2020-05-22 09:04
Det nazistiska våldet är i dag mer systematiskt och inte längre spontant på stan eller knutet till en subkultur, så som det en gång var. ETC bad frilansjournalisten Mathias Wåg, som själv både hotats och misshandlats för att han granskar rörelsen, att teckna den högerextrema nutidshistorien sedan året som skakade Sverige: 1999.
Bli prenumerant på Nyhetsmagasinet ETC!
Om du redan är det loggar du in här.
Har du glömt ditt användarnamn eller lösenord? Klicka här.
Från
11 kr
Beställ här!Din prenumeration på ETC nyhetsmagasin förnyas varje vecka. Avsluta när du vill.
Från
39 kr
Beställ här!Din prenumeration på ETC nyhetsmagasin förnyas varje månad. Avsluta när du vill.
1999 skakades Sverige av en våg nynazistiska terrordåd. Polismorden i Malexander 28 maj, bilbomben mot ett journalistpar i Nacka 28 juni och mordet på syndikalistiska fackföreningsmannen Björn Söderberg den 12 oktober. Terrorn skedde inte i ett vakuum. Det fanns ett samband mellan dem och en lång rad mindre kända händelser, rån och attentat. De var däremot kulmen på en lång våg av högerextrema dåd under 90-talet. Men attentaten slutade inte där, utan det går trådar vidare från de terrordåden 1999 rakt vidare till högerextremt våld i våra dagar.
För min egen del blev terrordåden 1999 en början på min journalistiska bana, med just granskningar av de nätverk som låg bakom attentaten.
Under 90-talet var jag en antifascistisk aktivist, som var med och konfronterade de nynazistiska grupperingarna på gatorna. Vi demonstrerade mot Vitt ariskt motstånd på 30 november 1991, det militanta nätverk vars ledarskikt just fängslats efter en våg av inbrott mot vapenförråd och rån. Nazistiska attacker mot vänsterlokaler och punkspelningar var vardag under första halvan av 90-talet.
Bokkaféet i Linköping sprängdes i ett bombdåd, pistolbeväpnade nazister hotade personalen på Bokhandeln Info i Stockholm och i Göteborg brändes ett vänsterkollektiv ner.
De nynazistiska attackerna sammanföll med vitmaktmusikens framväxt i Sverige. Under de här åren blev Sverige världsledande i att producera vitmaktmusik. De två största internationella skivbolagen, Ragnarock records som drevs av organisationen Blood & Honour, och Nordland records, som var fortsättningen på VAM:s tidning Storm, drevs härifrån. Med musiken kom ideologin, synen på white supremacy – vit makt – och eldtalen om att raskriget pågick just nu.
De nynazistiska mord som skakade svenska samhället i mitten av 90-talet; mordet på Gerard Gbeyo i Klippan, John Hron i Kode och den homosexuella hockeyspelaren Peter Karlsson i Västerås, begicks av personer från denna vitmaktmiljö. Det var ingen organiserad rörelse, utan en radikaliserad subkultur, där våldet ofta skedde på fyllan men med politiska förtecken i valet av offer.
Fängelserna fylldes på med unga nynazister, som mötte de äldre ideologiska VAM:arna på anstalterna. Det är de två rötterna som terrorvågen 1999 växte fram ur; vitmaktmusikindustrins uppgång och fall samt en växande grupp nynazister på fängelserna.
1996 syntes första tecknen på att de enskilda våldsdåden började få en organiserad form. Vitmakt-nyhetsbrevet Info-14 blev samlingsplatsen för att koordinera attacker. Den antirasistiska tidskriften Expos alla återförsäljare utsattes för en våg av nattliga attacker, vilket fick kvällspressen att i en samlad aktion trycka upp deras tidning i massupplaga.
Mitt första antifascistiska grävande var att samla pusselbitarna kring hur den kampanjen byggdes upp och delge antirasistiska organisationer den hotbild som fanns mot dem.
Det ledde till märkliga informella möten, när Antifascistisk aktion fick sitta och berätta för Liberala ungdomsförbundet varför just de blivit måltavlor för en nazistisk kampanj, som bidragsgivare åt Expo, och hur de skulle kunna öka sin säkerhet.
Vågen attacker var koncentrerade till Stockholm och utgick från de butiker och lokaler som distribuerade vitmaktmusiken. Ett flertal antirasistiska organisationer samlades i nätverk och höll återkommande demonstrationer för att vitmaktlokalerna skulle stängas i olika svenska städer.
I Stockholm stod jag på ett av demonstrationstillstånden och nu började hoten komma mot mig personligen. Mitt kollektiv och mitt släkt fick ta emot hotsamtalen. Jag fick ställa om mitt liv att leva med skyddad identitet.
Tidningen Expo gjorde ett viktigt arbete att belysa vitmaktindustrin, särskilt journalisterna Peter Karlsson och Katarina Larssons granskningar orsakade skivbolagen stora skador genom uppsagda tryckerier och leveranser. Det internationella researchnätverk jag var med i, kring danska antirasistiska tidningen Demos, undersökte samma musiknätverk, men ur en annan vinkel. Den internationella vitmakt-musikrörelsen Blood & Honour hade allt mer börjat koncentreras till Helsingborg, till skivbolaget Ragnarock records lokaler. Demos undersökte den försörjningslinje av förbjuden musik och propaganda, som fördes in via Helsingborg och Danmark till den tyska nazistiska scenen.
Det visade sig att de underjordiska strukturerna även användes för terroristiska syften.
Det var i denna struktur under dessa år, efter tyska Blood & Honour kriminaliserades, som terrororganisationen Nationalsozialistischer Untergrund (NSU) uppstod och som kom att vara verksamma i det tysta i över ett decennium.
Våra granskningar av Ragnarock records lokaler visade hur den blivit ett internationellt center för brittiska terrorgruppen Combat18 och flera kända brittiska och tyska aktörer passerade genom deras lokaler. Combat18 skickade brevbomber till antirasistiska kändisar i Storbritannien från Helsingborg och Helsingör.
De internationella träffarna och manifestationerna använde ofta beteckningen ”Anti-antifa” och i deras tidskrifter publicerades namnlistor på antirasistiska måltavlor. Värvningen skedde genom Helsingborgslokalen in till svenska fängelser, där svenska Combat18, Ariska brödraskapet, byggdes upp som ett fångnätverk.
Från denna krets skickades en brevbomb till dåvarande justitieminister Leila Freivald och bombdåd skedde i skolor som bjudit in förintelseöverlevare. Den brittiska terrorinfluensen hade kommit hit.
Nästa undersökning jag deltog i var att följa spåren hur ”Anti-antifa-nätverket” byggdes upp, hur vänsterpersoner och aktionsmåltavlor kartlades av extremhögern. Det blev en katt-och-råttajakt, kartläggningar av kartläggningar, tillbakaspårande av deras tillvägagångssätt för att följa hur de nynazistiska registren över vänsterpersoner byggdes upp. Internet var fortfarande ungt och fullt av säkerhetsluckor, vilket gjorde det relativt lätt att ta sig in i andras epostadresser och datorer.
Jag började besöka Passmyndigheten för att gå igenom deras pärmar över inkomna beställningar på privatpersoners passfoton och kunde rekonstruera ett mönster hur extremhögerns personregister byggdes upp.
Det stora Anti-antifa-registret byggdes upp av samma krets i Helsingborg kring Ragnarock records lokaler. Men hos passmyndigheten hittade jag även vilka som beställde ut mitt egna passfoto.
I samma beställningar fanns Exporedaktionen och journalistparet Peter Karlsson och Katarina Larsson. Beställningarna gick att knyta till nynazisten Hampus Hellekants konto och postbox. I epostkonversation som läckte ut stod det klart att huvudfokuset i kartläggningarna riktades mot journalistparet Karlsson-Larsson, på grund av deras artiklar om vitmaktmusikens tryckerier och distributionskanaler. Jag varnade paret för vad Hellekant höll på med.
1998 vreds temperaturen upp. Nu började de fängslade nazisterna från Ariska brödraskapet och Vitt ariskt motstånd frisläppas för avtjänat straff. De kom ut till en sönderfallande vitmaktscen, där antirasistiska kampanjer mot konserter, journalistiska granskningar av musikbolagens ekonomi och polisens tillslag mot vitmaktkonserter hade slagit sönder extremhögerns strukturer.
Det här blev en explosiv cocktail. En struktur av ”bruna celler” började ta form, av nazistiska grupperingar som rörde sig mot kriminalitet och terrorism. I september 1998 rånade nazister militärförläggningen P10 i Strängnäs på automatvapen. En vecka senare grep polisen de två rånarna och fann en vapengömma i Tyresöskogen.
Polisen hittade där även adresslistor på antirasister och politiker. Men de flesta av skjutvapnen fortsatte vara ute på vift.
Samma höst påbörjade Tony Olsson och Jackie Arklöv under sina fängelsepermissioner sin rånturné med Andreas Axelsson, en rånkampanj som kulminerade med polismorden i Malexander. Flera av rånen sammanföll med den teaterturné som Lars Norén satt upp med de intagna nazisterna Tony Olsson och ”Mats” i huvudrollerna. Andreas Axelsson och Tony Olsson greps snabbt efter polismorden, men jakten på Jackie Arklöv fortsatte en tid innan han grets i Tyresö. Efter polismorden höll polisen ”Mats” under uppsikt och upptäckte nazister från MC-gruppen Brödraskapet, dit flera av Ariska brödraskapet gått upp i, genomföra ett försök till en överlämning av en vapenleverans. Veckan efter hade samma ledande person från Brödraskapet kontakt med Hampus Hellekant, som nyligen lämnat Svenska motståndsrörelsen och istället närmat sig Info-14. Två dagar senare skadas journalisten Peter Karlsson och hans son i en bilbomb placerad under deras fordon.
Tre veckor efter bilbomben publicerade Svenska motståndsrörelsens nättidning en tio sidor lång artikel av Hellekant om journalistparet, där de avslöjade deras verkliga identiteter. Även tidningen Info-14 kom med ett specialnummer, ”Kampnytt”, dit Hellekant bidrog med material om journalistparet. Kampnytt hyllade dåden i Malexander och bilbomben som en början på raskriget, att den nationella väpnade kampen har börjat.
Ingen åtalades eller dömdes för bilbomben och attentatet mot Peter Karlsson. Det genomfördes aldrig någon undersökning om kopplingarna mellan de olika terrordåden.
Men Säkerhetspolisen började intressera sig för kretsen kring Hampus Hellekant och satte span på dem.
Säkerhetspolisen såg därför hur gruppen kartlade den syndikalistiska fackföreningsmannen Björn Söderberg.
Söderberg jobbade på samma arbetsplats som Info-14:s redaktör Vesterlund och var källan till en artikel i tidningen Arbetaren som avslöjade att Vesterlund fått ett fackligt förtroendeuppdrag. Detta gjorde Söderberg till en måltavla för Hellekants grupp.
Den 12 oktober sköts Björn Söderberg till döds i sitt hem i Sätra, bara någon timme efter att Säkerhetspolisen avbrutit sitt span på nazigruppen utanför Söderbergs port.
Fyra personer greps för mordet, men en släpptes eftersom han bara medverkat i spanarbetet innan men inte var närvarande vid mordet. Den släppta dök några veckor senare upp i en identitetskontroll på en av Brödraskapets fester tillsammans med dess ledare. Även Vesterlund greps och fick fängelse för att ha burit pistol vid gripandet.
Eftersom det var mitt tips om Hellekant till journalistparet ett halvår tidigare som ledde till att polisen satte span på nazistgruppen drogs jag in i förundersökningen och hördes av polisen om bakgrunden till mordet. Den hösten fick jag leva med polisbeskydd.
Efter mordet på Björn Söderberg höll fackföreningsrörelsen en unik gemensam manifestation på Medborgarplatsen med 20 000 deltagare. 30 november 1999 publicerade fyra stora dagstidningar i ett lika unikt samarbete en kartläggning av de 62 ledande i vitmaktrörelsen, som hotet mot demokratin. Samhällsreaktionen på terroråret var massiv.
Efter det bytte extremhögern strategi, men våldet försvann inte. Från att utmåla sig som soldater i ett krig började de skildra sig som offer, uthängda av media och förföljda av det politiska etablissemanget. Salemmarscherna blev under 00-talet enhetsmanifestationen ”mot svenskfientligheten” som samlade hela extremhögern bakom Info-14:s ledning.
Info-14 fortsatte vara central sajt för att organisera attacker mot vänsterlokaler och hänga ut antirasister, däribland mig. För min del ledde det till att jag blev misshandlad av 30 stycken Info14-aktivister på stan.
Jag lämnade Stockholm under några år.
Men jag slutade aldrig granska extremhögern. Tio år efter mordet på Björn Söderberg grundande vi Researchgruppen. Vår första granskning var en uppföljning av vad Hampus Hellekant gjorde efter frigivningen. Vi kunde i tidningen Arbetaren visa hur hans förföljelser fortsatte, hur han fortsatte sina kartläggningar och hot.
Vi fortsatte våra granskningar, att tillsammans med Expressen se närmare på hur hatdreven kring Avpixlat byggdes upp och med Aftonbladet undersöka hattrådarna i de anonyma kommentarsfälten på Flashback.
Som en liten frilansgrupp som gjorde grävpaket utanför de stora mediedrakarna stod vi ofta själva att hantera reaktionerna av våra publiceringar, utan uppbackning eller skydd. Trots att extremhögerns våldsnivå inte nått upp till 1999 års nivå igen, har det ändå på många sätt blivit riskfylldare att granska dessa rörelser. Det är en så mycket större miljö, deras mediasajter har större läsekrets och en lång svans följare som riktar sin ilska dit sajterna pekar.
De militanta nazisterna idag finns alla samlade i Nordiska motståndsrörelsen (tidigare Svenska motståndsrörelsen) och dess utbrytargrupp Nordisk styrka (ledd av Klas Lund från Vitt ariskt motstånd).
Pridetåg, RFSL-kontor, genusforskning, flyktingförläggningar, antirasistisk aktivism och vänsterlokaler är mer utsatta idag än för tio år eller tjugo år sedan. Våldet är mer systematiskt och inte längre spontant på stan eller knutet till en subkultur. Samtidigt som tystnaden är större kring hoten och angreppen – de väcker inte samma stora samhällsreaktion längre.
Den här artikeln kommer från Nyhetsmagasinet ETC
Vill du prenumerera för under 16 kronor numret?
Här kan du teckna en prenumeration.
