– Det är inte konstigt att man känner sig otillräcklig, säger hon.

My Eriksson är specialisthandläggare vid barn och ungdomsenheten på socialtjänsten i Uppsala och har jobbat som utredare i 16 år. Personalbristen har länge varit ett problem menar hon och stafettsocionomerna har kommit och gått.

– Nu är det brist på konsulter med, så pensionerade socialsekreterare har kommit tillbaka för att hjälpa till. Det är en förstärkning med äldre och erfarna kollegor, men det är ingen långsiktig lösning, säger My Eriksson.

Hon framhåller att kontinuiteten och därmed förtroendet för socialtjänsten blir lidande, då föräldrar och barn återkommande presenteras för nya ansikten och tvingas berätta sin historia gång på gång. Rättssäkerheten äventyras också.

– Skräckexemplet var familjen som hade sex olika utredare under ett års tid. Konsulterna kommer in i tre till sex månader åt gången, sedan försvinner de igen, säger My Eriksson.

Hon övervägde själv nyligen att söka sig vidare till annat arbete, men blev kvar i och med satsningen som Uppsalas socialförvaltning nu gör på specialisthandläggare. My Eriksson är en av de tio mer erfarna socionomerna som fått uppdraget att bland annat stötta nya socialsekreterare i handläggningen, fördjupa kvaliteten i utredningsarbetet och avlasta enhetscheferna. Det är även en alternativ karriärväg.

– Som nyutexaminerad socionom har man ofta bra koll på teorier och aktuell forskning, men man behöver handledning i det praktiska arbetet med klienterna, en bra introduktion. Det tar omkring två år innan man känner sig trygg i yrkesrollen. Som det ser ut med dagens personalbrist går stor del av dagen åt till administrativt arbete istället för att träffa de barn och unga vi ska stötta och hjälpa till en bättre livssituation. Det är i mötet en förändring kan ske. Som nyanställd är det inte konstigt att man då känner sig otillräcklig vilket medför att man överger det krävande jobbet som utredare, säger My Eriksson.