Frihet utan solidaritet

I år fyller den polska demokratin 25 år. Det var den 4 juni 1989 som Lech Walesas kommitté kammade hem det dåvarande Östblockets första delvis fria val.
   Men festen riskerar att komma av sig. Idag är många missnöjda med klassklyftorna och utanförskapet som kom med demokratin. 
   Aleksandra Eriksson besöker det legendariska skeppsvarvet i Gdansk, symbol för motståndsrörelsen, för att se vad som är kvar av solidariteten 25 år senare.

Det var svårt för proletären att tro på socialismens övermäktighet när planekonomin inte ens kunde säkra tillgången till toalettpapper. Varje dag fick folket vänta flera timmar i kö framför tomma affärer i hopp på leverans av olika bristvaror, vilket var allt förutom ättika. Sommaren 1980 höjdes priset på kött och korv. Det var droppen som fick bägaren att rinna över. Strejkerna spred sig som en löpeld över landet. Så småningom upprättade ledare från mer än 150 fabriker en gemensam strejkkommitté på varvet i Gdansk. Demonstranterna ställde krav på bland annat fria fackföreningar, medbestämmande över produktionsmedlen och slut på hemlighetsmakeriet kring ekonomin. Dessa 21 postulat skrevs senare in på Unesco:s lista över världsminnen. Till skillnad från tidigare uppror var protesterna alltför omfattande för att köras sönder av stridsvagnar. Generalstrejken lamslog landet och till slut såg sig kommunistregeringen tvungen att bågna inför kraven.