Omslaget till Tom Moylans bok ”Becoming Utopian” är vid en första anblick märkligt. Ett fotografi av en bläckfisk med kalla svarta ögon och tentakler som slingrar sig runt kameran. Vad har en bläckfisk med det utopiska att göra – den humanistiska traditionen från 1500-talet om ett mänskligare samhälle? Så tänker jag först men inser sedan att bläckfisken representerar det annorlunda. Det gör även utopin där det radikala brottet med vårt samhälle står i centrum. Dessutom sitter bläckfiskens hjärna i hela dess nebulösa kropp. Är inte det en välfunnen metafor, så säg?
Det utopiska har på sätt och vis alltid existerat. Redan under antiken fanns drömmar om den sjunkna ön Atlantis där människor levde i harmoni och gatorna var kantade med guld. Under medeltiden levde utopin vidare i drömmar om ”landet bortom bergen” där stekta gäss flög in i munnen. Fattigmansdrömmar om ett liv i överflöd. Först under renässanssen publicerades boken som gjorde en litterär genre av utopin, romanen ”Utopia” (1516). Den skrevs av den engelska lordkanslern Thomas More och fick sin titel från begreppen ”eutopia” och ”outopia” – en lek med uttrycken ”ingen plats” och ”den goda platsen”. I boken skildrade More en klotrund ö i Atlanten där kung Utopos styrde över sina godmodiga undersåtar. På ön rådde kommunism: privategendomen var avskaffad, arbetsdagarna var förkortade och jobbrotation rådde. När man läser boken idag är det dock inte beskrivningarna av ön som fascinerar mest. Snarare är det Mores rasande kritik av det gamla, orättvisa Europa. Lordkanslern hade observerat hur rika avelsbönder hägnade in allmänningar, vilket skapade en utfattig bondeklass. Kanske skulle man kunna beskriva det som en tidig kritik av privatiseringspolitiken som sedan ledde till kapitalismens uppkomst.
Litteraturvetaren Tom Moylan är en av de skribenter i samtiden med djupast förståelse för utopins väsen. I den numera klassiska boken ”Demand the Impossible” (1986) visade han hur Mores dubbelmanöver – att ställa upp ett idealsamhälle i kontrast till den orättvisa samtiden – levde vidare ända in på 1900-talet. I boken läste han science fiction-författare från 1960- och 1970-talet som skildrade skeva drömsamhällen. ”Demand the Impossible” var en briljant bok där Moylan genom djupsinniga läsningar visade potentialen i kritiserad genre som kritiserades hårt i den nyliberala samtiden. För läsaren framstod det som om han med sköra pianofingrar rakade ut bortglömda skatter ur brasan.
Den nya boken, ”Becoming Utopian”, är en samling texter som Moylan skrivit mellan 1987 och 2019. På många sätt är det en slags källkod till Moylans tidigare verk, som tidigare nämnda ”Demand the Impossible” och ”Scraps of the Untainted Sky” (2000). I boken försöker Moylan förklara varför det är viktigt att den utopiska traditionen hålls vid liv. Till sin hjälp tar han några av de skarpaste akademikerna – Ruth Levitas, Fredric Jameson, Lyman Tower Sargent med fler – i texter som bitvis är ganska snåriga. Ändå tror jag att budskapet kan sammanfattas med Oscar Wildes poetiska ord från 1891: ”En världskarta som inte omfattar Utopia är inte värd en blick eftersom den utelämnar just den plats dit mänskligheten alltid är på väg. Och när människorna landstiger ser de sig omkring och sätter segel när de upptäcker ett bättre land. Framsteg består i att förverkliga utopier”. Annorlunda uttryckt: politiken förlorar sin kompass om inte ett radikalt annorlunda samhälle skimrar i horisonten.
Men behövs verkligen utopier i klimatförändringarnas tidevarv? När vi står inför en rad undergångsscenarier och ungdomar sitter på nätet och ”doomscrollar” (det vill säga läser sida upp och sida ner om hur allt går åt helvete)? Ja, jag tror det. Utopin, understryker Moylan, har ingenting med optimism att göra. Redan när Thomas More skrev ”Utopia” var framtidsutsikterna mörka och utopin skapades som ett motgift mot uppgivenhetskänslorna. Utopin skapar ett slags ”strategiskt hopp”; en omkonstruktion av samhället i fantasin som gör att nuet blir obeboeligt. På så sätt är den som ett långsamt verkande serum som väcker radikaler till liv.
I bokens bästa kapitel visar Moylan hur den magnifika science fiction-författaren Kim Stanley Robinson använder just klimatförändringarna som en förevändning för att skriva utopiskt. Kanske skulle man kunna säga att han bygger ett slags paradis i helvetet. I boken ”Ministry for the Future” (2020) till exempel skildrar han hur en värmebölja i Indien (kusligt aktuellt) aktiverar en klausul i Parisavtalet vilket leder till att ett ministerium som skyddar de oföddas rättigheter skapas. Detta i sin tur sätter igång en utopisk process där regeringar och folkrörelser vänder utsläppstrenden. Robinsons böcker är fulla av bilder som kastar ett främmandegörande ljus på samtiden: i ”Science in the Capital”-trilogin skickas oljetankrar ut av USA:s regering. Men istället för att frakta fossila bränslen släpper de ut salt för att återstarta den avstannade golfströmmen. Moylan beskriver Robinsons böcker som just rekonstruktioner av samhället, där olika politiska vägval testas. En slags utopisk halkkörning.
”Becoming Utopian” är en vacker och angelägen bok. Den visar hur ett primitivt utopiskt tänkande finns i oss alla – om det så bara handlar om drömmen om en lottovinst. Det Moylan försöker klargöra är att det går att utbilda våra begär och låta dessa impulser växa till framtidsvisioner. När jag slår igen boken kommer jag att tänka på en roman som jag läste i vintras: Octavia E. Butlers klimatdystopi ”Parable of the Sower” (1993). Det är en mörk – och profetisk – bok om hur USA går under i superstormar, havshöjningar och högerpopulism. Men mitt i allt elände finns en huvudperson – Olamina – som drömmer om att skapa en eko-religion. Till och med när hennes sällskap driver runt på den laglösa motorvägen där människor mördas och våldtas pekar Olamina mot stjärnorna och utbrister att meningen med rörelsen är att slå rot i andra galaxer. Till en början tycker alla att hon är knasig, men ju mer hon predikar, ju fler följare får hon. I uppföljaren ”Parable of the Talents” (1998) skildrade Butler hur rörelsen skickar iväg ett rymdskepp mot främmande planeter. Det Moylan gör i sin bok är att visa att utopin kan göra samma sak. Låta frön gro i mörker. Visa att vi måste fortsätta kräva det omöjliga.
