Misstrodd hjälte i kafkaartad värld

2012 vann den iranske regissören Asghar Farhadi en Oscar i kategorien bästa utländska film med ”Nader och Simin – en separation”, och igen 2016 för ”The Salesman”. Nu tävlar ”A hero” om priset på årets gala. Farhadi har således blivit något av en arthouse-favorit vars namn bär på vissa förväntningar om kvalitet. Och de infrias i ”A hero”, särskilt för fans av Farhadis undersökande blick på gruppsykologi och det förflutnas påverkan på nuet, även om hans minimalistiska stil knappast är allas kopp te.

”A hero” kretsar kring Rahim som fått två dagars permission från fängelset och använder ­tiden för att träffa sin familj. Men också sin nya flickvän. 

Hon har hittat en tappad väska med guldmynt som de hoppas ska betala av skulden som satt Rahim i fängelse.

Planen hade kanske funkat om inte Rahim bestämt sig för att få ett samvete och lämnar tillbaka väskan med guldet till dess ägare. Det är då problemen börjar. Fängelsets chefer får nys om historien och drar igång en mediacirkus för att hylla den välreformerade fången med rent hjärta. Rahim får sina 15 minuter i rampljuset, vilket inte gillas av kreditorn som lånat honom pengarna från början, och som har makten att skriva av skulden och avsluta fängelsestraffet. 

Skilsmässotemat har återkommit i flera av Farhadis filmer, förutom ”En separation” även i ”Det förflutna”, som spelades in i Frankrike. Även i ”A hero” ligger en skilsmässa som grund för de släktband och gammalt groll som dammas av igen när Rahim hjälteförklaras.

Han ifrågasätts plötsligt. Var hans inspirerande historia bara påhittad? Hans ärlighet gav honom en ny chans till frihet, bara för att sedan bestraffas. Han kanske bara skulle hållit tyst och tagit guldet? Farhadi vill inte leverera någon tydlig sensmoral utan är bekväm i gråzonen, där moralisk rättfärdighet visar sig leda till större huvudvärk.

Rahim hamnar i en kafkaartad process för att försöka bevisa uppsåtet bakom sina goda gärning. En frustrerande spiral av misstro som verkar omöjlig att stoppa. Skådespeleriet är naturligt och övertygande, även om det känns en smula alltför mycket av kalkylerat sympatifiske att Rahim dessutom har en son med ett gravt språkhandikapp.

Det blir också en aning tröttsamt att följa med i processen där Rahim kastas mellan olika ohjälpsamma myndigheter. Realism, ja, men till vilket pris?  

Det vore dumt att klaga för mycket med tanke på att Farhadi nästan alltid levererar någonting sevärt men det gäller att vara på rätt humör.