En lurvig hund, stor som en mindre ponny, kommer fram för att hälsa. Åttaåriga Emily Eklund klappar huvudet som når henne till axeln.

– Det här är den roligaste kvällen i veckan. Det bästa är att fast vi egentligen är främlingar för varandra så blir vi kompisar direkt, säger Emily som är här med sin mamma Ruta.

Men denna ”pysselkväll” i vintertid har ett allvarligt mål. Ett tiotal volontärer för organisationen Caps and candles for Ukraine förbereder en hjälpsändning. Många av de som tillhör den fasta kärnan är pensionärer.

– Vi har tid att hjälpa till och det är fint med gemenskapen här. Det känns bra att i alla fall försöka göra något i den galna värld vi lever i, säger Paul Lindroos och börjar sortera upp kvällens arbete tillsammans med Elisabeth Johansson och Lisa Karlsson. 

Trion har känt varandra sedan deras barn gick i förskolan tillsammans med föreningens grundare Örjan Lundström.

– Jag började hjälpa till för att jag tyckte synd om Örjan som inte kunde fira jul med sina barn för att villan var full med kartonger till Ukraina. Nu har vi varit här i ett år och det går inte att sluta när man vet hur mycket de behöver, säger Lisa Karlsson.

– Mycket av det som finns här har vi skänkt själva, det blir ju så.

Själv bor hon i villa och källaren fungerar som extra lager för både stearin och garn, grundmaterialet för två värmekällor: skyttegravsljus och raggsockor. 

Raggsockor levereras också till lagret från hela landet, berättar Elisabeth Johansson.

– En del är så fina med ränder i blågult. Människor lägger ner själ och hjärta, många skickar med en hälsning. Ibland blir jag riktigt rörd.

Emily Eklund guidar vant runt mellan de olika packningsstationerna.

– Jag tycker mest om att packa hygienpaket. De får kalsonger, rakhyvlar, raggsockar och handsprit och så får man lägga i något lite extra, som en chokladbit eller en kortlek.

– Glöm inte tändstickorna, de röker väldigt mycket därnere, påminner Lisa Karlsson.

– Jag har redan lagt i, svarar Emily och visar fram ett tändstickspaket dekorerat med Ukrainas välbekanta solrosor. 

Att engagera sig som volontär har tillfört mycket, är de alla ense om. Viktigast är gemenskapen och känslan av att göra det man kan.

– Mest är det förstås för att hjälpa Ukraina, men jag tänker ibland att kriget kan komma även till oss här i Sverige, säger Elisabeth Johansson.

Örjan Lundström har förberett kvällens arbete utifrån vad som donerats och håller en kort genomgång: 

– Ikväll kommer det att komma två laster, en med skyddskläder som donerats av ett företag och en last med rullstolar. Det behöver vi lasta av och därutöver packa hygienpaket och livräddningsväskor.

Ett eget rum vigs till det senare. Denys Popov har tagit med livräddande material som organisationen Quartermaster införskaffat. En blick på innehållet gör att krigets fasor kommer nära; blodkoagulerande medel, torniqueter (avsnörande förband), lungförband för att stoppa smuts från att komma in i skottskador och nästuber som ska hjälpa till att hålla andningsvägarna öppna på en medvetslös person. Varje ryggsäck är värd cirka tjugo tusen kronor, berättar Denys Popov. Han är IT-teamledare på Scania, kommer ursprungligen från Ukraina men har bott i Sverige flera år. Valet att inte åka tillbaka och strida har inte varit självklart.

– Men jag insåg tidigt att jag kan göra mer för att hjälpa Ukraina härifrån och ser som min uppgift att påminna om att stödet från Väst behövs. Genom Quartermaster har vi samlat in elva miljoner euro. De behöver allt!

Hans första reaktion på nyheten om att Putin invaderat Ukraina var att det inte kunde vara sant. 

– Jag förstod det först när min frus pappa skickade sms med en bild på sig själv i vanliga vardagskläder och en AK4 över axeln. Han skrev att han skulle försvara Ukraina och inte visste om han skulle överleva. Vi hörde inte av honom på tre dagar och var jätteoroliga, men han klarade sig. Sedan dess har han blivit allvarligt skadad flera gånger och nu är han för gammal för att strida. Det är när man har någon anhörig som är direkt i fara som man förstår att det är på riktigt, säger Denys Popov och torkar sig diskret i ögonvrån.

Kriget är ständigt närvarande i hans liv och efter ”vardagsjobbet” är det dags för nästa pass på någon av de organisationer han engagerar sig i. Ikväll kliver han också in som tolk för de ukrainska volontärer som kommer för att hjälpa till. Paret Yaroslav och Lesia Tsarevych ställer sig genast och börjar fylla ryggsäckarna enligt Denys instruktioner. 

– Innan vi visste om att det här fanns har vi hjälpt till själva genom att köpa en bil som vi skickade ner. Men det känns väldigt bra att vara här och se att svenskar engagerar sig för Ukraina. Den första gången jag kom hit blev jag så rörd att jag grät, berättar Lesia Tsarevych och rösten stockar sig vid minnet.

Med Denys som tolk talar vi om kriget och tänkbara vägar till fred. Tårarna bryter fram när paret pratar om sitt hemland.

– Vårt folk kan inte lämna frontlinjerna. Det går inte att förlåta Ryssland för vad de gjort och det går inte att förhandla just nu, det går inte att acceptera det som Ryssland erbjuder. Priset är för högt. Det är så många som dött, inte bara militären utan också civila. Konflikten med Ryssland har egentligen pågått sedan 1991, säger Lesia.

– De jag känner som strider i skyttegravarna säger att kriget just börjat för Ukraina, säger Yaroslav och visar bilder i sin mobiltelefon på ett gäng grånande kamouflageklädda män med vapen.

En minibuss märkt med Svenska kyrkan rullar in på parkeringen. Några volontärer går genast ut i kylan för att hjälpa till att lasta av den eftertraktade lasten; rullstolar, rullatorer, gåstolar och kryckor som ska skickas vidare till sjukhus och rehabiliteringscenter i Ukraina.

– Visst har jag lastat bra, skrattar Pia Palmin, som hoppar ut från förarplatsen. Hon är diakon vid Brännkyrka församling och berättar att hjälpmedlen kommer från en utrensning på Fruängsgårdens servicehus.

– Vi kunde inte själva ordna med transporten och när jag såg att den här föreningen har direktkontakt med armén i Ukraina, kändes det bra att lämna dem här. 

Med sig i bilen har hon Julia Dmytrienko och Julia Kizipienko från Mariupol som sedan krigsutbrottet bor i en av församlingens personalbostäder. De ska hämta stearin för att tillverka skyttegravsljus.

– Vi stöttar specifikt soldaterna i förfronten brigad 503 och brigad 56 Mariupol. De ligger oss varmt om hjärtat eftersom det är vår hemstad, säger Julia Kizipienko. 

Förutom att tillverka ljusen och samla in det de kan, besöker de också de skadade ukrainska soldater som rehabiliteras i Solna. Genom dem tar de reda på vad som behövs mest på plats. 

Högst på listan står torniqueter och olika värmekällor. Denys Popov lämnar över en handfull av de stasande förbanden. 

– Vi gör vad vi kan härifrån med de kontakter vi har här i Sverige, hjälper till i vår kyrka och är tacksamma över att se allt som görs här. Drömmen är att komma tillbaka till ett fritt Mariupol, vi har fortfarande kvar många vänner där som vi pratar med via Whatsapp, berättar Julia Dmytrienko.

Vännerna hemma i den ryskockuperade staden måste dock vakta vad de säger, berättar Julia Kizipienko.

– Jag kan inte hålla tillbaka känslorna när jag pratar om Putin, men de kan inte säga så mycket. Det är farligt för dem om någon hör.

De båda kvinnorna är systerdotter och moster i den tregenerationsfamilj på åtta personer, sex katter och sex hundar som nu bor i Brännskyrka församlingslägenhet. 

– Vi engagerade oss i hundstallet och katthemmet i Mariupol och tog med djuren därifrån när vi flydde, berättar Julia Kizipienko och klappar jättehunden Memphis innan hon lyfter upp en bananlåda full med stearin.

Stearinet är Caps and candles varumärke. Föreningen har samlat in närmare 1,8 ton, alltifrån små ljusstumpar från privatpersoner till stora påskljus från traktens kyrkor. 1,3 ton har redan levererats in till Ukraina. Men det som nu är en organisation med ett stort nätverk i både Sverige och Ukraina började med att Örjan Lundström skänkte sina barns cyklar till en ukrainsk barnfamilj. När mamman berättade att elen ofta slås ut i Ukraina kom stearinet in i bilden. Insamlingsrör för ljusstumpar finns nu i och utanför flera affärer och idén har spridit sig till Gotland, som regelbundet gör leveranser till Järna. 

– Skyttegravarna är mörka. Det är lerigt och kladdigt och jävligt. Marschallerna ger både värme och ljus, det går till och med att använda dem för att laga mat, berättar Örjan Lundström.

Volontären Gabriella Ahlgren demonstrerar den enkla ”spisen”. Marschallen, som förutom stearin består av flera vekar av wellpapp, stoppas ner i ett vanligt bestickställ av rostfritt stål från Ikea.

– Sedan ställer man bara en kastrull ovanpå, fiffigt!

Örjan Lundström är tydlig med att Caps and candles främst stöttar försvaret, men även donerar mediciner och hygienartiklar till sjukhus och barnhem.

– Satsar man bara på de civila når man inte roten. Utan försvaret faller Ukraina, så krasst är det. Vi tar ställning mot Putins invasion helt och fullt, Ryssland har aldrig varit en demokrati. När kriget är över kommer vi att helt inrikta oss på civilbefolkningen.

Ställningstagandet har varit komplicerat för Gabriella Ahlgren, som tidigare år själv ordnat flera insamlingar av kläder till civilbefolkningen i Syrien.

– Det här är nytt för mig, jag är van att vara i sammanhang för fred och här pratar man om drönare. Men jag har landat i att det ändå är rätt. De blir ju attackerade.

Från att ha varit ett enmansinitiativ där Örjans egen villa snabbt blev en lagerlokal, växte det till att kommunala hyresvärden Telge Fastigheter lånar ut en tom bildsal i Eneskolan. Caps and candles for Ukraine har också ett samarbete med Järna-Vårdinge församling, som både donerat pengar och varit medarrangör till de insamlingskonserter som ordnats i församlingshemmet. Församlingens syförening stickar också sockor på löpande band till de ukrainska soldaterna.

– Samarbetet med kyrkan har varit jätteviktig, säger Christer Eng, som är kassör i föreningen.

– Det har nog gagnat dem också, på senaste konserten kom över hundra personer som kanske inte annars uppsöker kyrkan.

 Antalet volontärer varierar men en stadig kärna på ett tiotal personer träffas två gånger i veckan för att ta emot det privatpersoner och företag vill skänka, paketera och skicka vidare. Ibland blir det också handarbete på plats. Bland annat har volontärerna i Järna medverkat till 36 000 kvadratmeter skyddsnät. 

– Vi fick gamla fiskenät i bomull från Gotland och säckar med gamla militärkläder som vi rev remsor av. Allt skickades till Ukraina där några kvinnor monterade ihop dem till kamouflagenät, berättar Elisabeth Johansson.

- Vi har också flätat sjukbårar av gamla bilbälten som Örjan fick genom bilskroten, infogar Lisa Karlsson.

Volontärerna har ett åldersspann på mellan åtta och åttio plus. Organisationen har nyligen fått ett swishnummer och de första slantarna har plingat in på kontot. De går specifikt till att köpa en bil som ska skänkas till försvaret i Ukraina. Örjan Lundström är lättad över att ha fått igång organisations-swishen. 

– Det här har växt så mycket att jag märker att det tar för mycket tid för mig att bokföra och dokumentera allt. Jag har ju ändå ett nio-till-fem-jobb och gör det här på fritiden.

För honom har engagemanget närmast vuxit till en livsstil, med många nya vänner både i Sverige och Ukraina. Han har även själv varit i Ukraina och mött de som tar emot donationerna i andra änden. Att höra bomberna och möta människorna har stärkt motivationen och känslan av samhörighet med Ukraina.

– Det är också väldigt prestigelöst mellan oss organisationer. Ibland lämnar vi över saker som vi samlat in som någon annan levererar, och tvärtom. Det viktiga är inte vem som får credd utan att det kommer fram.

Och givarviljan är fortfarande god. Under kvällen kommer det in alltifrån en last med vuxenblöjor till mediciner och skyddskläder. 

Från lagret i Järna går regelbundet transporter in i Ukraina genom Kievbon Vadim Nahorny, som driver organisationen Free People of Ukraine 2022. 35 resor mellan länderna har det blivit. Ofta kör han ända fram till frontlinjen för att lämna sjukvårdsmaterial, mediciner och akut nödhjälp. Upplägget är att köpa en bil i Sverige, lasta den full och köra in i Ukraina, där lasten levereras och bilen lämnas kvar. I Ukraina finns ett team som ger bilen service och målar om den i kamouflagefärger. Bilarna bekostas till största delen genom soldater och soldatfruar i Ukraina, berättar Christer Eng. 

– Rekordet på hur snabbt de kan få den fixad är två dagar. 

Timmerhakar och kaminer

Femton mil från lagret i Järna finns en annan uppsamlingsplats för donationer som ska till Ukraina. Granne med glasbruket i Rejmyre ligger smedjan som drivs av smedparet Linda och Michael Maasing. Idag är det julmarknad i glasbruket och i smedjan smids timmerhakar på löpande band inför öppen ridå. Nyfikna samlas utanför säkerhetsavspärrningen för det slamrande skådespelet. På golvet ligger redan en liten hög färdiga, några av dem glöder fortfarande. Dessa u-formade järnbitar är en livsavgörande detalj i kriget då de håller stockarna som förstärker väggarna i skyttegraven på plats. 

Michael Maasing, medgrundare till nätverket Smeder utan gränser, håller genomgång för ett gäng lokala volontärer som samlats i smedjan. 

– Kolla här, det finns två olika längder, det går inte att göra korta ben på den långa, då sitter den inte ordentligt. Ha dem kvar i glöden tills de är riktigt varma och goa, langa sedan vidare. Försök hålla tempot, det är inte rocket science, ropar han. 

Genom högtalarna gör The Pogues vad de kan för att skapa stämning. Men med hörselkåpor på är det ändå kroppsspråket som gör att samarbetet flyter. Johan Egelius värmer upp stålbitarna i ässjan och langar de vidare glödheta till Erik Ärlebäck som lämnar över till Michael Maasing. Han bockar till dem i bockverktyget och lämnar vidare till Sebastian Jonsson och Ulf Westerlund som bearbetar dem med hammare mot städ och dänger ner den färdiga produkten på stengolvet. Det går i ett rasande tempo och snart lackar svetten både från kroppsarbetet och värmen från härden. Högen med färdiga hakar växer stadigt. Målet för dagen är 460 hakar. När Michael Maasing tar en kort paus och stryker svetten ur pannan passar en liten pojke på att ropa från andra sidan avspärrningen:

– Kan man få köpa en sådan där? 

– Du kan få en, säger Michael och lämnar över en avsvalnad timmerhake medan pojkens föräldrar läser informationen på skyltarna: ”Här smider Smeder utan gränser timmerhakar som skickas till Ukraina”. 

– Att vara med på sådana här evenemang är ett sätt att påminna folk om att kriget fortfarande pågår och att Ukraina behöver vår hjälp. Det är också därför vi finns på Facebook och säljer ukrainskt smide här, säger Michael Maasing.

Smeder utan gränser är en del av ett internationellt nätverk, där basen är organisationen ”Union for Ukraina-smeder utan grenser” i Norge. Den svenska falangen har ett tjugotal medlemmar över hela landet som alla gör insatser utifrån vad de mäktar med.

–  Vi är en platt organisation, här samarbetar vi med armén men vi har även en smed på Gotland som är pacifist och istället engagerar sig i ett barnhem i Ukraina, berättar Michael Maasing.

Redan innan kriget fanns kopplingar till Ukraina genom smeder och smidesträffar i landet och för Michael Maasing blev det naturligt att engagera sig direkt, när han fick förfrågan om att hjälpa till att fixa fram elaggregat och dieselbilar.

– Det var tänkt att vara en kort insats, men nu är vi snart inne på tredje året av krig i Ukraina. Jag är själv flyktingbarn, pappa flydde från Estland under andra världskriget så jag vet vad det gör med familjer. Vi får aldrig mer hamna i världskrig och då måste vi göra vad vi kan nu.

När det gäller vägen till fred i Ukraina ser han bara en väg.

– Putin måste få stryk ordentligt, annars tar han bara mer och mer, som Hitler. Det går inte att förhandla med någon som vill en illa, och ekonomiska sanktioner, som vore det skonsammaste, har ju stora kryphål.

Kriget i Ukraina har ibland jämförts med första världskriget, men genom drönarna hamnar det på en annan nivå, poängterar Michael Maasing.

– Det är ju både skyttegravskrig och högteknologiskt drönarkrig. Det svenska försvaret borde få sig en tankeställare om hur få drönare man har. En annan aspekt är att det finns en vapenindustri som tjänar på att kriget blir långdraget. Saab går ju till exempel väldigt bra just nu.

Många i nätverket samlar in saker i sitt lokalsamhälle som lämnas till smedjan. Sammanlagt har bland annat ungefär 6 000 handsmidda timmerhakar, ett stort antal värmekaminer, svetsar, sjukvårdsutrustning, tusentals raggsockar och ett femtiotal fyrhjulsdrivna bilar körts över gränsen in i Ukraina, där nätverket har ett väl etablerat samarbete med ett av arméns förband. På vinden ovanför smedjan förvaras nu insamlade saker inför nästa resa till Ukraina. I januari ska sex bilar som nätverket köpt in och fått donerade fyllas med förnödenheter och lämnas över till Ukrainas försvarsmakt på andra sidan gränsen mot Polen.

Brandmannen Ulf Westerlund är en av de frivilliga chaufförerna. Efter att han lämnat över sin bil ska han ansluta till organisationen Operation Change för att hjälpa till med logistiken inne i landet. Han kommer att vara där i en månad och har gjort samma resa en gång tidigare.

– Där jobbar jag med att dela ut mat och kläder till civilbefolkningen, fram till en mil från fronten. Visst är det en risk, men även i mitt yrke tar jag risker för att jag vill hjälpa människor. Civilbefolkningen i Ukraina lider fruktansvärt av kriget, särskilt under vintern. Jag tänker också att får vi inte stopp på Ryssland nu, vad är nästa?

En annan av chaufförerna är Erik Ärlebäck som bor i byn Svärtinge nästgårds till Rejmyre. Bilen som på plats ska fungera som evakueringsambulans har han samlat ihop till genom ”släkt, vänner och bekanta”. Många vill hjälpa till, men det gäller att inte tjata för ofta.

– Om man ber specifikt om en grej så finns det ofta någon som har verktyg, en svets eller cirkelsåg. Det blir en hel del logistik, för jag åker runt och hämtar upp sakerna som ofta är arvegods. 

Många ställer också upp och hjälper till med handkraft. Bilarna som ska köras ner måste vara i bra skick och den lokala verkstaden Antonios har hjälpt till att serva dem gratis. 

– Vi testkör också bilarna ordentligt på hemmaplan, det är viktigt att de inte rasar ihop. 

På hemmaplan försöker Erik Ärlebäck hålla medvetenheten om kriget i Ukraina levande genom att hålla föredrag, prata med lokalpressen och göra inlägg på Facebook när något är på gång. 

– Det finns ju en krigströtthet förstås. Men vi kan ta en paus, det kan inte folket i Ukraina.

Framme vid ässjan stryker pensionären Johan Egelius svetten ur pannan med ärmen på flanellskjortan.

– Det är första gången jag smitt timmerhakar, nu kan jag det då, säger han med ett flin.

För honom började engagemanget direkt när kriget bröt ut. Då åkte han med sin svåger till Polen för att hämta flyktingar från Ukraina. Efter det har han åkt till Lviv flera gånger och snart bär det av igen, tillsammans med hustrun, för att lämna av en bil och förnödenheter.

– Min fru jobbar på Hemgården i Norrköping och genom det har vi träffat många ukrainska flyktingar. Den första gången jag ville åka ner sa barnen och barnbarnen ifrån, så då blev det inte av. Sedan pratade jag och min fru mer om det och bestämde att det här gör vi tillsammans. Vi känner så starkt för Ukraina att vi måste göra allt vi kan.

Barnmat och drönare

Ett tiotal mil från Rejmyre förbereder trebarnsmamman Kristina Leivik från Tystberga nästa resa in i Ukraina. Redan samma dag som kriget bröt ut startade hon tillsammans med sin bror Johan Landewall organisationen Skicka vidare till Ukraina och sex dagar efter krigsutbrottet körde de in den första konvojen med hjälpsändningar i landet. I november genomförde de sin sextonde resa och nästa ska ske i januari. 

– Fast nu börjar det bli svårt att fylla bilarna. Givarviljan har verkligen mattats av. De första tre månaderna efter krigsutbrottet strömmade det in både gåvor och pengar. Dagen efter att vi startade Facebooksidan hade vi hela vardagsrummet fullt med blöjor och barnmat, berättar Kristina Leivik på telefon.

Redan på den första resan fick syskonen kontakt med ukrainska hjälporganisation I care, som de fortsatt samarbeta med. Genom åren har syskonen och deras makar, tillsammans med volontärer som anslutit sig, levererat alltifrån barnmat till elverk, kaminer, brandbilar och evakueringsambulanser. Allt körs in i Ukraina, en del så långt som till stridsgränsen för fronten. På hemvägen fylls de bilar som inte lämnas kvar med flyktingar från Ukraina. Kristina är en av dem som kör längst in i landet.

– Visst är det en risk, men jag tänker att jag kan krocka med bilen på väg till jobbet här hemma också. Det är oerhört viktigt för mig att veta att jag lämnar över nycklarna till fordonet till rätt person och att inte leveranserna säljs på svarta börsen dagen efter. Även om jag inte själv upplevt korruption i Ukraina, så finns det ju stora problem med det. Vi samarbetar bara med borgmästare som är med i antikorruptionsprogrammet. De som donerar till oss ska veta att det kommer hela vägen fram, säger hon.

Som barn till en överstelöjtnant har båda syskonen ett starkt säkerhetstänk och utsätter sig inte för fara i onödan. Det är viktigt att hjälpa och inte stjälpa, poängterar Kristina Leivik.

– Vi vill inte komma dit och belasta deras redan hårt ansträngda sjukvård. Självklart vill vi också komma hem oskadda till våra familjer, jag har tre barn hemma och Johan har fyra, den yngsta på två månader. Jag är också tydlig till alla som åker med oss om att vi är civilister, inga hobbymilitärer och det ska synas. Vi ska vara hela, rena och lukta gott. Även om man sovit i bilen kan man ta en ”snabbdusch” i handfatet på macken. De är en överlevnadstaktik och viktigt för de vi möter.

Som trebarnsmamma och civilist, varken utbildad inom det militära eller inom sjukvården, blir Kristina Leivik ibland ifrågasatt, berättar hon.

– Men för mig är det här det viktigaste jag kan ge mina barn, att jag gör det jag kan och inte sitter hemma och tittar på medan Ukraina går under. Vi har det ju så oerhört bra i Sverige, jag vill att mina barn ska veta att allt i världen inte är solsken. Det är också den stora skillnad som jag kan göra, och det som skiljer oss från stora organisationer som har betald personal. Jag vet att det betyder oerhört mycket för de soldater som jag träffar att de får krama en trebarnsmamma som kommer dit för att stötta dem, fast jag inte tillhör Röda korset. Jag berättar också att bakom varje bil och last vi lämnar över står det tiotusentals andra svenskar.

Nu när det diskuteras om USA och Väst ska fortsätta stötta Ukraina är det än viktigare för ukrainarna att veta att det fortfarande finns ett stöd utanför landet, erfar hon.

– Jag byter alltid Whatsapp-nummer med de jag träffar och många soldater hör av sig, ibland med väldigt vardagliga hälsningar som ”nu snöar det här, hur har du det i Sverige?” Att kunna ha lite kontakt med en vanlig människa i Sverige när man lever i en skyttegrav i Ukraina är viktigt för den psykiska hälsan. Det är det viktigaste jag kan ge, lite framtidstro och hopp.

Skicka vidare till Ukraina stöttar både civilbefolkningen och Försvarsmakten i Ukraina, i den senaste sändningen fanns det med såväl djurmat som en termodynamisk drönare för drygt 70 000 kronor. Att leverera något som kommer att användas som vapen är ingen konflikt för Kristina Leivik.

– Det här kriget är svartvitt. En demokrati har blivit invaderad, det finns en tydlig fiende som inte respekterar krigets lagar och begår fruktansvärda övergrepp mot civilbefolkningen. Vi måste därför hjälpa både civilbefolkningen och armén. Båda sidorna tackar oss – soldaterna för att vi hjälper de civila och de civila för att vi hjälper soldaterna. Jag ser inte heller en risk i att Väst blir för inblandat, det är en mycket större risk att sluta stödja Ukraina. Om USA slutar stötta Ukraina blir det katastrof. Ukraina utkämpar kriget åt oss i Väst, jag brukar säga ”tack för att ni strider för oss” till de soldater jag möter.

Resorna varar i snitt två veckor, veckor som tär både fysiskt och psykiskt. Att vara vaken i 36 timmar i sträck är inte ovanligt. Syskonen befann sig i Poltava under missilregnet och tillbringade då natten i badkaret, den säkraste platsen på hotellet. På morgonen syntes en stor krater 150 meter från hotellet där en raket slagit ner.

– Då blev det verkligt att vi var i ett krig. Annars är det konstigaste med att vara i Ukraina att det är så ”vanligt”, ända tills man stöter på utbombade hus.

Men vissa bilder har etsat sig fast i minnet. Som när syskonen skulle lämna av bårar i utkanten av en sönderbombad by och blev anvisade att ställa dem i något som såg ut som ett hönshus. Det visade sig vara det lokala bårhuset.

– Jag har sett döda människor förut, men här låg kroppsdelarna ihopsamlade i plastsäckar för att det skulle gå att identifiera och begrava människorna. Det var som en spark i magen. Men jag har aldrig gråtit i Ukraina, det spar jag tills jag kommer hem. De som möter mig där behöver inte det, jag har inte rätt att komma dit och grina. Men jag tror att Johan och jag drömmer samma mardrömmar, säger Kristina Leivik.

När hon hörde på nyheterna den 24 februari 2022 att kriget brutit ut fick hon samma känsla som under flyktingkrisen 2015.

– Då ville jag åka till Afghanistan och hämta hem folk men det gick ju inte. Istället valde jag att engagera mig på hemmaplan genom att öppna ett HVB-hem. Med Ukraina kom möjligheten att hjälpa till på plats. Jag gör det för att jag kan och känner att det har förädlat mig som människa. Konstigt nog har jag högre tankar om mänskligheten nu, vi har fått så många nya vänner och bekantskaper som alla hjälper varandra. Och vi blir alltid bjudna på mat när vi åker ner. I början kunde jag inte äta, ville inte ta det lilla de hade. Men nu äter jag tantens hembakade bröd. Det är viktigt att få bjuda på något i gengäld.

Till skyttegravarna i Ukraina

Tillbaka i Järna en morgon innan gryningen. Vadim Nahorny svänger upp på Eneskolans parkering med det senaste fyndet, en omgjord Epa-traktor från Järvsö. Eftersom flaket är öppet lastas det mesta inne i hytten och tyngre, oömma saker som en motorsåg och inplastade kartonger säkras därbak med hjälp av hopvikta yogamattor, spännband och tejp. 

– No problem, säger Vadim Nahorny leende och stuvar in ännu några ryggsäckar på passagerarsätet.

Gåvorna från Sverige är livsviktiga, men betyder också oerhört mycket för att boosta soldaternas moral, berättar han.

– De har inget val annat än att fortsätta strida, men är fruktansvärt trötta nu, det är ju snart två år sedan den fullskaliga invasionen. Raggsockarna, ljusen och sovsäckarna ger värme i skyttegravarna och när de får dem från okända människor i Sverige känner de att de inte är ensamma på slagfältet. Mediciner och allt annat som skänks har också väldigt hög kvalitet. Soldaterna är väldigt tacksamma och jag är noga med att framföra deras tacksamhet när jag kommer hit.

– Många av soldaterna scannar också QR-koden i vår etikett på hygienpaketen och skickar en privat hälsning. Ibland kommer det en bild på ett par fötter i raggsockar, det brukar uppskattas på vår Facebooksida, säger Christer Eng, som noggrant prickar av varje låda som läggs i bilen på sin lista.

Vårt folk vill ha fred

Liksom Yaroslav och Lesia Tsarevych ser Vadim Nahorny ingen förhandlingsväg ut ur kriget.

– Vår president, militären och vårt folk vill ha fred, men enda sättet till det är att Ryssland tar sin fot ur vårt territorium och sin armé ut ur vårt land och kompenserar alla de skador och förluster de åsamkat Ukraina. Idag ser vi inget annat val än att fortsätta strida.