Hanif Azizi hälsar glatt på människorna han möter i Rinkeby centrum. Han tar dem i hand, pratar om hur området förbättrats och förklarar att den polisiära närvaron bidrar till ökad trygghet. Just nu är han aktuell med boken ”Förortssnuten”, som han skrivit tillsammans med journalisten Markus Lutteman.

Boken skildrar Hanifs barndom, samtidigt som den handlar om hans erfarenheter som polis.

– Jag ville skildra min uppväxt, som jag tidigare har fått behålla för mig själv. Jag ville göra det ofiltrerat och vara ärlig med mina tankar och känslor. Jag tänkte att det kan tillföra någonting gott, och jag att de här båda perspektiven kan göra någonting med människor som läser, berättar han.

Boken börjar i Bagdad 1989 när Hanif är nio år gammal. Han trängs på en trottoar i väntan på att kliva på en buss tillsammans med sin lillebror Saleh. De vet inte vart de ska. Hans mamma tar hans händer och förklarar att nu är han stor och har ansvaret för sin lillebror.

– Vi var till viss del beredda. Det hade blivit krig och jag hade sett hur fler och fler stolar blev tomma i skolan. Vi fick veta att våra kompisar hade åkt utomlands så jag förstod att vi också skulle åka, men jag saknade perspektiv för att förstå hur långt och hur länge vi skulle vara ifrån våra föräldrar.

På sin säng hade han kastat sitt radband för att försöka förutspå vilket land han skulle komma till. Med fingrarna försökte han forma Sverige, som han hört talas om.

– Jag var en hoppfull pojke som ville se världen.

Kärleksfull barndom

Hanif växte upp på en militärbas i Irak. När han minns tillbaka tänker han på den torra marken de gick på, en slangbella han krossade glas med och hur han snodde en tändsticksask och tände eld på en buske. Hans föräldrar kämpade för Folkets mujahedin, den iranska motståndsrörelsen mot Ayatollah Khomeini. Tillvaron präglades av föräldrarnas kompromisslöshet och militära disciplin, men även av en stark gemenskap.

– Det var väldigt fint och kärleksfullt. Vi barn höll ihop och var mycket med varandra, men det var också med vuxna. Alla umgicks och kände varandra, det fanns inga främlingar. Alla vuxna var farbröder och mostrar.

Tillsammans hamnade bröderna i Sverige hos ett par som ställde upp för rörelsen. Men den första tiden i Sverige blev hård. Bröderna utsattes för misshandel och gick ibland utan mat. Men socialtjänsten tog till slut barnen vidare till en annan familj, och en tryggare tid tog vid.

I tonåren sökte Hanif Azizi sina rötter och han övervägde att strida med Folkets mujahedin. Han upplevde att det fanns en självklar plats för honom där, men familjen och tryggheten i Sverige fick honom till slut att stanna.

Skäms inte längre

Att skriva boken har blivit en terapeutisk process.

– Det har framför allt hjälpt mig att förlika mig med min persiska bakgrund, där jag släppt idén om att det per automatik är någonting dåligt att vara iranier. Jag har kodat om mitt huvud från allting negativt. Det finns kultur, historia, språk. Och så följer jag vad som händer med mina släktingar där, jag har en nyfikenhet nu på mitt födelseland som inte fanns där innan.

Nu, med boken ute, hoppas han väcka diskussion både genom att bredda bilden av poliser genom att berätta sin historia kombinerat med sina erfarenheter av polisiärt arbete, men också genom att vara ärlig med hur han ser på jobbet som polis.

– Jag vill att boken ska engagera och påverka. Det är många nu som läser den och blir känslomässigt påverkade, men jag skulle vilja att fler läser den och sen inte håller med, för då kan vi få till ett bra samtal.

Hanif Azizi har även en podd, ”Den sista måltiden” tillsammans med bland andra Chang Frick, chefredaktör för högerpopulistiska alternativmedia-sajten Nyheter idag. Även det handlar om att skapa samtal och bredda perspektiv, säger Hanif.

– Jag och mina kompisar har middagar ihop, och då har vi pratat mycket om att vi vill podda tillsammans. Ibland kör vi hemliga gäster, och vid en middag då så dök Chang upp hemma hos mig och vi hade bestämt att vi skulle podda den dagen. Jag var osäker på om det var något jag borde vara med på, jag tänkte att jag skulle kunna associeras med saker som var negativt då, men sen så insåg jag att det är ju helt befängt. Det vore snarare tvärtom, om man träffar de som inte tycker likadant och kan podda tillsammans så borde det ge mervärde. Så på så sätt kom Chang med i bilden och nu ingår han i vår poddgrupp.

Nödvändig rasprofilering?

Enligt Hanif behöver det polisiära arbetet beskrivas så som det är. I boken skriver han att det är farligt att vara ”politiskt korrekt” som polis, och tar upp ett exempel på rasprofilering som han själv menar är acceptabel och till och med nödvändig. Han skriver att majoriteten av gångerna han stoppat traditionellt klädda finsk-romska kvinnor i finskregistrerade bilar har han upptäckt att de saknar körkort.

– Jag vet inte om det är en kulturell grej och en acceptans kring att vissa personer väljer att skita i att ha körkort eller att man satt det i system, men i mitt eget huvud här så kopplar jag ett visst beteende till yttre attribut, och det blir en sanning för mig. Dessutom blir det automatiserat, alltså att när jag är ute och jobbar så ser jag en bil, jag ser att den är finskreggad, jag tittar in och ser att det är en kvinna och då tänker jag vad ska jag göra nu? Ibland stoppar vi och kontrollerar och då har det de flesta gångerna varit samma sak, hon har saknat körkort.

Tror du att du missar andra saker som du borde reagera på för att du fokuserar på hur människor ser ut?

– Definitivt. Men här är viktigt att komma ihåg att vi som arbetar som poliser är människor. Vi beaktar och tar in sinnesintryck och utgår ifrån hur andra ser ut. Och det har relevans. I princip så är det en diskriminering, men i verkligheten så är det ett verktyg.

Samtidigt tror han att stereotypa uppfattningar och erfarenheter är svåra att skilja på, och att människor, även poliser, vill bekräfta sina egna sanningar snarare än att motbevisa dem.

– Omedvetet, oavsett om vi vill eller inte, så tar vi in sinnesuttryck utifrån människors utseende och det måste vi vara ärliga med. Den som säger att den inte beaktar utseende ljuger. Det är den bilden polismyndigheten förmedlar utåt som jag inte köper, och det gör att vi inte kommer någon vart. Polismyndigheten säger att vi håller inte på med kontroller utifrån deras etnicitet men det är ju bara bullshit, det är klart vi gör det men det är det inte det som är vårt största problem. Vårt största problem är vårt bemötande, att bemöta medborgare värdigt; det är inte att man blir kontrollerad, det är hur. Men det är klart att det slår olika, det är ingen som kan säga någonting annat.

Finns det rasism inom poliskåren?

– Det är klart att det finns rasism. Frågan är helt befängd, det finns i förhållande till allt. Samma sak med klass och klasstillhörighet. En ung man med invandrarbakgrund och en blond tjej från Täby har inte samma odds att fastna i en kontroll, så klart.