Och att investera i denna marknad blir allt mer intressant för investerare, konstaterar bland annat New York Times i en stor artikel nyligen.
Ett exempel är AllianzGI Global Water Fund, med säte i New Jersey, som idag äger sammanlagt 35 olika företag verksamma i olika delar av världen. Fonden räknas som mycket framgångsrik med en årlig avkastning på tio procent.
Förutsättningarna förändras
Men vatten kan – eller bör – aldrig vara bara en investering för att tjäna pengar. För vatten är också en vara som begränsas av de mänskliga rättigheterna: människor behöver inte olja för att leva, men de behöver vatten. Därför vet ännu ingen riktigt hur stora värden som kan pressas ur marknaden innan offentliga regleringar sätter stopp.
Förutsättningen för vattenmarknaden är att de billiga sätten att få fram vatten börjar ta slut på många håll – allt fler städer står inför en akut vattenbrist – och då blir det ibland billigare att spara vatten eller att återanvända det (det vill säga ändra flöden; vatten är alltid återanvänt).
En FN-rapport (Options for decoupling economic growth from water use and water pollution, från 2016), ger en fingervisning om hur stor den potentiella marknaden kan vara. Den beräknar att de årliga investeringarna för vattenförsörjning kommer att öka från cirka 400 miljarder kronor per år globalt sett till cirka två tusen miljarder kronor per år 2030. Det är enligt rapporten inte självklart att dessa investeringar bör vara privata.
Och en ny rapport från brittiska World Resources Institute har visat att kommunal vattenförsörjning kan vara upp till 52 gånger billigare än privata lösningar där man kör ut med vattentruckar.
Stora investeringar
Normalt har kommunerna ansvaret för dricksvattenförsörjningen eftersom det är så stora investeringar och de ska hålla i femtio till hundra år.
– Per kubikmeter vatten är därför det kommunala systemet ofta väldigt kostnadseffektivt, säger Karin Sjöstrand, forskare i dricksvattenförsörjning vid Research Institutes of Sweden, RISE, för närvarande verksam i New York.
Stora system av det slaget har också byggts bland annat för att försörja de enorma städerna i det relativt vattenfattiga Kina. Men många människor lever i snabbt växande städer där sådana system saknas, och de måste också konkurrera med industrins och jordbrukets behov.
Karsten Paerregaard som är professor vid School of Global Studies vid Göteborgs universitet konstaterar att det finns uppenbara problem relaterade till de privata aktörerna:
– I Peru där jag har arbetat, kräver avocado-odlingen mycket grundvatten. Det vattnet tas från städernas befolkning. När vattnet tar slut flyttar företagen och lämnar befolkningen utan vatten, säger han.
Konflikterna handlar inte så mycket om direkt tillgång till vatten utan om kostnader och konsekvenser för möjligheten att försörja sig.
– I Chile, till exempel, privatiserades vattnet under Pinochet. Det skapar stora konflikter och människor som inte har tillgång till vattnet drabbas. Man kan inte privatisera vattnet, men man kan använda marknadsmekanismen för att reglera tillgången, säger Karsten Paerregaard.
Marknaden måste regleras
Paerregaard avfärdar alltså inte marknadslösningar men menar att de måste regleras hårt:
– När vi måste betala för vattnet blir vi också mer medvetna om hur vi använder vattnet. På det sättet är marknaden bra. Men vatten kan inte bara göras till en fråga om pengar. Vatten är en mänsklig rättighet, för utan vatten dör man.
Men i områden där det är ont om vatten bör man inte enbart jämföra lösningar för hur man kan tillgodose vattenbehoven. Man bör också undersöka om behoven möjligtvis kan minskas, understryker Karin Sjöstrand:
– På flera håll i världen använder hushållen dock redan så lite vatten att det är på gränsen till vad de klarar. Där är det industrier och jordbruk som eventuellt kan bli mer effektiva.
São Paulo
Den brasilianska industrimetropolen hade en svår vattenkris 2015, när vattenreservoarerna höll under 4 procent av sin kapacitet. Beväpnad polis kommenderades ut för att bevaka de vattentruckar som portionerade ut vatten till invånarna. Krisen var ett kombinerat resultat av ett par års torka och en av världens mest korrumperade stater. Bara två år senare var vattennivåerna åter på krisnivåer.
Kapstaden
Under en period med ovanligt lite regn, mellan maj 2017 och 2018, inväntade de 3,7 miljoner invånarna varje dag den så kallade ”dag noll” när alla kommunala ledningar skulle stängas av och vatten istället portioneras ut vid särskilda tankställen. Så blev det inte, men krisen visade stadens utsatta läge.
Bangalore
Den sydindiska staden har drabbats av konsekvenserna av oreglerat byggande i takt med att staden blivit ett IT-teknologiskt centrum. De gamla vattenledningssystemen måste bytas ut eftersom ungefär hälften av det vatten som pumpas igenom dem går till spillo. Det finns inget rent ytvatten runt staden så grundvattenreserverna är på upphällningen.
Kairo
Staden tar naturligtvis sitt vatten från Nilen, grundvatten finns inte. Men hushållen måste konkurrera med elkraften och jordbruken – och Nilens vatten är kraftigt förorenat. Många egyptier dör fortfarande av det förorenade vattnet, trots att den genomsnittliga inkomsten i landet inte längre är bland de lägre
i världen.
Beijing
Trots moderna och ultramoderna vattenanläggningar, som transporterar vatten långa sträckor, har Beijingborna i genomsnitt mindre än 20 procent av den mängd rent vatten som Världsbanken klassificerar som gränsen för vattenbrist. Kina är generellt ett torrt land, med 20 procent av världens befolkning men bara 7 procent av dess sötvatten.
Tokyo
I den japanska huvudstaden koncentreras regnen till fyra månader om åren, så mycket hänger på förmågan att magasinera. Många offentliga byggnader och även en del privata komplex är självförsörjande genom effektiva regnsamlingsanläggningar. I huvudsak försörjs staden av ytvattenreservoarer.
Moskva
Även den ryska huvudstaden plågas svårt av nedsmutsat vatten, eftersom tre fjärdedelar av vattnet hämtas från ytvattendepåer som ofta är mycket nedsmutsade, ett arv från Sovjettiden. Investeringsbehovet är också enormt.
Källa: The Guardian
