”De kommer att döda mig i Afghanistan”

Hasebullah är 20 år och sitter sedan tre månader tillbaka på förvaret i Märsta. Han sitter på avdelning 3, tillsammans med många andra unga som delar hans öde. Vi träffas i ett vitt rum. En soffa, två fåtöljer. Inga tavlor, inget fönster. En tjock, låst dörr.

– Vi borde inte vara här. Jag borde vara i skolan, säger han.

På förvaret finns en lista med namn och personnummer på personer som ska utvisas. De flesta är unga och var minderåriga när de kom till Sverige. De har hamnat i förvar efter att Migrationsverket bedömt att de annars riskerar avvika och gömma sig. Hasebullah menar att han har samarbetat med Migrationsverket och han inte tänkt gömma sig.

– Hur ska jag gömma mig? Jag går i skolan och vill utbilda mig. Vart ska jag gå?

Hasebullah har varit i Sverige i fyra år. Han har spenderat den tiden på Gotland där han har lärt sig svenska, påbörjat sin utbildning och byggt upp ett stort nätverk.

– Det känns jättesvårt att lämna dem. Jag saknar dem. De är min familj, jag vill inte lämna dem.

Fick beskedet för en vecka sedan

De som är tagna i förvar och ska utvisas idag fick veta det för ungefär en vecka sedan. Deras väskor är packade och det sitter lappar på dem med information om vems väskan är och vart den ska.

– Det känns fruktansvärt. Allt är förberett och jag vet att jag ska åka. Det går inte att beskriva. Vad ska hända med mig?

Innan Hasebullah kom till Sverige levde hans familj som internflyktingar i Afghanistan. Deras stad hade tagits över av talibanerna och de hade flytt till Kunduz i norra Afghanistan.

– Jag har hört min mammas berättelser om varför vi flydde men från vår hemstad minns jag bara att det fanns ett stort berg och ett vackert träd med rosa blommor. Vi var på flykt från att jag var liten.

Hasebullah minns Afghanistan som ett sargat land med väpnade konflikter.

– Jag minns explosionerna, människor som dog. Det sista jag minns från Afghanistan är ljuden av krig och deras vapen. Och talibanerna.

Under en väpnad konflikt i Kunduz tappade Hasebullah bort sin familj. Han har sökt dem bland annat via Röda korset, men utan lycka.

– De är borta. Annars skulle de leta efter mig. Och efter fyra år… De skulle ha hittat mig nu.

Jagad av hundar

När han blev ensam visste han inte vart han skulle gå. Han flydde ut ur Afghanistan genom Iran, Turkiet och Bulgarien.

– Jag kommer aldrig glömma Bulgarien. De släppte hundar på oss, polisen slog oss och satte oss i fängelse.

Till slut hamnade han i ett läger för flyktingar. Hasebullah berättar att han var rädd. När andra flyktingar försökte fly följde han med. På det tredje försöket lyckades de.

– Jag var 16 år, jag visste ingenting. Jag hade aldrig hört om Sverige. Jag visste inte vart vi skulle, jag följde bara efter de andra.

Prenumerera på Dagens ETC:s nyhetsbrev

Räknar med att dö

När de kom till Sverige hoppades Hasebullah att han skulle få stanna, att flykten skulle ta slut och att han skulle få ett hem.

– Jag vill inte vandra och vandra. Jag vill ha ett hem, jag vill gå i skolan. Jag känner mig hemma på Gotland men Migrationsverket och Sveriges regering vill inte att jag ska känna så. Nu måste jag fortsätta fly.

När han pratar om utvisningen och en framtid i Afghanistan blir han uppgiven och gråten hörs i hans röst.

– Jag vet inte vad jag ska göra. Vad ska hända? De bara skickar oss. Gränspolisen sa till mig att de kan inte garantera vår säkerhet eller våra liv. De vet vad som väntar oss men de skickar oss ändå. Det finns inte en chans att jag kan leva där.

Han berättar att han inte känner någon i Afghanistan och att han aldrig varit i Kabul. Rädslan för explosioner, talibaner, att gå vilse och att utsättas för våld gör sig påmind hos honom och han tror att han kommer att dö om han inte flyr igen.

– Migrationsverket säger ingenting, bara ”vi utvisar dig” och att jag måste hitta en kontakt där. En kontakt från ingenstans. De har redan bestämt sig om mig fast jag inte kan leva där.

Hasebullah har överklagat Migrationsverkets beslut att utvisa honom. Han är ateist och menar att det är särskilda skäl för asyl. Han behöver skyddas.

– Jag tror inte på gud. De kommer att döda mig i Afghanistan men Migrationsverket bryr sig inte. De lyssnar inte. Allt är bestämt i förväg.

Kraftfulla demonstrationer

Utanför förvaret samlas anhöriga och aktivister för att manifestera mot deportationen. På torg runt om i Sverige ställs skor som tillhört de som nu utvisas i hög och tysta cirklar av människor sluts i protest mot utvisningarna. Hasebullahs vänner från Gotland delar hans bild på sociala medier och gör allt de kan för att hjälpa sin vän.

– De kämpar för mig. Det ger mig kraft att inte ge upp. Jag hoppas att flyget aldrig ska lyfta, att motorerna aldrig startar. Inte bara för mig utan för alla här inne. Jag ser hur dåligt de mår. De längtar efter en framtid, de vill inte skickas till att dö.

97 personer finns på den lista över personer som ska utvisas idag, av dem är några redan utvisade. Planet som lyfter i kväll har plats för 50 personer.

Läs vidare på nästa sida: Protester över hela landet mot utvisningar