Men i slutet av maj förra året gick vårdbiträdet Stine Christophersen ut i Expressen och avslöjade att det var en ren lögn av Attendo-ledningen i Stockholmsregionen.

Under sina nattskift på boendet var Stine Christophersen som vanligt ensam personal på en avdelning med elva intagna. Att hålla isär covidsmittade från friska var en omöjlighet. Under dagsskiften, berättar hon för Dagens ETC, gick man ned på minimibemanning – man tog alltså in mindre personal än vanligt. Förklaringen internt till personal som ifrågasatte detta var att kohortvård inte fungerar som smittskyddsåtgärd.

– Att gå ut i Expressen var inte det första jag gjorde, det började med ett ganska långt internt bråk mellan mig och mina chefer. Det var först enhetschefen och sen regionchefen, men jag kom ingen vart med dem, berättar Stine Christophersen.

Tog strid med cheferna

Hon argumenterade för att de inte kan fortsätta ljuga de anhöriga rakt upp i ansiktet om vilka vårdinsatser de satt in för att bekämpa smittspridningen på demensboendet.

– Jag försöker pressa dem och säger att ni kan inte gå ut med att vi har de här vårdinsatserna när vi inte har det! Jag argumenterar väldigt hårt, så jag tror att de ska sätta in de här vårdinsatserna bara för att slippa en skandal. Jag tycker att det är uppenbart att jag inte tänker ge med mig. Jag är väldigt påstridig, men kommer ändå ingenstans, berättar Stine Christophersen.

På jobbet beskriver hon det som att hon och hennes kollegor ”kämpar med näsan knappt ovanför vattenytan” medan de äldre dör runt omkring dem. Under pandemins första våg dör sju av elva intagna på avdelningen där Stine Christophersen arbetar. 

– Vad vi än gjorde så förlorade vi våra gamla till sjukdomen. Det var fruktansvärt, säger hon.

Erinran om uppsägning

När Stine Christophersen är ledig från jobbet i ett par dagar läser hon i tidningen att Attendo har för avsikt att ta in fler boende på Sabbatsbergsbyn, och att de vill öppna en covid-avdelning.

– Det är då jag känner att där går gränsen! Det tog ganska lång tid för mig att förstå vad jag fick göra och inte, i och med lojalitetsplikten mot företaget jag arbetar för. Men jag läste på och studerade lagtexten kring meddelarfriheten.        

Att hon sedan gick ut i Expressen och avslöjade hur det i själva verket såg ut i verksamheten menar hon grundar sig i hur dålig arbetsledningen har varit på att hantera smittspridningen av covid-19 på avdelningen där hon jobbar.

– Eftersom det hade funkat så otroligt dåligt hos oss med den breda smittspridningen och så många hade dött vid det här laget så trodde jag att jag fick larma i media, men jag var inte helt säker, säger Stine Christophersen.

Det som följer sedan är det som avslöjats i P1-dokumentären ”Det illojala vårdbiträdet”. Stine Christofferson tas efter artikeln i Expressen in i ett enskilt rum där hon läxas upp av sina chefer och en representant från personalavdelningen, som kallar henne illojal och beskyller henne för att sprida falsk information. Hon får en skriftlig erinran om uppsägning som uppges träda i kraft om hon gör något liknande igen.

– Jag trodde att jag hade läget under kontroll, tills jag sitter på det här mötet på huvudkontoret. För då börjar jag undra om jag har missat något, att de har funnit något kryphål nånstans som jag inte känner till.

”Som en rädd katt”

En tanke som där och då skrämmer upp henne rejält.

– Jag blev ju rädd såklart. Hur risigt ligger jag till nu, tänkte jag. De är ju så otroligt resursstarka, och själv har man inga resurser alls. Så ja, jag var rädd, det var jag. Jag var som en rädd katt i ett hörn som bara satt och fräste. De är tre stycken emot mig och det var långt ifrån något konstruktivt möte om hur vi skulle förbättra smittskyddet. De hade tagit in mig där enbart för att såga mig i småbitar.

Berättelsen slutar som tur är inte där. Efter P1-dokumentären, som sändes den andra maj i år, får Stine Christophersen upprättelse och hyllas som en hjälte för sitt civilkurage. Attendos vd Martin Tivéus ber henne offentligt om ursäkt och de enhetschefer som gett henne en erinran om uppsägning blir föremål för förundersökning om åtal. Samtidigt skickar anhöriga till de äldre på Sabbatsbergsbyns demensboende fångvis med blommor och hon blir överöst med kärlek och lovord i sociala medier.

Men det gick nästan ett helt år från Expressen-artikeln i vilken hon först slog larm, till radiodokumentären som ledde till hyllningskören. Under året emellan fortsatte Stine Christophersen att gå till sitt arbete på Sabbatsbergsbyns demensboende.

– Det var av ren hämndlystnad, för deras dröm var ju att bli av med mig. Om jag gått dem till mötes på den punkten, då hade de ju sprattlat iväg och köpt sig en liten tårta för att fira. Jag ville inte ge dem det, men visst innebar det en enorm stress och ångest, det kommer man inte ifrån.

Vad vill du nu?

– Det som hela grejen handlade om från början, jag vill se ett bättre smittskydd för de äldre under pandemin. Nu handlar det också om att jag vill se lojalitetsplikten gå i graven. Vi i arbetarklassen måste bli bättre på att stå upp för oss själva och gå ihop för att kräva vår rätt, för vi kommer inte att få något gratis.