. Men jag har alltid kunnat ringa när det är någonting. Jag har suttit och ­storbölat, och hon kanske inte säger någonting, men bara att man hör att hon andas.