I huvudet på Roland Paulsen

Roland Paulsen har kallats frontfigur för den nya arbetskritiska vågen. Han gör människor märkligt entusiastiska eller störda eller på annat sätt upprörda inför sina idéer – i debatter och diskussioner, i det offentliga och hemma hos föräldrarna i Dalarna.

Föreläsningen är egentligen slut, men studenterna vill ha mer av Roland Paulsen som står spinkig och svartklädd på scen. De ber om boktips och hans mejladress och att han stannar bara lite till. ”Jaaaaa …” susar genom salen när Roland säger att han gärna svarar på fler frågor. Diskussionerna blir allt förtroligare. Någon är orolig för att hennes pappas läkarpension inte räcker till hyran och någon vill diskutera vad som är viktigt i livet och frågorna fladdrar hit och dit men alla relaterar till Rolands föredrag om synen på arbete; måste vi jobba så mycket? Vad har vi för alternativ? Vad ska vi göra av våra liv? Roland ser den som pratar i ögonen och nickar och hummar och sveper luggen åt sidan och svarar på dalmål. När han själv studerade för några år sedan ställde han liknande frågor som besvarades med suck och skratt inför fullsatta aulor och det vill han inte utsätta någon -annan för.