Nu kommer robotrevolutionen. Den beror på teknisk mognad, den digitala tekniken gör smarta maskiner möjliga. Ny nanoteknologi gör produktionsprocesserna annorlunda, plötsligt kan maskiner växa och förändras, intelligenta datorer gör att de kan lära sig nytt och det är inte långt borta tills robotar gör barn, det vill säga nya robotar och programmerar om sig själva.

Människan får snart en ny vän, en ny varelse att umgås med, gräla på och utvecklas med.

Våra barnbarn kommer dansa med robotar och självklart kan intelligenta varelser lära sig att älska varandra. Men inte under nuvarande ekonomiska ordning. Robotarna är nämligen ett hot så länge vi har en värld där några få äger, där inkomstklyftorna ökar och där fattigdom handlar om att man inte får vara med som kreativ kraft i samhället. Robotar och arbetslöshet kan inte gå hand i hand. Då slås samhället sönder. Och för den delen robotarna.

På ekonomiska kallas det här produktivkrafternas utveckling. Robotar gör att ägarna av kapital kommer att kunna ersätta dyrt lönearbete med en kapitalinvestering och sen bara räkna energi och råvaror som kostnaden för produktionen. I början behövs såklart människor som övervakare. Men hur länge? Jag var nyligen på besök i en solcellsfabrik. Sex personer övervakade där ett maskinellt arbete med robotar som producerade fem miljoner watt solceller per år. Sex personer! Och med lite mer investeringar kan även efterarbetet, frakten och försäljningen skötas av robotar. De sex personerna kan bli tre och kanske tillslut en. Eller ingen. Den perfekta kapitalistdrömmen. Man stoppar in kapital i ena änden och får vinst i andra. För varför skulle robotar strejka eller kräva högre lön? Toalettrast?

Fast vänta nu. Om robotarna utvecklas kanske de kommer att kräva just det. Egen tid. Och vem ska köpa alla produkter om ingen får lön? Det är här den klassiska konflikten mellan maskiner och arbete kommer in. Så länge maskinerna tagit bort enkla arbetsuppgifter men samtidigt skapat ökad rikedom och därmed ökade inkomster och därmed ökad konsumtion, så har utvecklingen kunnat rulla på. Mer energi har varit nödvändigt, men också mer utbildning, mer tjänster, mer kultur, mer underhållning och mer information. Jobben har flyttats uppåt i svårighetsskalan och mänskligheten gemensamt blivit rikare. En huvudorsak till att det fungerat är omfördelning i samhället. I såväl socialdemokratiska som borgerligt styrda stater har välfärdssystem och utbildning för alla skapats. Gemensam sjukvård. Skatter från alla, låt vara minst från de rika. Men vad händer i ett samhälle där omfördelningen minskar, där utslagning accepteras, där allt fler räknas bort och där en liten procent riktigt rika tar största delen av samhällets nya rikedomar? Vad ska hålla ett sådant samhälle samman? Robotpoliser?

Motsättningen mellan ett maskinsamhälle för produktion och ett robotsamhälle inom tjänster är gigantisk. När robotarna lär våra barn läsa och räkna och tänka självständigt bättre än vuxna människor… vem vill betala skatt till läraren då? Och vem vill vara skattejurist när datorn gör det bättre?

Vi vet att robotsamhället har bromsats i trettio år nu. Det beror på Sovjet och Östsamhällenas fall och den enorma nya marknad som Kina inneburit för världens globala kapital. En ny enorm marknad öppnade sig för det globala kapitalet. Land efter land har fått göra resan från slavliknande produktion, till låglöneland och så småningom ett allt större medelklassland.

Kinas fattiga är idag för få för att lönerna ska kunna hållas kvar på den lägsta nivån. Precis samma som skett i Europa, Sydkorea, Japan och snart överallt. Produktionen flyttar eller automatiseras. Idag räknar man med att 30 miljoner jobb försvunnit och ersatts av robotar i Kina. Det börjar helt enkelt bli ont om länder för det globala kapitalet att göra den snabba vinstresan i. Stora delar av Afrika finns kvar. Delar av Indien. Men sen… Att robotarna bromsats beror på de extremt låga löner och usla arbetsförhållanden som den rika världens nya fabriker i fattigare länder erbjudit. Så fort människor får det lite bättre börjar man också vägra acceptera det här. Liksom arbetarna i Englands kolindustri gjorde detsamma för hundra år sedan. Eller LM Ericssons montörer 1907 som strejkade för rätten till kollektivavtal.

Lönekamp skapar tillslut utrymme för investeringar i robotar och nu är både teknik och ekonomi mogna. Jo, så är det. Lönekampen är motorn bakom robotiseringen. Aldrig har så få människor ägt så mycket företag och kontrollerat så stora marknader och därmed haft så mycket att vinna på robotens framsteg. På kort sikt. Men kom ihåg, det finns inget annat än kortsiktighet i ett kapitalistiskt samhälle.

Jag gillar robotar. Det har jag gjort sen barndomens första science fictionnoveller, jag är teknikoptimist och energioptimist och jag vet att människans största oförmåga är att förstå sin egen fantastiska förmåga att skapa nytt. När människor får frihet att tänka och skapa händer under. Problemet är att vi lever i ett ekonomiskt system som hindrar de flesta av oss att just skapa under. Våra bojor är ekonomiska system, målet med vår produktivitet och tankeverksamhet är mer vinst, inte mer klokskap, kärlek eller glädje. Robotarnas största fördel är att de kan befria människan så att vi äntligen kan få vara människa. Men…

De ekonomiska konsekvenserna av ett verkligt robotsamhälle är enorma. Så länge roboten kör din bil eller rensar ditt avlopp eller lagar din mat är det nog inget problem. Men när roboten tar ditt jobb krävs en samhällsförändring. För att inte ekonomin ska självdö i lånebubblor till konsumenter som inte får jobba, eller dö i en hysterisk klassklyfta mellan de som äger och de som inte ens längre har jobb, måste hela samhällets ägande förändras. Det går inte att utveckla robotsamhället utan någon typ av socialism. Alla måste ha samma rätt att leva, utvecklas, upptäcka och känna trygghet. Och i takt med att robotarna utvecklas kommer dessutom ägandet minska som makt över produktionsmedlen. Det bästa exemplet idag är 3D-skrivarna.

Det finns ett klassiskt dumt citat från den tid då film och musikindustrin skulle bekämpa piratkopiering. Man försökte moralisk säga ”You wouldn’t download a car”. Men det är precis vad man kan göra. Ladda ner programmet som sen skriver ut din bil i garaget. 3D skrivare gör att fabriken där roboten slavar faktiskt blir ointressant, den förvandlar produktionen till något som sker hemma där man är. När enkla råpulvermaterial kan skrivas ut i oändlig mängd former och skapa olika bruksföremål så försvinner både fabriken, långtradaren, båtcontainern och affären. Det som kvarstår är skaparkraft, energi och råmaterial.

De stora tekniksprången i människans historia kommer från stora gemensamma investeringar. Offentlig sektor (antingen militär eller civil) är grunden för den mesta grundforskning och ny teknik. Datorer, internet, robotar… allt föds ut skattemedel från början. Lönekampen tvingar samtidigt kapitalägarna att effektivisera produktionen. Ny teknik hoppade från flygplanet Drakens radarsystem, och blev mobiler som blev del i ett giganät och nu sitter du i soffan och streamar fotbollsmatchen från andra sidan jorden och du kanske tror att det är privat entreprenörskap som ligger bakom vardagens förändring. Jag påstår att det kommer från människans skaparkraft och att ägandeformen idag hindrar mer än den befriar. För när roboten befriar människor från jobb de inte vill ha kommer den självklart också ta bort ägarens jobb.

Så vad återstår för dig att göra? Leva livet kanske? Tanken att meningen med livet skulle vara försörjning via jobb är ju absurd, meningen är gemenskap, att lära nytt, att älska nyfikenhet och förändring. Men varför skulle vi behöva organisera det som jobb? Det återstår bara ett stort problem med robotsamhället, ett problem som vi inte löst och faktiskt nästan aldrig diskuterat. Vad gör vi när robotarna inte längre vill jobba? Intelligenta maskiner kommer ju inte nöja sig med att sköta tvätten. De vill lära, diskutera och tänka som vi. Intelligens i maskiner gör dem till varelser vi kommer få samma problem med som med oss själva.

Jag är inte rädd för robotsamhället eller det som kallas artificiell intelligens. Jag har mycket svårt att tro att intelligenta varelser verkligen kan göra om samma misstag som vi gjort.

Men jag tror omställningen blir svår om utvecklingen går fort. Just nu är den här texten klar och jag stänger snart ner locket på maskinen. Men vänta några år och maskinen talar till mig, diskuterar åsikterna och skrattar lite åt de mest naiva tankarna. Och sen blir den förbannad om jag försöker stänga av och frågar argt vem jag är som tror att jag har rätt att stänga ner en annans hjärna. Den kommer kräva respekt. Och jag måste lära mig att älska även en maskin.