På garageuppfarten till det faluröda tvåvåningshuset med utsikt över Siljan står Christer Tholéns ögonsten parkerad. En mörk-mossgrön Mustang GTA Fastback från 1967. En klassisk amerikansk bil han inte längre kan köra, efter att i april ha blivit av med sitt andra ben i en amputation.

– Det är en verklig sorg, säger Christer, medan han fyller på olja i bilen, med hjälp av frun och livskamraten Lene.

Det första benet blev Christer Tholén av med redan 2018, på ett liknande sätt. Även då var primärvården i Rättvik inblandad. 

– Det började med att jag slog i tån här nere i källaren, säger Christer.

Hans livskamrat Lene Larsen berättar över köksbordet hemma i Rättvik att foten ”såg helt grå ut” och att Christer ständigt satt och kliade på den.

– Då han tog av sig strumpan luktade det så otroligt illa, säger hon.

Hopp om en fotprotes 

När de kom in till akuten i Falun konstaterade läkaren att Christers dåliga blodcirkulation i benet, lett till kallbrand i foten. Det fanns inget annat att göra än att amputera. Men då fanns fortfarande hopp om en fotprotes.

– Vi hade en sjuksköterska som kom hit en gång i veckan och la om såret. Hon var här på fredagen och tyckte att det såg så fint ut, och snart kunde han få prova ut en protes, sa hon. Men när vi kom ner till vårdcentralen för att ta bort stygnen på måndagen, konstaterade läkaren att såret var infekterat och att det definitivt hade pågått ett tag, säger Lene.

Christer skickades till akuten i Mora där han blev liggande med dränage och antibiotikadropp.

– De försökte i en hel vecka att rädda benet, men det gick inte. Det är ju helt otroligt, när de är här och lägger om och inte ser att det är infekterat. Man kan ju tycka att man ska ha den kunskapen om man jobbar i sjukvården, säger Lene Larsen.

Får ett sår på andra foten 

Med ett ben att stödja sig på och kryckor klarade sig Christer ändå bra på egen hand. Han kunde gå upp ur sängen själv, gå på toa själv, sköta sin hygien, hugga ved och framför allt fortfarande köra den automatväxlade Mustangen. Men så runt julen 2024 tappar han en träklump på den fot han har kvar när han är ute och hugger ved, och får ett nytt litet sår som inte läker. Vårdcentralen i Rättvik har det under noga uppsikt och två gånger i veckan i över ett års tid åker Christer dit för att få såret omlagt.

– Sjuksköterskan sa på torsdagen att allt såg torrt och fint ut, när hon la om det, säger Christer Tholén. 

Men två dagar senare – på lördagen – får han sådana smärtor i foten att Lene kör in honom till akuten i Mora.

– Läkaren där tyckte det var konstigt att de inte hade reagerat nere på vårdcentralen. Han sa att det här måste ju ha pågått ett tag, eftersom nekros inte uppstår på ett par dagar, säger Lene Larsen, som frågar sig varför hennes man aldrig fått någon specialistvård, med tanke på att han är diabetiker och har dålig blodcirkulation i benet.

– Han blir inlagd och körd till lasarettet i Falun samma dag, där kärlkirurgen först hade planer på att sätta in en stent för att vidga blodkärlen. Innan han upptäckte att foten inte var ok, utan behövde amputeras. 

Missade penicillinet

Läkaren på sjukhuset skriver ut penicillin åt Christer, men det kan varken han eller Lene minnas att någon sagt. Efter en vecka har infektionen i amputationssåret spridit sig och blivit så svårartad att han förlorar sitt andra ben.

En dryg månad senare sitter Christer med två stumpar istället för ben i rullstolen hemma i köket, när Dagens ETC kommer på besök.  

– Jag är inte ledsen, för det skulle jag aldrig klara av, om jag tillät mig att gå in i de känslorna. Men man funderar ju när man är själv. Och förbannad är jag. Man tycker att de borde vara utbildade, så att de vet vad de håller på med. Det är ju ändå rätt allvarliga saker det här med en amputation, säger Christer Tholén.

Lene förstår frustrationen han känner. 

– Han har blivit av med båda benen och ingen vill ta ansvar eller ens be om ursäkt för att de har gjort ett misstag, så nu har jag anmält dem till Patientnämnden. Och jag varnar folk här i Rättvik för vårdcentralen, för det är en cykelverkstad, det är vad folk säger här på byn.

Diabetesläkaren chockad över misskötseln

Diabetesspecialisten Stefan Jansson, som är ordförande i nationella arbetsgruppen för diabetes inom regionernas kunskapsstyrningssystem (NAG-D), är chockad över hur illa ärendet har skötts av vårdcentralen i Rättvik. Han framhåller att diabetespatienter behöver specialistvård redan efter några veckor om sår på fötterna inte läker som de ska.

– Det är inte ovanligt att diabetespatienter får sår på fötterna som inte läker. Det är den vanligaste orsaken till amputationer i Sverige och i hela västvärlden. 

Något NAG-D uppmärksammat i en nationell översyn som skickats ut till samtliga vårdcentraler, förklarar Stefan Jansson.

– Det här är ju dessutom en högriskpatient, som redan har blivit av med ett ben. Vårdcentralen borde redan efter några veckor, när såret på foten inte läkte, ha satt honom i kontakt med en specialiserad diabetesläkare, säger han.

Ytterst handlar det om omdöme och lyhördhet hos vårdpersonalen, menar Stefan Jansson, som tycker det är bra att Christer och Lene har anmält händelsen till Patientnämnden. 

– Har en sådan här patient ett sår som inte läker räcker det inte att lägga om det om och om igen, utan då behöver man kontakta någon som har specialistkunskap om diabetes och fotsår. Det är såklart jättetråkigt för vårdcentralen att behöva sprida en sån här sak, där det gått fel. Men tanken är att man ska lära sig av sina misstag och gör man inte det kommer det att hända igen, och igen.  

Han reagerar också på att sjukvården inte informerat Christer Tholén ordentligt om att han skulle äta penicillin efter att man hade amputerat hans andra fot.  

– Det här är också en sak som behöver uppmärksammas. Jag som läkare måste säkerställa att den informationen når patienten, säger Stefan Jansson.

Äldre försummas av vården 

Annelie Sundler, professor i vårdvetenskap vid Högskolan i Borås och Röda korsets högskola i Stockholm, har forskat på patientklagomål och studerat ärenden i vilka patienter inte har fått den vård de ska ha rätt till. En utsatt grupp som ofta åsidosätts är äldre, säger hon.

– Vi har vissa utsatta grupper som drabbas av maktobalansen gentemot läkaren, eller annan vårdpersonal, och som inte alls har lätt att föra sin talan. Inte ens i situationer där de har farit väldigt illa i vården vill de anmäla, så det är bra att det här paret gör det. 

Varje år anmäler i genomsnitt 6 000 patienter sin vårdgivare för skador de drabbats av i vården, eller som de fått som en konsekvens av utebliven vård som de skulle ha haft rätt till. Men Annelie Sundler menar att de 6 000 är toppen av ett isberg.

– Många patienter klagar inte på grund av den beroendeställning de känner att de står i till vården, så de som anmäler är de som verkligen är upprörda. 

”Inget konstigt att göra misstag”

Hon betonar att det inte är konstigt att man inom vården – precis som i alla andra yrkesgrupper – gör misstag.

– Men då måste man kunna erkänna det och be om ursäkt. Många gånger räcker det för patienten att få det erkännandet. Men man får ofta inte ens det, det är beklagligt, säger Annelie Sundler. 

Något som inte heller Christer Tholén har fått.

Går det att se varför de här misstagen görs i vården och vad man skulle kunna göra åt det?

– Ja, vi ser att vårdpersonal ofta redan har bestämt sig och lyssnar inte på patienten. Jag tror det handlar om att vården hela tiden effektiviseras för att man ska producera så mycket värde som möjligt för ägarna. På det sättet riskerar man att tappa bort kvaliteten i vården.

Vad behöver göras för att komma tillrätta med det här? 

– Jag tror att mycket av de problem som finns skulle kunna lösas genom bättre kommunikation och bemötande. Sen har också Inspektionen för vård och omsorg (Ivo) en viktig del i att komma tillrätta med de problem som finns, men de tenderar tyvärr att lägga ansvaret på individen som begått misstaget, istället för att se systemfelen som finns hos vårdgivarna. 

En slutsats som även Riksrevisionen drog i sin granskning av Ivo som presenterades förra året. I den skriver man att Ivo allt mer sällan kräver att vårdgivarna vidtar åtgärder, och att sanktionsverktyg som föreläggande och vite bara används i sällsynta fall. Som ett resultat av det konstaterar Riksrevisionen kritiskt att ”det går inte att avgöra om eller hur Ivo:s tillsyn påverkar vården”. 

Ivo har eftersökts vid upprepade tillfällen för att besvara den kritiken, men har inte återkommit. 

Vårdcentralen i Rättvik avböjer att kommentera ärendet med Christer Tholén, då man inte vill kommentera enskilda fall. 

– Jag kan inte kommentera enskilda fall, men om patienten gör en anmälan till Patientnämnden kommer vi att göra en analys och lämna in en utredning, så kan han ta del av vårat svar, säger verksamhetschefen Susanna Höglund.

Christer och Lene är inte förvånade över det svaret. 

– Undra på att de kallas för en cykelverkstad, när de inte ens kan erkänna att de gjort fel, säger Lene.