”Det är inte vi som har skapat inflationen”

– 4,4 procent är ingenting. Det är en lönesänkning och när vi får lönesänkningar ökar företagen sina vinster. Det är det som drivit inflationen, det är inte vi som skapat den. Vi vill inte ge bort vår del till arbets­givarna, säger Jannis Konstantis, ordförande för Seko-klubb­en i Stockholms tunnelbana.

Reaktionen bland medlemmarna i klubben var stark när Seko på fredagen, trots tidigare kritik mot 4,4-procentskravet ändå anslöt sig till det, berättar han. Efter att först ha protest­erat utanför arbetsgivarorganisation­en Svensk Näringslivs huvud­kontor, vändes nu ilskan mot den egna organisationen. Tillsammans begav sig de tillgäng­liga medlemmarna till LO-borgen på Norra Bantorget i Stockholm för en spontan protest.

– Både Seko och de andra förbunden borde inte gått med på det här. Det är att bjuda företagen på ännu mer vinst samtidigt som priserna bara ökar. Kravet borde minst täcka inflationen, minst! Det vore ju ett försvar mot det vi för­lorat, säger han.

Ville ha åtta procent

Kritiker återfinns även inom andra förbund. Kent ”Renen” Johansson, vice ordförande för Byggnads i Haninge, hade högre förväntningar.

– Vår medlemskrets här ute gick fram med åtta procent i löneökning. 4,4 procent är ­otillräckligt. Vi har haft tio år där vi producerat vinster kontinuerligt åt företagen. Nu skramlar man med in­flationsspöket.

Som Dagens ETC tidigare rapporterat var Byggnads ett av de fack som väntade in i det sista med att hoppa på den så kallade LO-samordningen. Den innebär förutom en gemensam lönekravsnivå också ett löfte att ställa upp med sympati­åtgärder, om något av förbund­en begär det.

De fem facken inom industrin meddelande i oktober att deras lönekrav landade på 4,4 procent. I ett pressmeddelande beskrev de nivån som grundad i svensk konkurrenskraft, men också ”ett högre lönekrav än i de senaste avtalsrörelserna”. När sedan kravet blev gemensamt för hela LO möttes det av kritik från förtroendevalda för att inte räcka till. Men nivån försvaras av LO:s avtals­sekreterare Torbjörn Johansson, som förklarade att ett försök från fackens sida att matcha inflationen, eller överträffa den, skulle driva på inflationen ytterligare.

– Det var vad vi gjorde på 80-talet. Vi höll på att köra landet i putten, det minns vi väldigt väl, sade Torbjörn Johansson till Dagens ETC.

Men de förtroendevalda fackmedlemmar som Dagens ETC pratat med köper inte argumentationen. En av dem är Gunnar Pettersson, ordförande i en av IF Metalls klubbar, ett av de drivande förbunden bland facken inom industrin. Även om löneökningar som inflationsdrivare är en rådande nationalekonomisk teori så finns det annat, bland annat FN-utredningar, som pekat på att löneökningarna under den europeiska 80-talskrisen i själva verket hade begränsad effekt.

– Forskning säger att det inte är lönerna som spädde på inflationen utan desperata försöka att kompensera för dyrtiden som rådde med hög inflation. Det vi nu tar hänsyn till är inte inflationen utan en marginal för goda vinster, medan vi i facket borde ta hänsyn till hur de svagaste drabbas, säger han.

Ville få med andra

Gunnar Pettersson själv argumenterade emot en 4,4-procentsnivå i IF Metalls avtalsråd för en månad sedan. Han var inte ensam, men i minoritet. Men, säger han, nivån var redan satt av ledningen och omröstningen gällde bara ja eller nej till förslaget, ett förslag som facken inom industrin redan gått ut med offentligt.

Gunnar Pettersson är kritisk mot att IF Metall under decennier drivit för låga löneökningar, något som får effekt på hela arbetsmarknaden eftersom den svenska lönebildningen följer industrins så kallade ”märke”.

– Problemet är att man tar ett större ansvar för samhället än för sina medlemmar. Det enda 4,4 procent skapar är en omfördelning av resurserna från arbetarkollektivet som helhet till företag och de redan besuttna. Man måste ta ansvar för medlemmarna, ingen annan kommer göra det, säger Gunnar Pettersson.

”Inte logiskt”

Transport, det enda fack som sagt nej till 4,4-­procentkravet, försökte få med sig andra i motståndet, men efter­ ­fredagens besked är det klart att det misslyckades. Även Transport säger sig vilja ingå ­samordningen, trots nejet till nivån. För förbunds­ledningarna i bland annat Byggnads och Seko har å sin sida motivering till att säga ja, trots att även de är kritiska till nivån, varit att samordningen ger en bättre chans att i slutändan landa så nära 4,4 procent som möjligt.

– Vi hade önskat att vi landat i högre krav, och vi har gjort vad vi kan för att press­a upp nivåerna, sade Sekos förbundsordförande Gabriella Lavecchia till tidningen Arbet­et på fredagen.

Roger Crossler, fastighetsskötare och tills nyligen fackklubbordförande på SGS Studentbostäder i Göteborg, är även han kritisk till nivån. Den borde landat på 6,6. Men han är mer försonlig mot sin eget förbunds, Fastighets, beslut att acceptera nivån.

– 4,4 är ett skämt, men det handlar om lägstalönerna, det är det de små förbunden vill åt. Att gå med på samordningen är att gå med på sympatiåtgärder för att få ut för de som är fattig­aste. I samordningen får du mer sving i klubban, säger han.

Köper inte argumenten

Men Jannis Konstantis köper inte argumentationen.

– Det är inte logiskt för LO-samordning är inte ett mål i sig. Det är innehållet i vad vi kräver och vad vi vill ha för medlemmarna och arbetarklass­en. Om nivån landar på 0,5 procent ska vi gå med då också bara för att ha samordning?

Samordningens krav innebär också att förbunden, om de vill, kan begära sympatiåtgärder för att höja de lägsta tillåtna lönerna med 1 371 kronor. Förhandling­arna kring industriavtalet inleds på allvar i början av 2023 med målet att ha etablerat ett riktmärke för resten av arbetsmarknaden i mars. Arbetsgivarna har kritiserat 4,4-procentsmålet för att vara ”anmärkningsvärt” högt.