I dag har det gått 20 år sedan Göteborgshändelserna. Mobiliseringen må ha varit unik för Sverige, men i ett större perspektiv var det snarare en normalitet. EU-toppmötet i Göteborg ägde rum i en tid då en kraftig vänstervåg seglat upp på många håll i världen.
Ett viktigt startskott för vänstervågen var zapatisternas mobilisering för ursprungsbefolkningars rättigheter och för en rättvis världsordning, i mexikanska Chiapas under mitten av 1990-talet.
– Såhär i efterhand ser jag zapatistupproret 1994 som startpunkten på den kraftfullaste vänstervågen sedan 1968, säger America Vera-Zavala en av grundarna av Attac.
– En väpnad grupp kommer ut men den främsta kampen är poesi, deltagande demokrati. Det formades en ny vänster som betonade mångfald och rättvisa. Den inspirerar och förändrar. Handelsavtalet MAI faller 1998, det hände flera saker de där åren, vi var på väg åt ett annat håll. Jag tror att världens ledare faktiskt kände ett tryck; vi ville ha en annan värld, vi stod inför en förändring, säger America Vera-Zavala.
Vi talar om vänstervågen som inspirerade människor världen över; som ifrågasatte handelsavtal, skatteparadis och vinster på finansiella transaktioner, växande ekonomiska klyftor och ett demokratiskt underskott i den nya globaliseringen.
Rörelsens kraft blev tydlig när Världshandelsorganisationen, WTO, höll ett möte i Seattle i USA 1999, som stoppades av en enorm folkmassa.
Protesterna riktades inte bara mot att västländerna via WTO försökte tvinga andra länder att öppna upp för fri handel för att hjälpa västvärldens företag att hitta nya marknader. I fokus stod också fackföreningsrörelsens fruktan för att de egna jobben skulle gå förlorade när billig arbetskraft från låglöneländer vällde ut på den allt globalare arbetsmarknaden. Fackföreningsrörelsen slöt upp i demonstrationer.
Liknande massiva protester utbröt vid andra stora toppmöten, bland annat i Prag och Nice.
En av de organisationer som spelade en framträdande roll under protesterna var den franska rättviserörelsen Attac.
I slutet av 1990-talet bodde America Vera-Zavala, då aktiv vänsterpartist, i Paris och upplevde hur Attac blev en samlande kraft, hur människor som inte tidigare engagerat sig politiskt, unga, konstnärer, arbetande människor, alla samlades de plötsligt under ett paraply, där %-tecknet blev en viktig symbol.
När hon tog med sig erfarenheten hem till Sverige, 24 år gammal, kallades hon av delar av vänstern för reformistisk, vilket hon tycker är missvisande.
– Det var aldrig kraven i sig som var grejen. Framför allt var det energin och folkbildningen. Ja, en Tobin-skatt är ett första reformistiskt krav – men det har ännu inte införts. Våra krav var ett perfekt sätt att förklara hur globaliseringen kan bli mera rättvis. Tanken var: Vi inför Tobin-skatt – skatt på finansiella transaktioner, förbjuder skatteparadis och kräver att staten investerar pensionsfonder i det offentliga. Sedan kan vi sätta upp tre nya krav.
Vänstervågen in på skinnet
Tiden innan toppmötet i Göteborg kände America Vera-Zavala vänstervågen in på skinnet.
– Det fanns ett enormt tryck, som gjorde att vi kom ut i medierna. Jag och många andra reste runt i landet och talade i överfulla Folkets hus.
Fredsforskaren Hans Abrahamsson sammanfattar vänstervågen som en rörelse som tog strid för alla de som hamnat i globaliseringens bakvatten och som fått allt svårare att tillvarata sina livschanser och möjligheten till anständiga liv. Han tillägger att för många handlade det om att tänka nytt, att hitta helt nya sätt att organisera mänsklighetens överlevnad som medgav global rättvisa och hållbar utveckling.
– Att leva på bekostnad av någon annan var en motbjudande tanke.
Zapatistupproret var en av många pusselbitar som inspirerade, men mycket annat spelade roll, menar andra bedömare.
Frilansjournalisten Mathias Wåg, aktivist under Göteborgshändelserna:
– Feminismen växte sig starkare, arbetslöshetsmarscher arrangerades, zapatisterna gjorde uppror och till det organiserades ett kraftfullt vägmotstånd mot EU:s planerade nya motorvägar, massor av små rörelser som varit isolerade krokade plötsligt i varandra som pusselbitar. Det såg ut som att det kom från ingenstans, men för oss som varit med var vänstervågen då en logisk konsekvens av fem febrila år innan.
Praktik visade vägen
När Victoria Rixer, som levt sitt liv i kärnan av den globala rättviserörelsen och idag driver ett eget café, ser tillbaka på händelseutvecklingen för 20 år sedan, så är det starkaste intrycket för henne att ungdomsgenerationen både ställde politiska krav och skapade nya former för att leva sina liv. Hon var själv aktiv i grupper som lagade mat till hemlösa och drev kvinnocaféer. Hon reste till Chiapas som volontär och gav sig ut i skogarna för att släcka bränder när paramilitärer försökte röka ut urinvånarna.
– Jag tänker att vi inte var några utopister, vi ägnade inte speciellt mycket tid åt att måla upp bilder av hur den där andra, bättre, världen skulle se ut, för vi ville låta praktiken visa vägen. Det var i våra aktiviteter, det vi gjorde tillsammans – folkköken, basgrupperna, gatufesterna, porrbutiksblockaderna, solidaritetsmanifestationerna utanför flyktingfängelserna, ockupationerna, de separatistiska kvinnokaféerna, när vi arrangerande klimatläger och festivaler som samlade pengar till Ingen människa är illegal och internationella konvent, skrev brev till fångar, allt det där... det var så vi experimenterade med det nya. Vi liksom undersökte hur det kunde vara att göra liv på andra sätt än business as usual-livet i kapitalismen och patriarkatet. De mänskliga relationer vi skapade, som grundades i solidaritet, är något av det viktigaste vi åstadkom.
Hon konstaterar att när denna rörelse samlades i Göteborg, Prag, Seattle, Genua och så vidare, så blev det så tydligt att den här typen av kampformer och experimentverkstäder pågår i hela världen.
Ja, den pågick då, vänstervågen, och växte sig allt starkare. Men vad hände sedan? Vilken betydelse hade Göteborgshändelserna för rörelsens utveckling i Sverige?
Ett annat prejudikat
I efterhand ser flera aktivister det våld som uppstod spontant som en reaktion på polisens agerande och menar att stenkastningen dessutom bidrog till uppmärksamhet runt rörelsens politiska krav.
– Jag tror inte att Göteborg 2001 hade gått till historien om allt som skett var några debatter och en lugn demonstration. Det hade inte sänt ut en signal globalt till andra länder så som det gjorde nu. Någonstans ville vi skingra konsensustanken runt frihandel och den nyliberala präglingen av EU, säger Mathias Wåg.
Jonathan Pye, dömd till fängelse för våldsamt upplopp under Göteborgshändelserna, delar bilden.
– Ställda krav har mycket litet nyhetsvärde, det är bara att titta på till exempel de massiva globala protesterna mot Irakkriget 2003. 36 miljoner demonstranter globalt under en månads tid. De ignorerades ganska snabbt, medan kravaller alltid är ”spännande”.
Han hävdar att det var tur att det fanns folk i Göteborg som valde att kasta sten.
– Polisen murade in delar av staden och spärrade av andra delar. De gjorde illegala tillslag innan mötet där de stal allt material och massarresterade alla som var kopplade till informationscentralen. Om detta hade lett till att vi bara hade accepterat situationen och gått i den demonstration de ville att vi skulle gå i, så hade det varit ett fruktansvärt prejudikat inför framtiden.
I stället blev prejudikatet ett annat, menar Pye. Under det stora mötet European Social Forum i Malmö 2008, när några ungdomar slog sönder bankfönster under en gatufest, så stoppade Göteborgspolisen som hade tränat på konflikthantering efter Göteborg 2001 sina skånska och stockholmska kollegor från att ge sig in i folkmassan och veva.
– Polisen valde att inte försöka gripa och lagföra ett par ungdomar för skadegörelse eftersom det skulle leda till massiv upptrappning och massor av våld. Det beror på att folk vågade försvara sig i Göteborg. Förutom detta är utvärderingsarbetet svårt; är det värt att sätta hårt mot hårt vid toppmöten, när vi har så mycket att förlora?
Victoria Rixer skriver just nu på en bok om rörelsen och Göteborgshändelserna, hon säger att boken kommer att bli en form av kärleksbrev till de som kallades svarta blocket.
– Kärleksbrevet som jag skriver på är till kamraterna som inte vek ner sig trots att kampen emellanåt hade ett fruktansvärt högt pris.
Mathias Wåg konstaterar att en effekt av Göteborg 2001 faktiskt blev att demonstrationsrätten stärktes, efter den analys som Ingvar Carlssons kommitté presenterade.
– Den ledde till att det blev juridiskt svårare för polis att upplösa en demonstration, även om den inte har tillstånd. Göteborgskommittén slog fast att demonstrationsrätten är grundlagsskyddad. Jag ser ju hur det lett till en utveckling där polisen arbetar mer med dialog och de-eskalering. På så sätt tycker jag att Göteborgskommitténs arbete ledde till en seger för rörelsen. Det motsäger bilden av att efter Göteborg blev allt repression.
Den här artikeln kommer från ETC nyhetsmagasin
Vill du prenumerera för under 16 kronor numret?
Här kan du teckna en prenumeration.
