– Jag fick vänta i sex månader innan jag fick hjälp. Under den tiden hann jag bli så dålig att de la in mig direkt. Jag hade slutat äta helt. Jag tror att jag gick ner tio kilo på några veckor. När jag väl kom in sa de att ”ditt hjärta kan sluta slå när som helst”.

2 000 barn i kön

Alla är överens – att snabbt få hjälp är viktigt för att lyckas bli frisk från en ätstörning. Men trots det är väntetiderna för att få vård långa. Och i takt med att fler diagnostiseras med ätstörning har köerna växt. Som Dagens ETC berättade förra veckan har ätstörningsdiagnoserna ökat rejält på bara fem år – allra mest bland flickor under 18 år. I den gruppen fick mer än dubbelt så många en ätstörningsdiagnos 2022 jämfört med 2016. För de flesta som söker hjälp sker den första kontakten med barn- och ungdomspsykiatrin. Att bara få ett första besök dit tar även det tid – i februari i år väntade 8 500 barn på det. Av dem hade nästan var fjärde, knappt 2 000 barn, väntat i över 90 dagar. För fem år sedan var samma antal 362 barn. Och för den som väl fått komma till Bup och bedöms behöva mer hjälp, till exempel hos en ätstörningsklinik, kan det sedan handla om ytterligare månader av köande. 

– Det är ett jätteproblem. Trycket har ökat något väldigt på vården, utan att kapaciteten byggts ut särskilt mycket. Det som händer är att väntetiderna blir längre och längre, och det för dem med ett tillstånd där vi vet att snabbt omhändertagande ger en bättre prognos att bli frisk, säger Ulf Wallin, överläkare och forskningsledare vid Region Skånes Ätstörningscentrum.

På Stockholms centrum för ätstörningar har man brottats med växande köer de senaste fem åren. Just nu köar cirka 500 personer, varav 100 barn, och väntetiden för ett nybesök för barn och unga är i snitt sju veckor. Det är ändå en förbättring mot för ett år sedan – då totalt 1 200 personer stod i kö för ett första besök.  

– Vårt mål är att nå vårdgarantin under året, vilket har varit omöjligt fram till nu, säger Mikaela Lithman, verksamhetschef för Stockholms centrum för ätstörningar.

”Rädd att jag inte skulle vakna”

När Liza blev sjuk var hon bara 13 år. Först tänkte hon att hon skulle bli lite lättare bara, att det var viktigt för att lyckas inom friidrotten. Men ganska snart handlade allt om maten. Det gick snabbt utför. Hon hade inte kommit in i puberteten än, kroppen var ett barns, med minimal motståndskraft. Hon som ägnade fler timmar per dag åt fotboll och friidrott behövde mängder med mat. Men Liza åt knappt alls.

– Jag kunde äta några hallon på hela dagen. Det märktes ju efter ett tag att jag inte orkade någonting på träningarna, säger hon.

Till slut lyckades Liza inte dölja sjukdomen för sin familj. Hennes mamma, som också var hennes friidrottstränare, tog kontakt med vården. Och att få ett första besök gick snabbt. En bedömning gjordes att Liza hade anorexi, och att hon behövde mer hjälp än vad hon kunde få i sin hemstad. Men den hjälpen dröjde. Först efter ett halvår fick hon komma till en ätstörningsenhet. Då blev Liza inlagd direkt. 

– Jag var jättedålig. Det fanns inga platser på barnpsyk då, så jag fick läggas in på sjukhus. Jag låg med dropp och sond den första tiden. Mamma var så rädd för att jag inte skulle vakna att hon sov med mig varje natt, säger Liza.

Försökte överleva

Så småningom hade Liza blivit tillräckligt bra för att kunna skrivas ut. Men frisk var hon inte. Istället väntade år av kamp, av tvångsinläggningar och frivillig dagvård och nio månader på en annan ätstörningsklinik. Kompisarna slutade åttan, de slutade nian, medan Liza försökte överleva. 

– Jag var knappt i skolan de där åren. Men de värsta var nog att jag inte kunde hålla på med det jag älskade, med idrotten. I perioder var jag så dålig att jag fick sitta i rullstol.

Liza ville inte vara sjuk. Men hon ville heller inte bli frisk. Hon beskriver det som att hon inte hade något alternativ.

– Man kan så klart tycka att det är konstigt att jag ramlade tillbaka hela tiden, att jag lät det hända gång på gång. Men det är en sån stark känsla, jag trodde inte jag var värd något annat. Det var en trygghet också, en känsla av kontroll. Att inte äta blev mitt sätt att kontrollera min ångest.

Men till slut blev längtan efter ett annat liv allt starkare. Liza hade hunnit bli 16 år. Hon ville börja på gymnasiet, hon ville kunna idrotta igen. Sam­tidigt fick Liza träffa en psykolog som hon kände äntligen förstod henne. 

– Jag tror det krävdes att viljan skulle komma från mig själv, men också att det fanns en person som förstod, som lyssnade. Och kanske hade jag kunnat få hjälp med att hitta den där viljan tidigare, säger Liza.

Sågs som ett hopplöst fall 

Förutom tidiga insatser är det också viktigt med en individanpassad vård, enligt överläkare Ulf Wallin. De första åren tycker inte Liza att hon fick det. Hon upplever att det fanns en mall där hon inte passade in. I takt med att tiden gick kände hon också att hon sågs som ett hopplöst fall.

– Det var väldigt mycket skambeläggning. Om jag inte blev bättre var det liksom mitt eget fel. Jag fick inte gråta och jag fick inte visa känslor. Det gjorde att jag gick i strid hela tiden istället. Men jag kände att ingen trodde på mig, att det var hopplöst. Då blir det väldigt svårt att själv tro på att man kan bli frisk.

Men Liza blev till slut frisk. När hon var 18, sex år efter att hon först blivit sjuk, kunde hon friskförklaras. 

– Det är aldrig omöjligt att bli frisk. Jag tog mig ur det. Till slut gjorde jag det. Jag hade så klart önskat att det gått snabbare, och mycket låg väl på mig, men hade jag fått hjälp direkt då från början så hade det kanske aldrig gått så långt. Jag hade kanske kunnat leva mina tonår som alla andra.