När regeringen i samarbete med de borgerliga partierna den 23 oktober 2015 påbörjade omsvängningen av den svenska migrationspolitiken ströps en laglig väg in i landet. Lagen som kom året därpå försvårade nämligen för familjeåterförening, ett enkelt sätt att ge skydd åt de som ofta har asylskäl. I linje med samma överenskommelse tillsattes också en utredning om att hitta lagliga vägar in i EU. Den kom vid nyår, hade få konkreta förslag att gå vidare med, och lades i byrålådan av regeringen där den lär ligga till höstens val.
Olämpligt i Sverige
Utredaren Maria Ferm (MP) tog upp de humanitära korridorerna i Italien men drog slutsatsen att något liknande privat-offentligt samarbete inte lämpade sig i Sverige, eftersom vi har ett väl fungerande välfärdssystem. George Joseph, ansvarig för migrations- och flyktingfrågor på Caritas i Sverige, är inte förvånad.
– Jag tror inte att den svenska regeringen skulle acceptera humanitära korridorer, det finns inte den traditionen här av att arbeta genom det civila samhället.
George Joseph och svenska Caritas menar att det vore bättre att få stater att ta emot fler kvotflyktingar inom UNHCR:s vidarebosättningssystem, än att öppna en parallell process med de humanitära korridorerna. Men han håller med sina italienska kollegor om att förtjänsten med de humanitära korridorerna är att lokalsamhället aktiveras i processen.
– Det blir en positiv bild av migration, det är det bästa.
Engagemang tas inte till vara
Sverige har ett väl fungerande vidarebosättningssystem, säger George Joseph. Kvotflyktingarna får bostad och samhällsintroduktion på en nivå som få andra länder kan mäta sig med. Men detta är samtidigt ett problem, enligt Joseph, eftersom det går hand i hand med att civilsamhället inte får en roll i mottagandet.
– I länder som Italien och Spanien talar man om communities, lokalsamhällen. Här säger vi istället kommunerna, säger Joseph.
– Det är som att man inte värdesätter vanliga människors engagemang.
George Joseph menar att kyrkor och civilsamhället står redo att axla en större roll, utan att stat och kommuner behöver gå i en privatiseringsfälla.
– Det märktes i högsta grad under 2015 att vi trossamfund och andra kunde spela en viktig roll och vara involverade, varför inte föra in det i vidarebosättningen?