Inrikes.

2020-07-30 08:40
  • Lena Ölander vid muralmålningen som Sätras ungdomar och Föreningen FOLK har gjort, som en hyllning till allt som ger dem framtidstro. Bild: Gustav Gelin
    Lena Ölander vid muralmålningen som Sätras ungdomar och Föreningen FOLK har gjort, som en hyllning till allt som ger dem framtidstro.
  • I grannorten Bredäng skapades en spontan minnesplats för de två killarna som hittades skjutna i en källare i Sätra. Bild Hanna Thåström Bild: Gustav Gelin
    I grannorten Bredäng skapades en spontan minnesplats för de två killarna som hittades skjutna i en källare i Sätra. Bild Hanna Thåström
  • Lena Ölander har varit engagerad i Sätra i  över 20 år, som nattvandrare, kontaktperson  och med fritidsgårdar.  Bild: Gustav Gelin
    Lena Ölander har varit engagerad i Sätra i över 20 år, som nattvandrare, kontaktperson och med fritidsgårdar. 
  • Bild: Gustav Gelin
  • Eldsjälen Grace Caspers driver ideella föreningen Sätra Kidz, som samlar barn och familjer för att öka sammanhållningen och  tryggheten i området.   Bild: Gustav Gelin
    Eldsjälen Grace Caspers driver ideella föreningen Sätra Kidz, som samlar barn och familjer för att öka sammanhållningen och tryggheten i området.
  • Tommy Fagerberg  Bild: Jörgen Lund
    Tommy Fagerberg
  • Bild: Gustav Gelin
Puffetikett
Dagens ETC

De lever med traumat efter skjutningarna i Sätra

Tre brutala mord inom tre dygn skedde förra våren i Stockholmsförorten Sätra. Nyligen sköts ännu en ung man i närområdet. Många Sätrabor är frustrerade och ledsna över det grova våldet, och samtidigt besvikna på det bristande stödet från kommunen.

– Så svart och mörkt som det varit det här senaste året så kände jag att jag nästan inte klarar det längre, säger Lena Ölander, som engagerat sig för ungdomarna i många år.

Vill du fortsätta läsa?

Bli prenumerant på Dagens ETC!
Om du redan är det loggar du in här.

Betala per vecka

Från

39 kr

Beställ här!

Din prenumeration på Dagens ETC förnyas varje vecka. Avsluta när du vill.

Betala per månad

Från

139 kr

Beställ här!

Din prenumeration på Dagens ETC förnyas varje månad. Avsluta när du vill.

Ett drygt år har gått sedan två unga män, 18 och 21 år gamla, hittades nakna i ett källarförråd i Sätra centrum. Avrättade med totalt nio skott, varav flera i huvudena. Dubbelmordet liknades av polisen med ett mexikanskt kartellmord i det brutala tillvägagångssättet. Två dygn senare sköts ytterligare en man till döds, med misstänkta kopplingar till dubbelmordet. Enligt polisen hade han åtalats för morden i källaren, om han hade varit vid liv. Två andra män åtalades för dubbelmordet. Den ena dömdes till livstids fängelse i tingsrätten, men båda friades sedan av Svea hovrätt. Det följer därmed statistiken, där polisens forskning visat att dödsskjutningar i betydligt lägre grad klaras upp än andra mord.

Sedan dess har flera skjutningar inträffat i närområdet, den senaste i början av juli då en 25-årig man sköts, men klarade sig med livet i behåll. De grova våldsdåden har påverkat många Sätrabor på djupet.

– Jag tror att alla påverkades i början. Oavsett om man kände dem eller inte så är det inget man går opåverkad ifrån, säger Lena Ölander.

Hon är en av eldsjälarna i Sätra. Född och uppväxt här i området i södra Stockholm med 7 500 invånare.

Bland mycket annat har hon jobbat som nattvandrare, varit med och drivit fritidsgårdar och varit kontaktperson åt massor av ungdomar i Sätra genom åren.

Inte lika blodigt allvar förr

När vi går genom centrum känns det som hon hälsar på varannan person vi möter – kvinnan i sjal som får en kram, tonårskillarna som passerar i Adidasjackor och gubbarna med lunchölen framför sig på pizzerian där vi slår oss ner.

– Jag har levt här i hela mitt liv och började engagera mig för 20–25 år sen, som nattvandrare. På den tiden var det mer kul, inte lika blodigt allvar som i dag. Visst det fanns problem då också, med rysk vodka som var runt i området, men det var inte alls på samma nivå som nu, berättar hon.

– Var det bråk så slog man varann på käften och sen var det bra. Nu slåss de inte längre med nävarna, utan det blir ett skott i knät i stället.

Hon kände de unga killarna som sköts förra våren och var hemma hos mamman till 18-åringen direkt efter det fruktansvärda beskedet.

– Jag kommer ihåg den dagen som om det var i går. Jag gick direkt hem till hans mamma. Redan i trappen hörde jag skriket, vrålet, då visste jag att hon hade fått beskedet. Han var hennes allt.

Lena Ölander ringde runt och bad om hjälp från stadsdelsförvaltningen, fältassistenterna och ambulansen. Men när hjälpen uteblev tog hon själv på sig att stötta familjen på alla sätt hon kunde.

– Från den dagen har jag nog varit med den här familjen varje dag. Jag har varit med på bårhuset, ordnat med alla papper, varit med på allt. Det gick så långt att nu innan sommaren så kände jag att jag klarar inte det här längre. Så svart och mörkt som det varit det här senaste året. Jag var på väg att gå in i väggen.

Hon är besviken på det obefintliga stödet från politiker och stadsdelsförvaltningen.

– Jag bad dem komma hit och sa att det är ungdomar som ligger på marken och skakar som att de har epilepsi. Det var såna trauman. Då kommer de hit med nåt jourteam som gick omkring i gula västar som det står ”socialtjänst” på.

– Alla föräldrar jag har träffat som har förlorat barn säger samma sak. Var är hjälpen? Var är stödet? Var finns de? Ingenstans.

Lösningen: sluta knarka

Tommy Fagerberg bor också i Sätra, där han i sin roll som fotbollstränare lärt känna många av ortens ungdomar genom åren, däribland en av dem som mördades förra våren.

– Det kändes bara jävligt sorgligt, det är sjukt att det händer, säger han.


Prenumerera på Dagens ETC:s nyhetsbrev

 

Han menar dock att det inte går att tala om något kollektivt trauma.

– Nej, det här är en annan värld. Man förstår att det inte handlar om mig, att jag inte är drabbad som vanlig medborgare. Men alla tycker ju att det är vidrigt att det händer unga människor.

Det som krävs för att få stopp på skjutningarna och våldet är att folk slutar knarka, menar Tommy Fagerberg.

– Vuxna går och gnäller på det här samtidigt som de drar en lina på Kvarnens toalett. Så länge vi knarkar så kan vi inte gnälla.

Han delar kritiken mot det bristfälliga stödet från staden efter morden.

– Man såg hur de stod och fikade, det kändes inte som att människor som var i chock fick någon hjälp direkt. De hade kunnat visa lite mer engagemang, kolla in hur det är med folk. Och när han ministern, Damberg, kom hit med ett entourage av Säpo-vakter, det var perverst. Han hade kunnat komma och visa respekt för medborgarna, inte gjort någon tv-show av det.

Upprättade krisplan

Efter den utbredda kritiken gick socialborgarrådet Jan Jönsson (L), som själv bor i grannorten Bredäng, förra sommaren ut och presenterade en ny krisplan med gemensamma riktlinjer för hur kommunen och stadsdelsförvaltningarna ska agera efter en dödsskjutning.

– Vi såg att Stockholm behöver bli bättre på att ge stöd. Både till dem som drabbas direkt och till hela det omgivande lokalsamhället, sade Jan Jönsson då till SkärholmenDirekt.

Det fyrasidiga dokumentet innehåller punkter för hur stadsdelsförvaltningen ska agera efter en skjutning. Där tas bland annat upp vilka i förenings-
livet som ska kontaktas, om Röda korsets beredskapsgrupp ska kallas in, att ta kontakt med akutpsykiatrin och lokala vårdcentraler för att kunna erbjuda krisstöd.

Grace Caspers, en annan av Sätras många eldsjälar, driver sedan många år den ideella föreningen Sätra Kidz, som samlar barn och familjer i Sätra med syfte att öka sammanhållningen och tryggheten, genom att bland annat arrangera aktiviteter, fira högtider och ordna samtalskvällar för boende i området. Föreningen bildades hemma i Graces lägenhet, vars lummiga innergård vi nu sitter i.

– Jag kände mycket rädsla när det hände. Flera av oss är mammor som har söner och man tänker på de här pojkarna. Jag vet ju vilka de var, de har vuxit upp här och var precis som mina söner. Och så blir de mördade. Man blir så frustrerad. Det är väldigt otryggt.

Ingen är immun

Flera av de boende berättar om hur Sätra började förändras på allvar för runt 10–15 år sedan. Drogerna kom in mycket mer och med dem också det grövre våldet.

– Det har bara eskalerat. Många har tillgång till vapen. Det är skrämmande. Många är rädda för att säga vad man tycker och ser och det gör mig vansinnig, för du kan aldrig få slut på problematiken om du inte lyfter upp det. Ingen är immun mot att få ett skott i sig. Man måste hela tiden väga vad man säger och vem man pratar med, det är skrämmande, säger Lena Ölander.

Grace Caspers tycker att problemet ligger djupare.

– Droger har alltid funnits och kommer alltid att finnas, för det finns pengar i det. Det som jag tror är det största problemet är utsattheten. Fattigdomen som finns här. Det handlar om att ge stöd till föräldrar och ensamstående, skapa nätverk och bygga trygghet, säger hon.

Hon berättar om en skjutning i vintras på en parkeringsplats strax nedanför gården där vi sitter, och hur barnen har börjat vänja sig vid att höra polishelikoptrarna i luften ovanför.

– Våra barn hör helikoptrar, de vet att folk blir skjutna här, det är ett samtalsämne i våra familjer. Den utsattheten, det är det man måste göra något åt.

I början av juli sköts en 25-årig man på en idrottsplats i området. Han klarade sig med livet i behåll.

– Här sitter de och gråter. Alla ser vad som händer med en familj som drabbas. Och ändå fortsätter de. Det är för mig ofattbart. När fan ska det ta slut? säger Lena Ölander.