Längst fram i RFSL:s del av Stockholms pridetåg går varje år en av de grupper som utmärker sig från resten av regnbågsyran. De är tysta, tittar rakt fram och har igentejpade munnar.

”Marching for those who can’t” är ett block som vill påminna om att allt inte är frid och fröjd för hbtq-personer, vare sig i Sverige eller i andra länder.

BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS

Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 401 876 8

– Det är kanske den viktigaste delen i hela paraden. Vi går för de som inte kan, till exempel i länder där man riskerar döden genom att komma ut.

Det säger Andreas Saleskog, som i år organiserar den här delen av paraden.

– De senaste åren har vi sett hur mänskliga rättigheter kan tas tillbaka. Bland annat i USA har vi fått se hur snabbt det kan vända, säger han.

Back to basics

Alex Fridunger har gått i blocket i flera år och har även varit en av de ansvariga för det tidigare. Exakt när sektionen först dök upp är lite oklart – möjligtvis 2006, säger Alex Fridunger – men hen menar att det har växt för varje år. Det är ett sätt att ta plats med det som är svårt och smärtsamt, säger hen.

– Jämfört med för 10-15 år sedan är det många som nu kan tänka sig att sätta på sig regnbågsflaggan och tycker att Pride är party och härligt. Men för många hbtq-personer ser det i praktiken väldigt annorlunda ut. Det här symboliserar en back to basics-aspekt av Pride.

Vad brukar ni få för reaktioner av folk som står och tittar på paraden?

– Många blir väldigt berörda, särskilt hbtq-personer som tittar på, men även andra. Det är lite som ett slag i magen när man förväntar sig pepp, men uppskattas mycket. Sedan finns det de som tycker det är tråkigt och tyst, det provocerar en hel del.

Olika ideologier

Under flera år har kritik riktats mot att myndigheter som polisen och försvaret deltar i Prideparaden, eftersom deras närvaro innebär att vissa hbtq-personer – exempelvis papperslösa – inte vågar sig dit.

Men det är inte en lätt fråga, säger Andreas Saleskog.

– Det är jättebra att myndigheter visar att de arbetar med de här frågorna. Men jag förstår samtidigt kritiken. Det är alltid en diskussion, men sedan landar det i om man ställer sig bakom Prides värdegrund.

Även Alex Fridunger tycker att det är en svår balansgång och betonar att det egentligen finns flera hbtq-rörelser med olika politiska ideologier.

– För hbtq-personer inom polisen och försvaret betyder det mycket att få gå i sina uniformer och manifestera att de kan vara både och. Men det är klart att det pågår en hel del pinkwashing i det också. För vissa är det extremt provocerande. Jag ser det inte som antingen rätt eller fel och det är svårt att veta var gränsen ska gå.