Samtalen om allvarlig psykisk ohälsa har också ökat avsevärt och enligt Bris hänger det ofta ihop med att barnen inte fångats upp i tid.
Många upplever höga trösklar in till vården och ”får höra i kontakter med elevhälsa och barn- och ungdomspsykiatri att de inte mår tillräckligt dåligt för att kvalificera sig för att få stöd eller vård. Barn beskriver för Bris hur de behöver ’göra någonting’ för att visa hur dåligt de mår och för att bli tagna på allvar,” står det i rapporten.
”Allvarlig utveckling”
Enligt organisationens generalsekreterare, Magnus Jägerskog, krävs en reform av vårdkedjan för barn med psykisk ohälsa. Elevhälsan ska kunna ta hand om den största andelen av de med lindrig psykisk ohälsa genom samtalsstöd. Primärvården måste utvecklas för att ta hand om medelsvår psykisk ohälsa genom psykoterapi och annan behandling, medan BUP måste få fokusera på mer komplexa besvär, menar han.
– Vi vet hur viktigt det är att kunna komma in tidigt med stöd där det finns behov. Nu får barn inte stöd av samhället i den utsträckning de behöver utan hamnar i vårdköer istället. Det är en allvarlig utveckling både på och kort och på lång sikt.
Larmade om brister
Förra veckan larmade även Akademikerförbundet SSR om att skolkuratorer tvingas prioritera bort förebyggande arbete till förmån för akuta ärenden. En undersökning fackförbundet har gjort bland sina medlemmar pekar på att ökad psykisk ohälsa är orsaken till problemet. Men dessutom har kuratorerna en hög arbetsbelastning; bland de som deltog i undersökningen hade hälften ansvar för fler än 800 elever.
Slutar lita på vuxna
Ann-Louise Olsson är förälder till två barn som båda har behov av särskilt stöd. Det yngsta av barnen, nu tonåring, har förutom neuropsykiatriska diagnoser även en intellektuell funktionsnedsättning, vilket har inneburit att hon flera gånger fallit mellan stolarna i kontakten med olika stödinstanser, berättar Ann-Louise Olsson.
Historien är komplex. Den yngsta dottern har utsatts för omfattande mobbing, både i skolan och på internet. Det var även på nätet som hon kom i kontakt med en person som utsatte henne för övergrepp. Efteråt utlovades hon krisbearbetning av vården men eftersom hon hade kontakt både med barnhabiliteringen på grund av sin funktionsnedsättning så väl som med BUP, tog det tre månader innan det blev klart vilken instans som skulle erbjuda den. Enligt Ann-Louise Olsson innebar det att hennes dotter inte längre var mottaglig för krisbearbetningen.
– Det här gör att mitt barn slutar lita på vuxna, börjar med självskadebeteende och har därefter placerats på boende. Jag kan inte skylla på BUP och barnhabiliteringen, men det här är vad som händer när man inte får hantera trauman och kriser. Hon vill ju inte leva längre, säger Ann-Louise Olsson.
Har rymt från boenden
Barnet har även rymt från boendena, men då hem till familjen, till Ann-Louise Olssons lättnad. Men hon är kritisk till att dottern flera gånger placerats på Statens institutionsstyrelses (SIS) boenden, som egentligen är ämnade för ungdomar med social problematik som kriminalitet och missbruk.
– När jag ringt till det nuvarande boendet för att berätta om hennes olika behov har de sagt att, ”Ja, det låter ju inte som att hon ska vara här hos oss.” Ytterligare två i personalen på boendet har sagt det till mig, berättar hon.
”Blir övermäktigt”
Ann-Louise Olssons andra dotter hade i lågstadiet svårt att hänga med i skolan. En utredning gjordes inom stadsdelens skolförvaltning som visade att hon var sen i utvecklingen.
– Men när jag sedan bad om en remiss till BUP fick jag slåss för att få den.
Ann-Louise Olsson berättar att hon haft kontakt med flera föräldrar som på liknande sätt brottas med de olika stödinstanserna.
– Jag förstår inte vad vinsten kan tänkas vara när så många blir utmattade och så många familjer går i kras för att de inte får hjälp.
Hon anser att det är självklart att man som förälder måste koordinera och sköta den administration som krävs för att ens barn ska få stöd, men säger att hon skräms av att det blir övermäktigt. Hon försöker förhålla sig praktiskt till alla göromål men känslorna går inte alltid att stoppa undan, berättar hon.
Siffrorna i Bris årsrapport verkar hon inte förvånad över.
– Allt fler ungdomar mår sämre och det finns inte personal och budget till det här området. Det är dels en fråga om ekonomi och dels en fråga om utbildningsinsatser för de som redan jobbar inom instanserna. Jag tycker det skulle finnas fler aktörer än BUP, man skulle kunna ta in privata aktörer också, det här är ju ett krisområde.
”Kräver samspel”
Nina Miskovsky (M) är ordförande både i Göteborgs grundskolenämnd och social resursnämnd. Likt Magnus Jägerskog anser hon att samarbetet mellan BUP och andra instanser måste förstärkas. Hon tycker också att elevhälsan måste få mer resurser och framhåller att kommunens alliansbudget avsätter en halv miljard kronor till skolan.
– Där ska också ingå att man jobbar aktivt mot mobbing och att hejda kränkningar, och att man jobbar aktivt med värdegrunden i skolan, säger hon.
Det krävs också ett samspel mellan kommunen och regionen, där den senare måste förstärka första linjens vård, anser Lisa Miskovsky.
– Ungdomar som söker hjälp ska få stöd direkt och inte hamna i en cirkel av remisser.
