Graciela tittar upp med tom blick. Bänken som hon sitter på är en av de mer fasta punkterna i livet just nu. Den står någon halvmeter in i entrén på Stadsmissionens Crossroadsverksamhet. I samma entré trängs redan flera andra väntande, medan en annan grupp florerar utanför, rökandes och pratandes.
– Mina söner bor kvar i Rumänien. De har det svårt och sover ute. Det går inte ens att beskriva hur det känns, säger hon.
BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS
Gillar du det du läser?
Swisha en peng till: 123 148 087 0
En bil med matleveranser anländer utanför entrén och frivilliga börjar lasta ur och tar varorna en trappa upp till köket och samlingslokalen. Så här dags är det inte så många av besökarna som går upp för att förse sig med kaffe eller frukost. Merparten av dem som var här i morse har redan hunnit ut på stan för att tigga.
Det är april och fortfarande är nätterna kalla – en del av dagarna också . Men den här veckan stänger kommunen ändå ned de natthärbärgen som Graciela och flera andra romer har kunnat söka sig till för att få en natts sömn inne i värmen. Nu väntar en mödosam tid, med övernattning i bilar som när som helst kan forslas bort av polisen.
20–30 kronor om dagen
I Crossroads lokaler går det inte att sova. Däremot finns tvättmaskin och dusch, vilket Graciela är mycket tacksam för. Men mest av allt önskar hon att hennes familj och andra som tigger kunde få en uppställningsplats för bilar och husvagnar. Tolken Sebastian Majblad förklarar:
– De sover ju i bilar, ofta står bilen på hela natten för att de ska få värme. Bensinen tar slut och på morgonen så kommer polisen och jagar iväg dem. De får inte vara kvar någonstans och måste hitta nya ställen. De behöver verkligen en plats att vara på.
Genom Sebastian berättar Graciela också att hon tidigare hade ett hem i Rumänien ”en hydda, men hon kallar den lägenhet”. Men för ett tag sedan revs hemmet i samband med ett planerat nybygge och då ställdes familjen på gatan. Sedan dess har livet gått alltmer utför och Graciela menar att det nu är omöjligt att överleva i hemlandet.
Här i Sverige är det förstås en del som behandlar en som luft, men de flesta är snälla och vänliga, tycker hon.
– Ibland skänker någon bort lite mat eller kläder och småpengar. Jag kan få ihop 20–30 kronor att leva på under en dag och jag är tacksam för det.
Just den här dagen har Graciela kommit in i hopp om att få träffa läkare. Hon lider av buksmärtor i revbenstrakten och vill ha hjälp. Tillsammans med Läkarmissionen har Crossroads möjlighet att hjälpa till med en del sjukvård gratis, något som EU-migranter annars inte alltid har rätt till på svenska sjukhus och vårdinrättningar. Man bidrar också med preventivmedelsrådgivning och annan information.
”Han behöver få en chans”
Flera av de som besöker Crossroads i dag längtar efter jobb, men språkbarriären gör det svårt. En blyg, ung kille berättar att han har skrivit in sig på en kurs i svenska och söker jobb. Kanske kommer det att gå vägen någon gång. Snickaren och mekanikern Gabriel, som säger sig ha tolv års erfarenhet från bilverkstäder i Frankrike, är mindre hoppfull.
– Han talar rumänska, franska och portugisiska. Men inte engelska, säger Sebastian.
– Han har kunskaperna, men det är språket – och så ser ju folk att han är rom. Han behöver få en chans att visa vad han kan.
Jobb i Rumänien är inte att tänka på, menar de flesta. Trots att arbetslösheten officiellt är mycket lägre där än i Sverige.
– Men det handlar om att man inte räknar de personer som har någon sorts jordbruk, även om det bara är för självförsörjning och inte ger några inkomster. I själva verket är det väldigt svårt att få jobb, förklarar Sigrid Sjösteen, anställd på Crossroads.
Samhället gör för lite
Precis som flera av de andra i personalen tycker hon att samhället gör för lite för EU-migranterna. Och det tycker även Stadsmissionens ordförande Margareta Svensson Paras.
– Att fortsätta hålla härbärget öppet under sommaren hade inte kostat så mycket pengar. Lokalen står ju bara där och är tom nu. Jag tror att det kostar mer att städa upp efter folk när de tvingas leta rätt på nya ställen att sova på, och man får sanera i efterhand.
BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS
Gillar du det du läser?
Swisha en peng till: 123 148 087 0
Stadsmissionen har mer eller mindre motvilligt fått bli motor i det sociala arbetet med migranterna i flera städer, eftersom de tillhörde de första som kom i kontakt med en växande ny grupp som stod vid deras soppkök och dagverksamheter, med helt egna behov och frågor. I Uppsala har Stadsmissionen haft dialog med kommunen hela tiden, men Margareta Svensson Paras är kritisk till hur mycket ansvar som man har lämpat över på frivilliga.
– Kommunen har agerat väldigt kortsiktigt och inte velat ge besked. Vi får bara pengar till projekt några månader i taget och kommunen själv har inte velat lägga upp en långsiktig strategi.
”En del stannar i flera år”
Ett av skälen till kortsiktigheten är att kommunen har väntat på direktiv från regeringen. Och när Martin Valfridsson, regeringens samordnare, nyligen presenterade sina rekommendationer gick de i korthet ut på att inte hjälpa särskilt mycket alls. Inte med uppställningsplatser, härbärgen eller skolgång. Motivet var att det uppmuntrar till mer tiggeri. Margareta Svensson Paras är kritisk till utredningen.
– Tror man att någon kommer hit och tigger på gatan bara för att det går att komma hit och tvätta kläder och bo på härbärge fem nätter i taget? Vänd på det och säg att vi lade ned Crossroads nu. Den här gruppen skulle ändå finnas kvar, men blir då utan hjälp.
Margareta Svensson Paras erkänner att det inte finns några riktigt enkla lösningar på problemet. Fel insatser kan ge fel effekter. Men att bara sluta hjälpa är inte någon bra väg. Och hon är mycket kritisk till att samhället inte lyckas ta hand om de barnfamiljer som kommer. I dag finns barn i Sverige som inte finns i några register – varken svenska eller rumänska.
– Ser socialtjänsten att ett barn har anknytning till sina föräldrar och för ögonblicket inte fryser ihjäl så gör man inget, trots att barnen ofta växer upp under villkor som vi aldrig skulle acceptera för svenska barn.
– En del stannar i flera år. Barnen växer upp utanför allting och förstår inte varför de inte får möjlighet till samma saker som alla andra. En del av dem blir hatiska till slut.
– Det borde vara skolplikt för dem så länge de är här. Nu växer barn upp på gatan utan stimulans och tillräcklig omvårdnad. Det är en tragedi som äger rum framför våra ögon.
