Han har alltid varit intresserad av kultur och litteratur och efter studenten 2007 började han på Kulturvetarprogrammet på Linköping Universitet. Någon egentlig tanke med vad han skulle jobba med efter utbildningen hade han inte, men att plugga passade Daniel Claesson bra och han fortsatte till en magisterexamen. När han blev klar i början av 2012 började han titta efter jobb.
– Jag sökte ganska brett men försökte kolla efter arbeten som passade min examen, till exempel på bibliotek och bok-handel. Jag övervägde även att bli doktorand. Men jag hade ju hyra, studielån och mat att betala så när det här jobbet dök upp tog jag det.
”Finns viss ironi”
Daniel jobbar nu som lokalvårdare på Linköpings universitet. Det är ett halvtidsjobb, och för att dryga ut lönen timvikarierar han även som brevbärare. Det tidiga blir morgnar och mycket kroppsarbete, men han trivs och är glad över att ha en trygg inkomst varje månad.
– Jag inser att det finns en viss ironi i att jag är lokalvårdare här, där jag studerat så länge. Det är inget jag planerar att göra resten av mitt liv, men just nu känns det okej.
För ett tag sedan var han på intervju för ett jobb som biblioteksassistent, men det var ett timvikariat och osäkert hur mycket han skulle få jobba. Dessutom krockade jobbet med schemat som lokalvårdare.
Vad tycker du om att akademiker har svårt att komma in på arbetsmarknaden?
– Det är ju synd att man spenderar så mycket tid på studier och så leder det inte till jobb. För många blir det nog också en ond cirkel, man kanske pluggar för att man inte hittar ett jobb men när man är högutbildad får man ändå inte jobb, säger Daniel Claesson.
Trots att studierna inte lett till ett arbete inom hans område, än i alla fall, känner inte Daniel Claesson att det varit slöseri med tid.
– Jag var sugen på att plugga och jag har fått ut mycket av det. Jag tycker att jag lärt mig väldigt mycket.
Håller ögonen öppna
Han överväger nu att läsa vidare till bibliotekarie, arkivarie eller förskolelärare. Han håller också fortfarande ögonen öppna efter jobb inom kultursektorn, men säger att det blir mindre nu när han jobbar eftersom det tar mycket energi.
– Jag skulle behöva bli mer aktiv i mitt sökande. Men jag har två fysiskt krävande jobb som tar mycket energi. Många har nog dessutom värre bild av det här arbetet än vad det är, jag jobbar mycket hellre med detta än med telefonförsäljning till exempel, säger Daniel Claesson.
Allt svårare att hitta jobb för akademiker
Högutbildade är en grupp som historiskt alltid haft lättare för att komma in på arbetsmarknaden. Men unga akademiker har allt svårare att få sitt första jobb, och många tvingas ta arbeten som inte motsvarar deras utbildningsnivå.
– Det finns såklart olika skäl till att studera på högskola eller universitet. Men åtta av tio studenter pluggar för att de vill ha jobb. Det är en stor investering både för individen och för samhället, säger Kristin Öster som är ordförande i Saco studentråd.
Det är svårt att generellt säga hur många av de med högre utbildning i Sverige som får jobb inom sitt ämnesområde. Det skiljer sig beroende på vad du studerat och hur många år det gått sedan examen.
– Som vi ser det finns ett tvådelat problem. Dels får studenterna inte tillräcklig kontakt med arbetslivet. Dels behövs fler studievägledare som har mer kontakt med studenterna, säger Kristin Öster.
Vill ge bättre guidning
Under 90-talet gjordes stora utbyggnader av högskolan, och utbildningskraven har också ökat på många områden. Saco studentråd föreslår ett så kallat ”matchningslån”, som fungerar ungefär som ett förlängt studielån. Det ska nyexaminerade akademiker kunna ta i upp till ett halvår efter examen för att få en ekonomisk trygghet under jobbsökandet och inte behöva ta första bästa jobb. De vill också bygga ut karriärenheterna på högskolorna för bättre guidning ut i arbetslivet.
Men kan det vara så att vissa utbildningar helt enkelt är mindre gångbara på arbetsmarknaden?
– Möjligen, men det behövs också en medvetenhet bland arbetsgivarna om vad studenterna faktiskt lärt sig och att studenterna kan formulera vad de kan. Jag tror inte att det handlar om att alltför många läser litteraturvetenskap utan att studenterna inte vet hur de kan använda det, säger Kristin Öster.
