Vi är båda svenskar födda i andra länder. Jag i Rumänien 1976 med en chilensk pappa, hon född i Chile med chilenska föräldrar och sedan adopterad till Sverige när hon var mellan fyra och fem år. Hon har minnen från Chile. Hela livet har hon trott på den historia som finns i hennes adoptionspapper. 

Jag tror den säger det som de allra flesta historier säger från de allra flesta länderna; en snyfthistoria om en ung kvinna som råkar bli med barn, som älskar sitt barn så mycket att hon vill att det ska få en bra uppväxt, och en pappa som inte tagit sitt ansvar. Den historien har hon funderat på hela livet. Nu vet hon plötsligt att det nog med största sannolik inte stämmer.

Patrik Lundberg, Alexander Mahmoud och Josefin Sköld vann Stora Journalistpriset i kategorin Årets avslöjande för sina grävande reportage i Dagens Nyheter om internationella adoptioner. Ett gräv som inte verkar vara över än. Hur mycket finns det egentligen som vi inte vet?

I februari 2020 hade jag premiär på en performance lecture med Madeleine In Wha Björk. Den heter ”Ingenting av det du vet om mig stämmer”. En av de sakerna vi gör vår performance är att tillåta oss berätta om Madeleines första mamma – trots att vi vet väldigt lite om henne. De talar ju inte samma språk, ett helt liv har passerat när de väl träffas och smärtpunkterna är i vissa fall som öppna sår. Efter en föreställning står vi en ring och pratar, Madeleine, jag och några som kommit för att titta. De är adopterade från Chile, de tillhör urfolket Mapuche. Urfolksbarn var nämligen billigare att köpa, säljarna gick med högre vinst och att stjäla barnen var enklare. Urfolkens rättigheter kränktes konstant.

Senaste artikeln i DN:s serie har rubriken: Svenska pingstmissionärer förmedlade rättsosäkra adoptioner.

Ett pratminus lyder: ”De ville göra gott men det blev fel.”

Det är som att hela västvärldens koloniala självbild ryms i den meningen. För konsekvensen av den meningen är att ingen tar ansvar, ingen ställs till svar, ingen ställs inför rätta. Det som adoptivbarnen opåkallat har fått höra hela sitt liv – ditt liv blev nog ändå bättre här – blir institutionaliserat. Kriminella gäng bestående av missionärer, läkare, adoptionsförmedlingar och entreprenörer stal barn för att mätta efterfrågan i väst. 

Allt detta grävande både från prisbelönta journalister och enskilda människor som tar sig rätten att få kunskap om sin egen historia kanske en dag leder till att de skyldiga ändå pekas ut. För de finns ju, och gömmer sig bakom en mur av rasistisk välvilja och godhet. •