I Snuggan, cirka en mil norr om Lindesberg, möts besökarna av en riktig labradorkännare. Katarina Ingeloff – som kallas Bäbban av alla – hade sin första valpkull 1985 och sedan dess har det hunnit bli ett hundratal valpar genom åren.
– Att det blev just labbar från början var lite av en slump, men det blev rätt direkt, berättar hon.
VAR MED OCH BRYT MEDIEMONOPOL
Teckna en prenumeration på din lokala ETC-tidning
Hon var 15 år gammal när den kolsvarta labbehanen Oliver tog hela hennes hjärta. En hund som inte direkt följde de typiska raslinjerna men som blev hennes allra bästa vän.
– Jag älskade den där hunden och försökte apportera med honom. Det gick väl så där, ärligt talat. Men jag började umgås med en uppfödare i Lindesberg och lärde mig allt om rasen. Efter gymnasiet hade jag en dröm om att åka till England som kennelflicka och så blev det också, säger hon.
Labradoren kommer ursprungligen från just Storbritannien så valet av land var självklart för Bäbban.
– Jag var där i knappt ett år och åkte sedan tillbaka för att hämta min första avelstik. Jag besöker fortfarande kenneln flera gånger varje år.
Hemma på tomten i Snuggan slåss mormor Harvey, mamma April och sonen Artur om uppmärksamhet. Just den här dagen finns även en inhysning i den egna flocken, den brune hanen Benny.
– Han kommer från min kennel och är son till Harvey.
Grottbjörnens kennel är namnet och har så varit sedan 1985.
– Det här är en underbar ras och jag är fast. Det är svårt att lära sig nya raser från grunden, jag kommer alltid hålla fast vid labradoren, säger hon.
Höga krav
Det är en perfekt familjehund som dessutom gillar att jobba, menar Bäbban. Tyvärr drabbas rasen av en hel del sjukdomar och ibland kan hon känna att hon inte orkar med det.
– Jag har aldrig haft en tanke att lägga av helt, men det här med dolda fel är alltid svårt. Jag ställer enormt höga krav på mig själv som uppfödare och mår verkligen inte bra om det skulle bli tokigt med en valp. Men jag finns alltid med hela vägen för de köpare som önskar, säger hon.
Vikten av att röntga sina hundar kan hon aldrig påpeka tillräckligt ofta, men ibland hjälper inte tjat.
– Jag vill ju sälja friska hundar och jag vet att köparna vill kunna känna sig säkra, då gäller det att de röntgar dem vid ett års ålder så att vi bara fortsätter avla på friska hundar, säger hon.
Daglig träning i skogen
Det blir en valpkull ungefär var tredje år, men det är bara när hon själv behöver en ny hund som hon tar en valpkull.
– Att avla för pengarnas skull kan andra få sköta. Det är enormt mycket jobb och ansvar för mig.
Det har även hänt att hon hämtat hem hundar från bland annat England.
– Jag tog hem en brun hane som var superfin, han är pappa åt bland annat Benny här, berättar hon.
Varje dag tränar hon med sina hundar i bland annat apportering och spårning. Att ha skogen inpå husknuten är en stor fördel för det liv Bäbban lever.
– Utställning är roligt så det håller jag på med, men det är nästan ännu roligare med jaktprov. Då innebär det ett enormt samarbete mellan mig och djuret, säger hon.
Hundarna har många gånger varit hennes räddning i livet. När det varit motgångar som känts extra tuffa har de alltid funnits där för henne.
– Det är ju det som är så häftigt med hundar, de är alltid glada och positiva. Man måste ut med dem och de surar aldrig oavsett.
Till vardags arbetar Bäbban som anestesisjuksköterska, men det är i skogen tillsammans med djuren hon mår som allra bäst.
– Så är det. Och framåt nu blir det både nya valpkullar och jaktprov, det ska bli oerhört kul, säger Bäbban.
