Den som på allvar vill rädda demokratin behöver göra upp med föreställningen om att det går att bota den utan att åtgärda dess brister.

Fyra år har gått men väldigt lite har hänt. Valrörelsen har präglats av energifrågan samt hård retorik kring invandring och kriminal­politik.

En hyper­kapitalistisk diktatur som ­opererar utifrån ­splittringen mellan stad och landsbygd.

Det lilla fackförbundet gör inte livet lätt för de skurkaktiga arbetsgivarna inom byggbranschen.

Först av allt, det är inte dig det är fel på. Blir du illa berörd innebär det att dina basala vänsterinstinkter förblivit intakta trots en rejäl förskjutning av debatten under det senaste decenniet.

Vi lever i ett marknadsekonomiskt system som ständigt kraschar.

I barnens berättelser finns återkommande upplevelser av otrygghet eller utsatthet på offentliga platser. Flera av barnen har sett droghandel, vaknat av exploderande bilar eller upplevt skjutningar. 

Vi har inte lärt oss någonting eller kommit någon vart sedan senaste finanskrisen

L,C, M, KD och SD valt att surra fast sig vid en naken kejsare.

Det väcker frågor inför framtiden.

Det framstår snarast som någon form av borgerlig stalinism, där en överentusiastisk marknadssyn landar i hopplösa sovjetköer till hyresrätterna.

Små tråkiga detaljer som gärna faller bort i debatten. Ett skolsystem som inte segregerar barn. Ekonomisk jämlikhet. En ände på rasismen och högerns kulturkrig. Sådant, ni vet.

Svensk höger har genom åren skapat en berättelse som Sverige som ett land i något slags krigstillstånd.

Man ska inte behöva få såren fulla av mask och oroa sig över att ingen kommer när man larmar.

Det går bra för vänstern just för att de vänster.

Benny har bott i sin lägenhet 23 år och får nu sina grannar som hyresvärdar.

Vi behöver en skarp politik som utgår från människans okränkbara värde. Valet står, som alltid, mellan socialism och barbari.

Det låter mer som förberedelser för massutvisningar av papperslösa än som omsorg för exploaterade människor.

Ny­liberala reformer utgör vår enda verklighet och nu får vi leva med ena benet i Nato och det andra surrat vid Gazproms kranar.

Vad kan vi ta med oss från en utdöende tradition med ungefär lika många anhängare som Moderaterna?