Det här är så mycket större än OS-finalen

I radhusområdet där jag växte upp spelade killarna ofta fotboll på refugen. Vi tjejer hoppade hage, hopprep eller twist (mycket populärt sent 80-tal) men fick ibland vara med och sparka boll.

Dessa gånger fördelades vi jämnt så att inte bara ett av lagen fick ta ”bördan” av att ha oss tjejer med. Vi var fyra, fem vänner som gick in hårt för att bevisa att vi minsann inte var så mycket sämre eller svagare än killarna. Och vi lyckades ganska bra. Så bra att vår gympalärare, som såg att vi gärna spelade fotboll även på skolrasterna, uppmuntrade oss att gå med i det nystartade laget för sjuåringar. Det gjorde vi utan att bry oss nämnvärt om att vi var fem tjejer och cirka 15 killar i det lag som bildades.