Vi möts på ett café på Södermalm, antifeministernas och rasisternas främsta hatområde. Symbolen för PK-maffian, kulturmarxistfeministerna, vänsterhororna och alla andra som de älskar att hata. Sådana som oss. Det har varit långt ifrån självklart att Alexandra skulle sitta här, med den position i offentligheten som hon har idag. Vägen hit har varit slingrig och gått från den rumänska tvättstugan där hon föddes av sina grekiska föräldrar, till Rinkeby där hon så småningom växte upp. Men egentligen spelar det ingen roll, hatet och hoten skär genom hela det politiska spektrat och slår oavsett klassbakgrund eller vad du sagt eller gjort, men drabbar de med en mörkare hudfärg eller invandrade föräldrar mer och hårdare. Att Alexandra bott i Sverige i 37 år räcker inte för att hon ska slippa rasismen, inte ens Zlatan kommer ju undan enligt Sverigedemokraternas definition av ”svensk”. Att leta anledning är lika lönlöst som när en kvinna i en våldsam relation försöker hitta skäl till misshandeln.

– Det är så intressant att de börjat kalla mig rumänsk zigenarhora för det är tydligen det värsta man kan vara nuförtiden. I början fick jag ofta höra att jag var judehora och sen var det muslimhora. Noll koll på geografi verkar de också ha, säger Alexandra och skrattar.

Utsatt för hot under hela karrären

Att vara en offentlig person och höras och synas i böcker, radio och tv har sitt pris. Att uttrycka en åsikt har blivit internets motsvarighet till en kort kjol, men oftast räcker det med att du tar plats för att du ska få din beskärda del av hat och hot. Inte bara från den yttersta högerkanten utan även från mer etablerade skribenter och medier.

– Jag har fått höra att jag fått mina jobb på grund av mitt utseende, eller att jag är partisk för att jag kommer från Rinkeby och det är inte bara rasister som sagt det utan även ledarskribenter och tankesmedjor som velat smutskasta och misstänkliggöra. Man har helt enkelt försökt skada min trovärdighet som journalist genom att gång på gång dra fram min bakgrund och identitet som utlandsfödd, blatte, kvinna och arbetarklass. Men jag har ju hela tiden varit tydlig med min bakgrund på ett sätt som andra journalister inte behöver. När hörde vi sist SVT-ankaret Lennart Persson resa sig upp och säga ”Hej, jag kommer från ett frireligiöst medelklasshem på landsorten”?

Från början hade hon inga planer på att bli journalist. Hennes släkt jobbar inom städbranschen och under hennes uppväxt var det finaste jobbet krogvakt.

– Det var inte direkt några höga horisonter. Idag kan jag bli förbannad för att jag inte kände till att det fanns något som hette Dramatiska institutet eller Biskops Arnö eller Journalisthögskolan eller Scenskolan. Att jag så småningom ändå hamnade i mediebranschen var en slump. Jag hade varit med i olika debatter och en dag ringde de från SVT och programmet Mosaik och frågade om jag ville samarbeta. Min första tanke var att de ville att jag skulle städa där eller nåt så jag blev förvånad när de bad mig göra ett programledartest.

– Jag har egentligen inte identifierat mig som journalist förrän i förrgår när jag i samband med en intervju om hatet och hoten fick höra att ’hoten mot journalister är allvarligt’. Då förstod jag att jag var inkluderad och betraktades som journalist.

När började du få hat och hot?

– Från dag ett. På Mosaik gjorde vi en trailer där jag skulle presentera mig och då sa jag något i stil med att ”Hej jag heter Alexandra och jag är 100 procent svensk och 100 procent grekisk och jag ska göra ett tv-program om det mångkulturella samhället”. Direkt kom en massa brev där de skrev att de skulle knäcka mina knäskålar och sådant.

Fick du någon uppbackning då?

– Nej, de kopplade in säkerhetsavdelningen som bestod av en farbror från försvaret som sa att jag borde gå till en psykolog men då blev jag bara arg för jag tyckte inte det skulle ligga på mitt ansvar. Och när det några år senare var dags för den så kallade Aftonbladetaffären* så fick jag sparken.

Varför?

– Den officiella förklaringen var att de var rädda så jag blev satt i en slags karantän vilket innebar att jag inte fick synas i tv-rutan utan istället fick jobba som producent och göra en dokumentär om funktionshindrade. Det var förvisso intressant, men att tvingas tiga om de frågor jag brann för var ju en form av reträtt mot nazisterna.

Har det blivit värre sedan SD kom in i riksdagen?

– Ja, mycket värre. På samma sätt som i Grekland sedan Gyllene gryning kom in. Det grekiska talesättet ”fisken stinker från huvudet” tycker jag stämmer. Det har ju skett en förskjutning också där ord och begrepp förlorat sina valörer. Idag anses det ju värre att kalla en rasist för rasist än att vara rasist.

Vad har du utvecklat för strategier för att hantera all skit?

– Det har varit olika hemmasnickrade strategier. Jag har ju aldrig haft ett parti eller organisation eller företag bakom mig så jag har fått prova mig fram. Ett tag tänkte jag att om jag inte pratade om det så fanns det inte. Det var också polisens tips så jag teg och teg, även för mina närmaste. Och sedan har jag haft självcensur som strategi när jag tänkt att jag ska göra mig ofarlig och istället skriva om läppglans och orkidéer.

Funkade det då?

– Nej.

Du tipsade mig en gång när jag hade det tufft om att börja träna kampsport.

– Ja, kampsport och yoga har varit det som fått mig att överleva. Och flykten. Så fort jag kan så flyr jag genom att resa iväg. När jag sätter foten utomlands så blir jag mig själv igen, en rolig människa som omfamnar alla, pratar och är spontan och glad. Inte den där tystlåtna, rädda som hatarna lyckas göra mig till.

”En evig dubbelbestraffning”

Efter två veckors paus från programledarjobben på SR gav hon sin första intervju i SVT:s Aktuellt. En intervju där en stundtals rörd Alexandra förklarade hur hatet äter sig in och stjäl all energi och glädje. Efteråt kände hon sig generad över att ha visat sina känslor så öppet, på bästa sändningstid.

– Men det jag reflekterade mest över var att det bara var en massa män med i just den sändningen. De var där för att prata om Saudiaffären, Norwegianstrejken och andra intressanta saker som jag mycket hellre hade velat prata om. Det var så typiskt att jag som enda kvinna i programmet skulle iklä mig offrets roll och tala om känslor medan männen fick analysera och diskutera spännande politiska händelser. Det blir så ironiskt, för sedan fick jag såklart höra att jag tagit på mig offerkoftan. Shame and blame i en evig dubbelbestraffning.

*Aftonbladetaffären kallades den händelse då Aftonbladet publicerade iscensatta bilder av beväpnade nazister utanför Alexandra Pascalidous och polisen Claes Cassels hem.