Inrikes

Barnen som ingen vill ha

Publicerad 17 mars, 2016

Bild: Bild: Hussein El-Alawi

Dagens ETC

Den senaste tiden har tonfallet i rapporteringen och ryktesspridningen om ensamkommande barn från Nordafrika höjts så mycket att en rasistisk lynchmobb begav sig ut för att misshandla unga med utländskt utseende. Men hur har det kunnat bli så att barn och ungdomar lever på gatorna i Sverige? En ny rapport riktar ljuset mot hur myndigheternas sviker en av samhällets mest utsatta grupper.

Andrea Wesslén

Text

Adel växte upp på gatan i Marocko och kom till Sverige som 16-åring. Skolan gick bra och han skaffade vänner. Men när han skulle fylla 18 fick han veta att han måste flytta till en flyktingförläggning i väntan på att skickas tillbaka till Marocko, varpå han flydde till Stockholm och återgick till livet på gatan.

Idag släpper Barnrättsbyrån en rapport där det framgår att många av de barn och ungdomar som lever på gatan i svenska städer har fallit mellan stolarna helt och hamnat i ett juridiskt vakuum. Många får kontakt med Socialtjänsten eller polisen, men av olika skäl blir kontakterna sällan långvariga. För de som fyller 18 stoppas den hjälp de tidigare kunnat få. De som har fått avslag på en asylansökan och ska avvisas kan inte verkställas eftersom de sällan har id-handlingar och Marocko därför inte tar emot dem, men samtidigt får de varken arbeta eller studera i Sverige eftersom de inte ska få vara här.