Gustaf Josefsson tar emot i en gammal lampaffär i Gamla Stan. Den tidigare ägaren har nyss flyttat ut, och i skyltfönstren står nu två 3d-skrivare riktade ut mot gatan. Förbipasserande stannar upp och betraktar munstyckena som rör sig fram och tillbaka över bottenplattorna. Under dem växer gradvis vad som ser ut som två neongröna legobitar.

I källaren under oss surrar en laserskärare, en maskin som använder ljusstrålar för att gravera exempelvis trä, papper eller metall. Intill den finns en 3d-skanner, en kamera som projicerar ett rutnät och sen fotograferar sitt objekt från två olika vinklar. Resultatet blir en digital 3d-modell, som sen kan skrivas ut på våningen ovanför.

I lokalerna ska Gustaf Josefsson öppna ett “maker space”. Det är en slags högteknologisk verkstad, dit vem som helst kan bege sig för att få ett objekt inskannat och utskrivet. Hundratals liknande verkstäder finns redan runt om i världen, även i Göteborg, Malmö och som Stockholm. Enligt Gustaf Josefsson blir “Makerspark”, som han kallar sitt projekt, huvudstadens största.

– Det är fortfarande lite knepigt att få de här sakerna att fungera. Därför tror jag att det kommer bli vanligare med sådana här butiker på hörnet, ditt man går för att få sin grej tillverkad, säger han.

3d-skrivaren är ingen ny uppfinning. I industrin har såkallad fuse deposition modelling (en smält plastmassa trycks ut ur ett rörligt munstycke som bygger föremålet i lager) använts sedan 90-talet. Men priserna har på sistone sjunkit radikalt. För ett par år sedan kostade en 3d-skrivare hundratusentals kronor. I dag tillverkar det amerikanska företaget Makerbot en instegsmodell för knappt 10 000 kronor.

Subkultur kring 3d-skrivare

Kring den utvecklingen har en sällsam subkultur vuxit fram. Gustaf Josefsson ser sig som en del av maker-rörelsen. Den förespråkar ett gör-det-själv-tänk kring modern teknik, en strävan efter att bygga eget och uppfinna själv snarare än att köpa färdigt. Insikten att ”vänta nu, det här kan jag bygga själv istället för att köpa i butik”, som Gustaf Josefsson säger.

Visst finns exempel på hur 3d-skrivare förändrar världen. I krigshärjade Sudan pågår experiment med 3d-utskrivna arm- och benproteser. I centrala Amsterdam byggs ett hus helt skapat med hjälp av 3d-skrivare. Vad gäller maskinerna för hemmabruk är dock användningsområdena fortfarande få. Vigselringar, namnskyltar, plastmuggar och andra småprylar hör till det som kan tillverkas. För mer avancerade projekt är massproduktion i de flesta fall både billigare och mer praktiskt.

Men det är vad tekniken symboliserar som får entusiasterna att bli upphetsade. 3d-skrivaren förenklar produktion i liten skala och ger individen möjligheter att skapa föremål som tidigare varit förbehållna storföretagen.

Många i maker-rörelsen ser någonting nästan spirituellt i det:

– Den industriella revolutionen tog ifrån oss känslan av att vara medskapare i vår egen värld. Det handlar om att åter ge folk den möjligheten. Jag tror att alla människor är kreativa varelser. Att vi vill vara mer än passiva konsumenter. Att vi inte vill begränsa oss till alternativen på butikshyllan, säger Gustaf Josefsson.

”Precis det här Marx menade”

De neongröna legobitarna i skyltfönstret är nästan färdiga. Gustaf Josefsson pratar om det kommunistiska manifestet och kontrollen över produktionsmedlen.

– Det var ju precis det här Marx ­menade, säger han och ler klurigt.

– Det enda han missade var att tekniken blir billigare, mindre och finns överallt. Han trodde att maskinerna skulle vara dyra, stora och ägas gemensamt.

Vid Hornstull i Stockholm har design- och reklambyrån Ziggy Creative Colony sitt kontor. Grundaren Darja Isaksson är en av den svenska maker-kulturens förgrundsfigurer, och en flitig föreläsare om ämnet.

– Ett av mina tidigaste barndoms­minnen är en Elfa-katalog som ligger på pappas natttygssbord. Han var en riktig elektroniknörd. Att fantisera ihop och bygga prylar var vårt sätt att umgås. När jag var elva så kopplade jag ihop en optisk sensor med en kassettbandspelare som sa ”gå ut härifrån!” när någon kom in i mitt rum, säger hon.

Inom ett par år kommer 3d-skrivare börja dyka upp i var mans hem, tror Darja Isaksson. Men de mest fantasifulla science fiction-drömmarna är långt borta.

– Vi kommer inte att börja skriva ut stolar och bilar bara för att det går. Vissa saker är helt enkelt mer praktiska att köpa av någon annan, säger hon.  

Däremot har tekniken potential att vända upp och ned på stora delar av tillverkningsindustrin. På Ziggy ägnar Darja Isaksson mycket tid åt att fundera över vad som händer med företag vars produkter i framtiden kan skrivas ut av vem som helst.

– Ta örhängen till exempel. Den branschen kommer att få det jobbigt. Däremot kan man då kanske börja betala för ritningar, till exempel, eller något slags prenumerationer.

Hon pekar på hur fildelningen på nätet fullständigt satte krokben för musik- och filmindustrins framtidsplaner. Resultatet blev internettjänster som Spotify och Netflix.

– Allt som vi kan distribuera och kopiera digitalt har andra spelregler. När det nu börjar gälla även fysiska produkter så blir konsekvenserna enorma.

Paralleller med fildelningskulturen

Många ser politik i den utvecklingen. Tobias Andersson var för ett tiotal år sedan en av medgrundarna till organisationen Piratbyrån, vars mest välkända projekt är fildelningssajten The Pirate Bay. Han drar paralleller mellan maker-kulturen och fildelningsrörelsens tankegods.

– Alla vi som inte äger ett storföretag, vi har bara att vinna på den här utvecklingen. Vissa industrier kommer behöva anpassa sig. Andra kommer göra allt för att bekämpa utvecklingen, precis som musik- och filmvärlden gjort med fildelningen, säger han.

Risken är stor att politikerna pressas att ta till reglering för att skydda de industrier som hotas, säger han. Film- och musikindustrin har varit mycket skickliga på att driva fram lagar för att stoppa fildelningen. 3d-skrivarna riskerar att få betydligt mäktigare fiender än så.

– Nu kan det handla om vapenindustrin eller bilindustrin, eller till och med länder som är beroende av sådana industrier, säger han.

Istället hoppas han att tekniken tillåts utvecklas fritt, och att den får nya tankar att gro hos användarna. Piratrörelsen lutade sig mot paroller som ”sharing is caring”. Tobias Andersson hoppas få se samma retorik i den fysiska världen, kring produkter vi annars är vana vid att köpa i butik.

– 3d-skrivaren är i sig inte en kommunistisk revolution. Men den främjar idéer om att det är bättre att dela med sig än att behålla saker för sig själv.