Personuppklaringsprocenten för anmälda våldtäktsbrott ligger för första halvåret 2016 i genomsnitt på tolv procent, för hela landet. Det betyder att endast ett av åtta anmälda fall i år har lett till att en gärningsman har kunnat knytas till brottet. Motsvarande siffra för förra året var inte mycket bättre. 2015 låg den genomsnittliga personuppklaringsprocenten för våldtäktsbrott på deprimerande låga 14 procent.
BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS
Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 148 087 0
Varför antalet våldtäkter som klaras upp och leder till åtal är så skrämmande lågt, finns det egentligen inget entydigt svar på. Det konstaterar Magnus Lindgren, generalsekreterare på Tryggare Sverige. Lika svårt är det att fastslå exakt vad de stora skillnaderna mellan regionerna beror på. Det eftersom ingen utredning har gjorts om orsakerna till detta.
– Ingen har brytt sig om att ta reda på varför det ser ut så här. Polisen skriker om mer resurser, men de oberoende revisorer som granskade polisens årsredovisning för 2015, riktade skarp kritik mot att det inte fanns något underlag för hur de befintliga resurserna har använts. Hur vet man då att mer resurser löser problemet? Det är minst lika sannolikt att det som behövs är bättre ledning och kompetenshöjande insatser, säger Magnus Lindgren.
Vittnar om dåligt bemötande
Han framhåller att många av de brottsoffer som drabbats av våldtäkt och vänder sig till polisen för att anmäla vad de utsatts för, vittnar om ett dåligt bemötande.
– Många våldtäktsdrabbade som utsatts för ett dåligt bemötande av polisen vänder sig till oss på Tryggare Sverige. En ung tjej som vi varit i kontakt med har berättat om hur hon och hennes vän, på Södersjukhusets akutmottagning för våldtagna, tvingades av polisen att spela rollerna av offer och förövare, för att gestalta det inträffade. Vi får hela tiden höra den typen av berättelser, säger Magnus Lindgren.
Jennie Wilhelmsson, 27 år, utsattes i augusti för en överfallsvåldtäkt utanför en krog i Göteborg.
– Jag och min kompis hade gått ut för att hon mådde dåligt och behövde kräkas. När vi stod där ute kom två killar fram till oss och började småprata. Den ena av dem var jättetrevlig och ville visa mig vägen till toaletten, men i stället lurade han iväg mig, tryckte upp mig mot en lyktstolpe och drog ned mina trosor. Jag skrek nej, nej jag vill inte, men han lyssnade inte, säger Jennie Wilhelmsson.
Efter att hon kommit hem till sin man och förklarat vad som hänt ringde han polisen, som kom och körde Jennie Wilhelmsson direkt till gyn-akuten i Göteborg. Därefter har hon inte hört något mer från polisen.
– De var jättegulliga och tog emot min anmälan, men sedan har jag inte hört något ifrån dem. Jag kan tycka att de kunde ha ringt och frågat hur jag mår och förklarat att utredningen drar ut på tiden. Som det är nu känner jag mig helt bortglömd. Jag tycker det är fruktansvärt dåligt polisarbete, säger Jennie Wilhelmsson.
Spår finns säkrade
På gyn-akuten finns spåren från gärningsmannen säkrade, men polisen har efter två månaders tid fortfarande inte löst ut bevismaterialet. Jennie Wilhelmsson har själv en misstanke om vem förövaren var, men hon har ännu inte blivit ordentligt förhörd av polisen.
– Jag ger inte mycket för polisen utan har helt tappat hoppet. Det känns som att de drar ut på det hela för att jag till slut ska ledsna och dra tillbaka min anmälan. Men jag tycker ändå att det är viktigt att berätta, man ska inte behöva skämmas för att man blivit våldtagen, säger Jennie Wilhelmsson.
Enligt en sammanställning Tryggare Sverige gjort av Brottsförebyggande rådets statistik personuppklarades i genomsnitt 20 procent av alla polisanmälda våldtäkter från 2010 till 2014. Sen dess har alltså andelen fallit till förra årets 14 procent och 12 procent de första månaderna 2016.
– Det tragiska är att det inte blir bättre, utan snarare tvärt om. Och detta trots att sexualbrott har varit en prioriterad fråga för polisen i decennier. När vi nu ser denna negativa trend är det hög tid att Anders Ygeman tillsätter en oberoende expertkommission, för att ta reda på varför, säger Magnus Lindgren.
Den nya sexbrottslagen som föreslagits av regeringen ger han inte mycket för.
– Det stora problemet är inte lagstiftningen i sig, utan tillämpningen av den. Vi behöver inte högre straffskalor. Det som behövs är framför allt att brotten utreds, att gärningsmännen ställs till svars och får rimliga straff, samt att de drabbade får hjälp, stöd och skydd. Att lägga fokus på ny lagstiftning riskerar bara att bli kontraproduktivt. Fokus måste vara tillämpningen av den befintliga lagstiftningen, säger Magnus Lindgren.
Lagstiftning del av problemet
Madeleine Leijonhufvud, professor i straffrätt vid Stockholms universitet, anser dock att dagens lagstiftning är en del av problemet.
– De flesta kvinnor gör inte fysiskt motstånd, eftersom de generellt är fysiskt svagare än männen och därför finner det meningslöst. Det här har varit ett problem i rätten, där det råder stor okunskap om den utsatta situationen kvinnorna befinner sig i. Att de inte slåss för sina liv tolkas som att de inte varit tillräckligt tydliga, säger Madeleine Leijonhufvud.
Den förslagna sexbrottslagen tror hon skulle kunna få en normerande effekt vad gäller männens ansvar för sin egen sexualitet.
– Kvinnan får som dagens lag är utformad inte försätta sig i en situation där hon kan vara åtkomlig för sexuella övergrepp. Det nya lagförslaget sänder en signal om att varje individ får ta ansvar för sin egen sexualitet. Fokus förflyttas till där det bör vara, på de brottsliga handlingar som har utförts, säger Madeleine Leijonhufvud.
