Under 80- och 90-talen hade Pierre Schori, som kabinettsekreterare för Socialdemokraterna, en unik inblick i dåtidens ubåtsjakt.
30 år senare dyker han för ETC:s räkning ner i vilka bevis som egentligen fanns för att ryska ubåtar rört sig i svenska vatten. Fram träder ett luftslott av systematisk desinformation och utrensade arkiv som underhålls än idag.
Nu måste arkiven öppnas, skriver han.
Efter sex års politisk ökenvandring vann socialdemokraterna valet den 19 september 1982 med över 45 procent av rösterna. Nu skulle vi hejda systemskiftet och få rätsida på Sverige och den svenska utrikespolitiken.
Den 12 oktober devalverade Sveriges Riksbank kronan med 16 procent. Samtidigt stod vi inför en djup politisk kris i vårt närområde. Vi anade att den gryende polska folkresningen skulle få starka återverkningar i Europa.
Men innan Olof Palmes regering ens hade tillträtt, drabbades Sverige av en djupgående ubåtskris. Den 1 oktober fick försvarsmakten en indikation på en främmande ubåt i Hårsfjärden, vilket utlöste fyra veckors jakt, som bevakades av massmedia från hela världen.
Även då påstod sig försvaret övertygade om kränkningar. Och då, liksom nu, ställdes krav på ökade försvarsanslag. Men tio år av sjunkbomber och inspelade undervattensljud, vilda anklagelser om sovjetiska kränkningar och svensk eftergiftspolitik gav inga bevis för främmande undervattensverksamhet.
Ubåtarnas återkomst
Historien tycks upprepa sig 32 år senare. Stefan Löfvens regering tillträdde den 3 oktober, och tre veckor senare, den 17 oktober, kom från försvarsmakten uppgifter om främmande undervattensverksamhet i Stockholms skärgård.
På kvällen den 17 larmade Svenska Dagbladet att det rörde sig om en skadad rysk ubåt. Den 18 oktober kom tidningen med ett nytt ”avslöjande”, denna gång var det ett ryskt nödsamtal från Stockholms skärgård till Kaliningrad. Enligt SvD fortsatte radiotrafiken från Ryssland, men då i krypterad form.
Den 19 kom det uppgifter om att Säpo och den militära underrättelsetjänsten, Must, jagade en svartklädd man som setts i vattnet vid Sandön. Samma kväll visade Försvaret ett fotografi av en misstänkt undervattensfarkost utanför Jungfrufjärden.
Tio dagar senare dementerade både försvarsmakten och Must påståendena om den ryska radiotrafiken, men först efter det att Dagens Nyheter begärt ut nödsamtalet med stöd av offentlighetsprincipen.
Ännu en anka som lämnades simmande utan kommentarer av försvaret. DN presenterade dementin den 27 oktober på sidan 8 under rubriken I korthet.
Schweizerost
Tre gånger i min politiska karriär har jag använt ordet ”schweizerost” för att markera mitt tvivel på de argument som har framförts i en viktig fråga.
Den första gången var när Reaganadministrationen i februari 1983 med sin vitbok om El Salvador försökte slå i oss att kommunisterna var på väg att ta över Centralamerika.
Den andra gången var när jag fick läsa den första ubåtskommissionens rapport. Ordförande för kommissionen var förre utrikes- och försvarsministern Sven Andersson, och dess ledamöter fyra riksdagsmän, moderaten Carl Bildt, Centerns Lars Eliasson och Socialdemokraternas Maj-Lis Lööw och Olle Svensson. Sekreterare var UD:s Michael Sahlin.
Kommissionen avlämnade sitt betänkande den 26 april 1983 och den pekade ut Sovjetunionen som inkräktare. Mitt svar till utrikesminister Lennart Bodström, som gett mig rapporten att läsa över natten, var: den ger mig en känsla av en schweizerost.
Och den tredje gången var när jag i februari 2003 i FN:s säkerhetsråd hörde utrikesminister Colin Powell söka bevisa med ljudupptagningar och satellitbilder att Saddam Hussein hade massförstörelsevapen i sina arsenaler. Han talade också om kopplingar mellan al-Qaida och Saddam Husseins regim. Schweizerosten igen.
I mörka vatten
Att en flagrant kränkning ägde rum natten till 28 oktober 1981 när den sovjetiska ubåten U137 gick på grund vid inloppet till Gåsefjärden, är odiskutabelt. Den sovjetiske ambassadören kallades till UD och fick motta en protest. Den egentliga orsaken till att U137 kom in på svenskt vatten är ännu inte klarlagd.
Vad som hände året därpå i den svenska skärgården lämnar än i dag en osäkerhet efter sig, trots tre statliga utredningar i frågan mellan åren 1983 och 2001. Vi rör oss där i mörka vatten.
Redan 1984 hävdade journalisten Anders Hasselbom att det var ubåtar från väst, i boken Ubåtshotet (Prisma).
En utförlig redogörelse av 16 års ubåtsjakt utifrån den socialdemokratiska regeringens perspektiv gavs år 1999 av Ingvar Carlsson i boken Ur skuggan av Olof Palme (Hjalmarson & Högberg).
Ingvar Carlsson kom till fyra slutsatser om 16 års ubåtsjakt (U137 undantagen):
1. Kränkningar hade förekommit men i lång mindre utsträckning än den militära rapporteringen utgick från.
2. Det gick inte att fastställa vilken nation som gjort sig skyldig till kränkningarna.
3. Warszawa-pakten hade de starkaste militära motiven att undersöka våra vatten. Det kunde handla om militär planering, om underrättelseverksamhet och utbildnings- och övningsprogram.
4. Det gick inte med tillgänglig information att utesluta att Nato-ubåtar någon gång kränkte svenska vatten. Motiven var svagare än Warszawa-paktens, men Nato planerade också för krig.
Frågetecknen irriterade Ingvar Carlsson, han frågade sig varför ingen matros steg fram efter Sovjetunionens fall och sa: ”Jo, jag var med i en av ubåtarna vid Hårsfjärden.”
Något svar kom aldrig på den frågan.
”Arkiv har rensats”
Förre ÖB Bengt Gustafsson tar i boken Sanningen om Ubåtsfrågan – ett försök till analys (Santérus förlag) ställning för att det var ryska ubåtar Sverige jagade. Men han utesluter inte heller, ”att det kan i enstaka fall ha rört sig om västliga ubåtar” och att ”man inte kan bortse från möjligheten att västtyska eller engelska ubåtar någon gång kränkt oss”. I boken bekräftar Gustafsson även att en rensning skett i de militära arkiven.
Ambassadör Mathias Mossberg, som deltog i 2001 års ubåtsutredning Perspektiv på ubåtsfrågan, kommenterade utrensningarna från arkiven med ”att det systematiskt tycks ha varit material som kan ha pekat mot väst som har försvunnit – allt som pekat mot öst har av marinen regelmässigt uppförstorats och omedelbart vidarebefordrats till offentligheten”.
I december 1990 påstod Carl Bildt att Sovjetunionen organiserat ett antal ”diversionsförband”, av vilka ett var avsett att användas mot Sverige. Under hela 1980-talet hade, enligt Bildt, tre omfattande operationer med upp till 22 sovjetiska ubåtar genomförts på svenskt territorium årligen.
I regeringskansliet fick vi dock aldrig ta del av sådana rapporter från vare sig ÖB eller militära experter. Bildt blev också tillrättavisad av försvarsstaben och försvarsdepartementet: några bevis för att utpeka Sovjetunionen efter Hårsfjärden 1982 fanns inte.
Läs fortsättningen i ETC Helg.
PRENUMERERA PÅ ETC HELG
Den här artikeln kommer från veckans ETC Helg, som du kan beställa i pappersformat här. Tidningen finns också i vår Androidapp och Ipad/Iphoneapp.
Vill du prenumerera för under 12 kronor numret? Skicka ett mejl till kundtjanst@etc.se.
