Föreläsningen är egentligen slut, men studenterna vill ha mer av Roland Paulsen som står spinkig och svartklädd på scen. De ber om boktips och hans mejladress och att han stannar bara lite till. ”Jaaaaa …” susar genom salen när Roland säger att han gärna svarar på fler frågor. Diskussionerna blir allt förtroligare. Någon är orolig för att hennes pappas läkarpension inte räcker till hyran och någon vill diskutera vad som är viktigt i livet och frågorna fladdrar hit och dit men alla relaterar till Rolands föredrag om synen på arbete; måste vi jobba så mycket? Vad har vi för alternativ? Vad ska vi göra av våra liv? Roland ser den som pratar i ögonen och nickar och hummar och sveper luggen åt sidan och svarar på dalmål. När han själv studerade för några år sedan ställde han liknande frågor som besvarades med suck och skratt inför fullsatta aulor och det vill han inte utsätta någon -annan för.
Föredraget heter Arbetssamhället och bygger på Rolands bok med samma namn som kom 2010 och tog honom från sömniga doktorandseminarier till intervjuer i Aktuellt, Dagens Nyheter och BBC. Sedan dess har han turnerat Sverige som föreläsare och debattör och blivit citerad av Nina Björk och Liv Strömquist och kallats frontfigur för den nya arbetskritiska vågen. Hans huvudpoäng är att behovet av mänsklig arbetskraft aldrig varit lägre, tack vare den tekniska utvecklingen, men att vi jobbar mer än någonsin och dessutom försöker skapa ännu fler jobb. Enligt Roland är det ett mysterium varför vi jobbar så mycket när det inte behövs för att producera vad vi behöver och vill ha. Han säger att arbetet blivit ett självändamål, oavsett om det skapar mening, välstånd eller lycka.
Ibland anklagas Roland för att vara barnslig och det håller han verkligen med om. Redan som barn noterade han att många livsviktiga frågor fick samma konstiga svar: ”varför måste jag snabba mig?”, ”varför måste jag sitta stilla och vara tyst?”, ”varför kan vi inte vara med varandra idag?” – ”för att mamma och pappa måste gå till jobbet”. Roland drar det som ett skämt och klassen skrattar men sedan ligger salen dånande tyst.
Annars var Rolands barndom vackert fri på familjens bondgård tills nittiotalskrisen knäckte verksamheten och föräldrarna gick i konkurs. Därefter såg han hur torftiga jobb varvade med arbetslöshet tärde och slet på mamma och pappa som ändå insisterade på att det allra viktigaste var att jobba och göra rätt för sig. Inte förrän på gymnasiet träffade Roland någon som förstod honom och som framförallt satte ord på hur han kände. Via ett radioprogram på P1 stötte han på André Gorz.
– Vi kanske inte behöver jobba så mycket … vi kanske kan förmedla resurserna på annat sätt, sa André och knuffade Roland Paulsen från arbetarklassen i ny riktning genom livet.
Roland for från Dalarna till Stockholm, genom skogarna längs med sjöarna, för att plugga sociologi i Frescatis blå hus. Han ville lära sig mer om Andrés tankar men blev snart frustrerad. I läroplanen syntes knappt den arbetskritiska traditionen, trots att självaste Aristoteles och Platon uttryckt avsky för arbete eftersom det tvingar arbetaren att underordna sig någon annans vilja samt tar tid från viktigare sysslor, som att filosofera.
– Vi måste ju faktiskt tala om att fler och fler arbeten är skapade och att de kanske inte ens behövs, sa Roland en gång när en lektor malde på om det goda arbetet och arbetets villkor och Roland tänkte fuck arbete!
– Det där tror du inte på för i så fall skulle du inte utbilda dig till sociolog, sa lektorn. Eftersom ingen svensk sociolog verkade dela Rolands intressen hängde han helst i biblioteket för att lyssna mer på Gorz och sådana som Herbert Marcuse, Paul Lafargue, Gunnar Adler Carlsson, Kathi Weeks, Nancy Fraser, Sven Grassman, Christer Sanne, Karl Marx och Valerie Solanas. Ofta var det ensamt och ett tag tänkte han hoppa av men när han märkte att kurskamraterna gärna lyssnade på hans tankar fick han energi att fortsätta.
Även när Roland doktorerade i Uppsala var det svårt till en början. För att över huvud taget bli antagen ansökte han med en avhandlingsskiss som inte ens handlade om arbetskritik, men om psykiatrins sjukdom, och när han senare bytte tillbaka till arbetskritiken fick han fortsätta utan handledare. Det kändes som att han sågs som en udda inkräktare i de andras myspys. Om någon till exempel argumenterade för att funktionshindrade borde få bättre villkor när de tvingas till daglig verksamhet kunde Roland ifrågasätta varför de tvingas till någonting alls. Sällan fick han ens några motargument men ofta brände blickarna:
– Nu är han igång igen … vi som hade så trevligt … party pooper.
För att inte straffa ut sig fullständigt försökte Roland tona ner efter hand och många seminarier räddades av att man enades om att endast ge feedback på hur någons text kunde förbättras, inom givna förutsättningar, vilket svepte undan eventuella invändningar mot diskussionens premisser.
Egentligen anser Roland att hans uppgift som sociolog är att göra sig överflödig och att en liten grupp experter inte ska granska samhället för att sedan informera folket om hur det ligger till. Åtminstone borde all forskning komma samhället till del så att vem som helst kan reflektera över sakernas tillstånd. Därför skrev han Arbetssamhället parallellt med sin doktorsavhandling och paradoxalt nog var det hans slit med en bok som kritiserar samtidens besatthet av arbete som vann honom viss respekt vid universitet. Till slut fick han både hej och motargument från en och annan lärostolsprofessor och han noterade för övrigt en intressant trippelkorrelation mellan bokens mediauppmärksamhet, kollegornas välvillighet och att media sades vara vulgärt och allmänt värdelöst. Framförallt tog boken honom från universitetet till den offentliga debatten där han kom i mängder av konflikter med människor som förklarade varför han förstått allting fullständigt fel.
Ibland kom också medhåll från oväntat håll. I Filosofiska rummet på P1 träffade Roland till exempel Anne-Marie Pålsson, docent i nationalekonomi, före detta moderat riksdagsledamot och den som kom på idén till Rut-avdraget. I programmet berättar Anne-Marie att hon som riksdagsledamot känt sig frustrerad över hur allting kom att handla om att öka arbetet och att hon hade frågat sig om det inte fanns något annat som var värt att slåss för som politiker? Hon konstaterar också att det fanns någon slags dold moralism som sa att man är en sämre människa om man inte arbetar. Men detta säger hon först mot slutet och innan dess har hon och Roland brakat ihop så illa att långa sjok av hetsiga repliker klippts bort. Det börjar med att Roland säger att vi bör utvärdera vilka jobb vi vill ha fler eller färre av utifrån om de är bra eller dåliga, så som till exempel sjuksköterskor är viktigare än sociologer, vilket skulle bevisas om bägge kårer togs ut i strejk. Enligt Roland är detta inte konstigare än att vi gemensamt bygger vägar eller ger av skattepengar till vissa (ofta rikare) för att de ska anlita andra (ofta fattigare) till att städa eller passa barn. Anne-Marie håller inte med, för vem ska bestämma vad som är bra eller dåligt? En upplyst despot? Enligt henne ska sådant styras av marknaden – tillgång och efterfrågan och så vidare. För att exemplifiera att marknader sällan är rationella eller demokratiska nämner Roland en bank vars direktörer fått bonusar trots att verksamheten gått med förlust och att Anne-Marie var en del av detta då hon satt i styrelsen. Därefter följer viss kalabalik. Anne-Marie blir förbannad och tar av sitt headset och menar att det där inte stämmer då hon satt i styrelsen till bankens moderbolag. Hon finner Rolands inlägg okunnigt, felaktigt, tendentiöst, aggressivt och utan allt samband till den fråga som programmet var tänkt att behandla. Producenten verkar hålla med, åtminstone om det sista, för han stänger av inspelningen och säger att Roland inte får komma med personangrepp.
”Men det är ju människors liv det handlar om!” tänker Roland men sitter skakig och lite chockad över de andras reaktioner, som om han brutit något slags tabu, alternativt lagt en rejäl brakare, och han tänker att livet vore enklare om han kunde ta filosoferandet som bara ett intellektuellt nöje.
Även om många instämmer i arbetskritikens grunder blir diskussionerna om de politiska konsekvenserna ideligen upprörda. Roland har kallats kommunist och kapitalist och noterat att samhällsdebattens vanliga fiender verkar anmärkningsvärt enade om att just arbete är lösningen på deras problem, oavsett om det gäller tillväxt, jämlikhet, jämställdhet, integration eller annat. Till och med arbetarrörelsen har svikit enligt Roland eftersom man inte längre strider för arbetstidsförkortning. Innan man ens stred för allmän rösträtt hade man detta högst på agendan och under nittonhundratalet har man fixat längre semestrar, lediga lördagar och sänkt pensionsålder men idag vill man ha mer arbete – rätt till heltid! Roland ser gärna att arbetsvillkoren blir bättre i till exempel vården och omsorgen men menar att arbetarrörelsen skulle kunna fokusera på rätten till välstånd istället för rätten till arbete, och kräva sin del av samhällets rikedomar oavsett om det skapas av manuellt eller automatiserat arbete. I så fall skulle arbetslösheten kunna ses som en välsignelse, när människor får både fritid och tillräckligt med pengar genom att ny teknik och effektivare arbetsmetoder utvecklas.
Det börjar bli dags att runda av föreläsningen i Uppsala. På tredje bänk viftar en tjej med handen.
– Vi har ju många utländska arbetsgivare i Sverige … hur tar vi diskussionerna så att de inte försvinner? frågar hon.
– Jag tror att det finns en unik möjlighet att gå i täten för Sverige. Vi är ju redan sämst i klassen vad gäller hur ”dålig” arbetskraft vi har. Vi borde redan vara utkonkurrerade, vi är ju redan dyra och kräsna, säger Roland och tar upp experimentet i Göteborg där man provar sex timmars arbetsdag. Han förstår inte varför man valt vården som testmiljö då där väl snarare behövs fler anställda men nämner att detta enkla försök uppmärksammats internationellt och omskrivits i bland annat The Guardian, New York Times och The Atlantic.
– Vi skulle kunna tänka oss en politisk globalisering av idéer, säger han.
Studenterna vill veta hur arbetskritiken kan drivas vidare.
– Det finns ingen ideologisk kraft att genomföra detta idag, vi behöver få mer debatt, säger Roland.
En annan tjej ifrågasätter att just mer debatt behövs och Roland förstår att hon menar att han är för teoretisk och att det blir för mycket snack och lite handling och håller med om att man kan göra motstånd via maskning och hackning av teknik och allmänt obstruerande men att det behövs ett brett folkligt stöd för att driva förändring. Efter alla diskussioner med sociologer och fackpampar och politiker och nationalekonomer och finansklippare och KTH-professorer och medborgare och föräldrar har Roland dragit en slutsats som möjligtvis är deprimerande för en forskare: det saknas inte kunskap. Tvärtom finns goda argument för att vi kan jobba mindre men att vi kan producera vad vi behöver och att välståndet kan spridas på andra sätt än genom löner. Och få kan säga emot att många jobb är meningslösa, deprimerande och ostimulerande eller att en majoritet av medborgarna faktiskt vill jobba mindre. Men ändå händer ingenting och därför behöver vi mer debatt, gärna emotionell sådan, för att nå fram.
– Vi måste vidga möjlighetssinnet, säger Roland och pratar om att vi behöver våga tänka nytt förutom att förbättra vad vi redan tänker och att konsten kan hjälpa oss: litteratur, film, serier … kan leda tanken dit den aldrig varit och inte ens visste fanns. Sedan är det slut och studenterna reser sig och någon kollar sin mobil och någon virar en sjal om halsen och någon hänger på sig en ryggsäck och någon surfar kanske in på Pirate Bay för att kolla om Rolands bok går att ladda ner, som han sagt att den gör.
PRENUMERERA PÅ ETC HELG
Den här artikeln kommer från veckans ETC Helg, som du kan beställa i pappersformat här. Tidningen finns också i vår Androidapp och Ipad/Iphoneapp.
Vill du prenumerera för under 12 kronor numret? Skicka ett mejl till kundtjanst@etc.se.
