Ville han visa sympati med aktionen?
– Så klart inte, säger han. Tvärtom. Det är ju därför som jag inte kan bo kvar där, därför som Ecuador har blivit värdelöst… fast det ju inte är det.
***
Han är just fyllda 16, heter Juan och hans lite barnsliga uppsyn döljer en historia fylld av rädsla. Vad som satte hans känslor i gungning och fick honom att sätta upp flaggan var att han kände igen en av dem som var med på ockupationen av tv-studion.
– Min bror var med i samma gäng som han jag kände igen, säger han. Det var min brors gamla kompis. Jag blev så rädd. Som om min bror också var med där i studion. Men det var han ju inte. Han är här. Med mig.
Juans bror bor sedan flera år i Chile och det var han som tog hit sin lillebror just för att rädda honom från gängen. Själv hade han lämnat sitt gäng när det var på väg att sugas upp i Los Choneros, det största av de kriminella gängen i Ecuador, som funnits i över 20 år och mest sysslar med droghandel i allians med den mexikanska Sinaloakartellen.
Ecuadors strategiska läge mellan kontinentens två stora kokainproducenter, Colombia och Peru, och med bra hamnar i Stilla havet, har gjort landet till avstamp för drogexporten till Europa. Att Ecuador dessutom har dollar som officiell valuta underlättar pengatvätt.
***
Gängen har alltid funnits – gatugäng, kvartersgäng, ständigt bevisande sin värdighet, halvkriminella. En del förvandlas och påminner om de svenska kriminella gängen med skjutningar, kamp om territorier, beställningsavrättningar. Det var i den miljön Juans bror hade rört sig. Men han flydde när Los Choneros tog över. De stora kriminella gängen i Latinamerika idag, som Los Choneros, med tusentals medlemmar, är som stora företag, hierarkiska med strikt arbetsfördelning, hård intern disciplin och ofta i kamp med varandra om hegemoni, marknadsandelar och territoriell kontroll.
Det var när det upptäcktes att Los Choneros ledare Fito flytt från fängelset som den våg av våld både inne på fängelserna och utanför utlöstes och som ledde till att det nu råder undantagstillstånd och nattligt utegångsförbud i Ecuador.
Det var just när Ecuadors unge president Daniel Noboa tillträtt. Istället för smekmånad tvingades han ta itu med en “intern väpnad konflikt”, som han definierade det. Våldet var inget nytt, men det var mer massivt och hotfullare än tidigare. Invasionen av tv-studion mitt under sändning gjorde det än mer närvarande och orsakade en chockvåg genom samhället.
Noboa reagerade snabbt med undantagstillstånd, militarisering och formell terroriststämpel på 21 kriminella grupper som tillsammans anses ha uppemot 50 000 medlemmar, varav Los Choneros och Los Lobos är de största. Noboas initiativ har fått stöd av de flesta, till och med av den förre presidenten Rafael Correa från hans exil i Belgien.
Många medborgare upplever militären idag nästan som en slags befrielsearmé som bekämpar en ockupationsmakt. En av dem som gör det är Juan på muren vid stranden i Reñaca. Han vill tillbaka till Ecuador, men så länge gängen har makt vågar han inte.
Men även om de flesta stödjer Noboa och militärens ingripande just nu, så inser de också att det inte räcker och många är rädda för att det kan slå tillbaka som det gjort förr. Andra menar till och med att det är en politik som ytterst kan leda till att USA på nytt ska etablera en militärbas i Ecuador.
***
Att kriminella gäng tar över det offentliga rummet har skett på många håll i Latinamerika. I Colombia och Mexiko har knarkkarteller länge utmanat statsapparaten. “Med pengar eller kulor”, var Pablo Escobars formel för att lösa alla slags problem. Han besegrades visserligen men kartellerna finns kvar i nya skepnader. När Chapo Guzmans son Oridio greps i Culiacan förra året tog Sinaloakartellens soldater helt enkelt över staden, blockerade alla infarter, angrep polisstationer och militärförläggningar och lyckades också få Oridio frigiven. Flera gånger har brasilianska Comando Vermelho och Primer Comando da Capital tagit över kontrollen i centrala Rio de Janeiro och Sao Paulo. De, liksom de ecuadorianska och venezuelanska gängen, agerar ofta utifrån sin kontroll av fängelser. I Venezuela står vidsträckta områden, allt från enskilda kvarter i Caracas och andra städer till djungelområden i söder där det förekommer illegal gruvdrift, under den organiserade brottslighetens kontroll. I Haiti kontrolleras merparten av landet av kriminella gäng. Till och med i det förhållandevis fridsamma Chile har lokala knarkkarteller makten i många kvarter.
Håller den organiserade brottsligheten på att etablera en slags dubbelmakt i Latinamerika? En makt som inte bara agerar utifrån våld, utan politisk, ekonomisk och social kontroll över egna territorier. Och framför allt: utifrån en av korruption urgröpt statsapparat.
Strax innan den kriminella våldsvågen bröt ut i Ecuador hade landets unga statsåklagare Diana Salazar lett en operation som innebar gripandet av 31 högt uppsatta funktionärer såväl inom regering, polis som rättsväsende. Egentligen var det 38 namn som stod på listan, men sju hade fått tips och hunnit försvinna. Och att Fito, och andra gängledare, kunnat fly så lätt beror helt enkelt på att de kontrollerar fängelsepersonalen.
För att kampen mot den organiserade brottsligheten ska vara effektiv, måste också kampen mot korruption inom statsapparaten vara det.
***
Insight Crime är en site som är specialiserad på kriminalitet i Latinamerika. Varje år rankar den kriminella organisationer utifrån en rad kriterier. De ecuadorianska Los Choneros och Los Lobos tillhör de som ligger högst, tillsammans med mexikanska Sinaloakartellen, de centralamerikanska Mara Salvatrucha, venezuelanska Tren de Aragua och brasilianska Primer Comando da Capital.
Men överst på det senaste årets lista står, lite överraskande, den colombianska gerillagruppen ELN. Eller kanske det inte är så överraskande, ELN sysslar med det mesta som ger pengar, inte bara i Colombia utan även i Venezuela. Hur ingrodd principen “ändamålet helgar medlen” är i ELN:s tänkande kom fram under de fredsförhandlingar som långsamt rör sig framåt i Colombia. När regeringens förhandlare krävde att gerillan skulle upphöra med kidnappningar, vägrade ELN. “Hur ska vi då få in resurser som kan hålla organisationen på benen”, var ELN:s svar. Kidnappningar och människors liv överhuvudtaget har ingenting med mänskliga rättigheter att göra, utan bedöms utifrån organisationens ekonomiska behov. En bra sammanfattning av den logik som styr de kriminella organisationerna och som därför gör dem så svåra att bekämpa.
.***
Förra året var det våldsammaste någonsin i Ecuador, nära 8 000 dödade, 41 mord per 100 000 invånare, dubbelt så många året dessförinnan. Det gör Ecuador till ett av de absolut våldsammaste länderna i världen. Men för bara några år sedan höll mordfrekvensen på att minska, inte öka. 2009 var det 17 mord per 100 000 invånare, men 2017 hade det minskat till bara fem på 100.000.
Den positiva utvecklingen hade att göra med ett program som dåvarande presidenten Rafael Correa införde och som innebar att ge gängen legal status och erbjuda dem olika slags aktiviteter, utbildning men också uppgifter de fick betalt för att göra.
Ett liknande program försöker Gustavo Petro genomföra i Colombia idag. Unga män och kvinnor som tidigare varit näst intill förutbestämda att hamna i kriminalitet hittade plötsligt en ny mening med livet.
Juans bror var en av dem. När han beslutade sig för att flytta till Chile var han utbildad datatekniker, men stämplad som en förrädare. Och Correas program var nedlagt.
– Pengarna från kokainet förvandlade brorsans kompisar till mördare, säger Juan. När han inte ville vara med blev han en fiende. Enda chansen var att sticka.
Juan menar att det viktigaste för att ett land inte ska tas över av kriminella är att det kan erbjuda de unga en framtid.
– Varför skulle någon vilja bli kriminell om det finns schysta jobb? frågar han med en röst med helt annan energi än den hade i början.
En lite väl naiv fråga kanske, men ändå en som berör själva hjärtpunkten i den här tragiska historien.
– Ett sådant land är värt något, säger Juan övertygad. Så vill jag att Ecuador ska vara.
