Men funktionsrättsrörelsen är inte riktigt med på banan. Personer med funktionsnedsättningar är sällan med och utvecklar tekniken eller inblandade i myndigheternas planering för hur den ska användas. Därför har Leif Sandsjö, forskare inom arbetsliv och välfärd, och Stina Roempke, verksamhetsledare på Lasse Brukarstödcenter, dragit igång en serie diskussioner på temat.

– Vad är det som kan underlätta för oss att vara mer aktiva, att vara med, känna oss trygga, säkra? Det behöver ju inte vara en teknisk lösning alltid, säger Leif Sandsjö.

Kan inte vila

Trots att analoga hjälpmedel kan vara minst lika effektiva och nödvändiga hamnar de ofta i skuggan av digitaliseringen, som i sig nästan alltid ses som något positivt, anser Leif Sandsjö. Han berättar om rullstolar som kan känna av hur stark användaren är och använder en drivmotor för att kompensera för den kraft som saknas för att röra sig framåt.

– De brukar räknas som välfärdsteknik, medan sådana här inte gör det, säger han och pekar på sin egen helmanuella rullstol.

Satsningarna handlar till stor del om att väga upp för personalbrist, tror Leif Sandsjö och Stina Roempke. Det behöver egentligen inte vara problematiskt, menar Stina Roempke. Men hon tror risken finns att det inte kommer att vara till användarnas fördel.

– Så som samhällsklimatet är idag har ju funktionsrättsrörelsen absolut inte kommit till en punkt där man kan sitta och vila.

"Lätt dra undan stöd"

En av farhågorna är att tekniska lösningar, istället för att vara komplement, ska ses som en ursäkt för att dra in på andra insatser. Även om vissa kanske klarar sig bra med bara hjälpmedel har andra större behov av personligt stöd. Och hur vass tekniken än är, så kan den plötsligt sluta fungera.

– Det är ju inte så att personer med funktionsnedsättningar inte förstår att det handlar om ekonomi till sist. Men det handlar också om hur det presenteras. Är det så att det bara finns en lösning för att det är den billigaste lösningen? frågar Leif Sandsjö.

Vid nedskärningar är personer med funktionsnedsättningar den grupp som ofta drabbas först, menar han.

– Det är lätt att dra undan stöd för de som inte har ork eller förmåga att fajtas.

Dessutom blir det allt dyrare för personer med funktionsnedsättningar att skaffa det de behöver i vardagen. I takt med att många prylar, som exempelvis datorer, blir föremål för masskonsumtion anses de vara sådant som man själv ska kunna stå för. Saker som Försäkringskassan bedömer som "normalt förekommande" får man nämligen köpa för egna pengar, även om de är helt nödvändiga för att man ska klara sin dagliga tillvaro, berättar Stina Roempke.

Lägre priser

Samtidigt är just masskonsumtion en förutsättning för både bättre teknologi och billigare priser. Stina Roempke berättar om en justerbar säng, riktad specifikt till konsumenter med funktionsnedsättningar, som kostar runt 130 000 kronor. Andra sängar hon har tittat på, gjorda för den "allmänna" konsumenten men med liknande funktioner, kostar mindre än hälften så mycket. Det finns också en hel del billiga teknikprodukter på affärer som Clas Ohlson som med lite justeringar kan användas som hjälpmedel, berättar hon.

Ett av de mest spännande områdena just nu är självkörande bilar, menar Leif Sandsjö.

– Det blir en helt annan situation för många och jag tror inte att den dagen är så långt borta. Eftersom det är något alla har intresse av får det stort genomslag och det blir ofta ganska pålitlig teknik. Självkörande bilar kommer man ju inte släppa ut förrän de är helt säkra. Men då kommer de direkt att vara användbara för personer som idag inte kan köra bil.

Vill klara det grundläggande

Stina Roempke och Leif Sandsjö hoppas att funktionsrättsrörelsen ska börja mobilisera kring och ställa krav när det gäller välfärdsteknik. Det de flesta vill klara av själva är framförallt det mest grundläggande, som att klä på sig, sköta hygienen och gå på toaletten, säger Stina Roempke.

Men det är en utmaning att tänka bortom det som redan finns, tycker Leif Sandsjö.

– Man blir begränsad av det som redan är och vad man kan. Många under våra diskussioner har pratat om att de vill kunna röra sig i skogen, på oländig terräng, men som rullstolsanvändare är man ofta insocialiserad i att det inte går.