– Globalt sett har i snitt var fjärde studerande kvinna erfarenheter av sexuella trakasserier. Det finns inget som talar för att Sverige inte skulle vara på samma nivå. Den här statistiken minskar inte trots att vi jobbat förebyggande i flera decennier. Det säger något om att det preventiva arbetet uppenbarligen inte fungerar, säger Fredrik Bondestam, föreståndare vid Nationella sekretariatet för genusforskning vid Göteborgs universitet. 

Enligt Bondestam finns en utbredd tystnadskultur, men också en aktiv samtalskultur om trakasserier mellan kollegor, vänner och bekanta på universitet, särskilt efter metoo. 

– Det finns en ganska stor kunskap egentligen om hur utsattheten ser ut, var den sker, vem man ska akta sig för, vilka platser och situationer som är riskfyllda men det sker inte offentligt. 

Vanligt att bagatellisera 

Förutom att undersöka omfattningen av problemen inom akademin är det också viktigt att förstå att enskilda händelser sällan är enskilda händelser. De får ofta långsiktiga konsekvenser för både individer, arbetsgrupper och till och med institutioner. En annan aspekt är normaliseringen av trakasserier. 

– Att man ”får stå ut med en del”. Det förhållningssättet är kontraproduktivt och leder faktiskt till sämre kvalitet i både forskning och utbildning på sikt. 

Att det finns makt, status och ekonomiska skäl till att det både förekommer trakasserier och att det är tyst om det präglar akademin i hög utsträckning menar Fredrik Bondestam.

– Sedan finns flera studier på att man ofta bestraffas själv och får byta arbetsuppgifter eller till och med institution istället för att förövaren byter plats. Vanligast är samtidigt att kollegor eller studenter utsätter varandra, så maktstrukturerna finns också på mikronivå.