Peak oil är ett begrepp som lanserades på 1970-talet av geologen M. King Hubbert. Hubbert var ingen galning utan en tjänsteman i kostym och slips som arbetade för oljejätten Shell. Det var ändå lite fantastiskt tyckte en del att oljan skulle börja ta slut och ganska snart dessutom. Kunde det verkligen vara sant? Men i slutändan fanns det inget att anmärka på i Hubberts teori. Den bara var där helt plötsligt och gick inte riktigt att säga emot eftersom allt stämde. I grund och botten vet alla att oljan måste ta slut en dag eftersom det inte görs någon ny och varje gång man har bränt upp ett fat med olja så är det ju borta och idag bränner vi upp ungefär 93 miljoner fat olja, varje dag.
Hälften av oljan
Peak oil betyder ungefär, när hälften av världens olja har använts. Den andra hälften är kvar men vid peak oil börjar ändå resan ner när allt mindre olja produceras år efter år. Det betyder också att allt mindre olja kan konsumeras. Teorin bygger på den naturliga produktionskurvan på alla upptäckta och använda oljefält. Först ökar produktionen för att sedan plana ut och efter det börja gå ned. Det är inga konstigheter. Det bildas en bellkurva, eller som det heter i peak oil-sammanhang: en Hubbertkurva (se diagram 1).
Den andra delen av teorin handlar om upptäckten av ny olja och en genomsnittlig tidsförskjutning på 30–40 år. Det tar ungefär den tiden innan ett upptäckt oljefält är inne i full produktion. Upptäcktskurvan av ny olja följs alltså av en produktionskurva med 40 års fördröjning. Det betyder att det går att veta rätt bra hur framtiden kommer att se ut baserat på upptäcktskurvan som vi redan har facit på. För till exempel USA har det här stämt nästan perfekt och upptäcktstoppen av nya oljefält på 1930-talet motsvarades också av en produktionstopp – och amerikansk peak oil – på 1970-talet, precis som Hubbert förutsade. Två fina kurvor efter varandra. 40 års fördröjning. Vad är det då som gör teorin kontroversiell? Det är sprängkraften.
Oljan – den bästa energiformen
För att förstå sprängkraften i peak oil är det nödvändigt att först ta in några grundläggande fakta om olja som energiform: Oljan är den bästa energi som människan någonsin upptäckt. Det här gäller olja som energiform och inte som en del av vår miljö. Oljan är en miljökatastrof. Men som energi finns det inget som slår den. Bara en sådan sak om densiteten. Oljan innehåller fyra gånger mer energi per volymenhet jämfört med gas, och då måste gasen ändå först pressas ihop, 20 gånger mer än ett batteri och ändlöst mycket mer än kol. Det gör oljan till det bästa transportbränslet utan konkurrens. En lastbil, en båt eller ett flygplan på gas skulle behöva fyra gånger så stora bränsletankar, för att inte tala om storleken på batteriet. Olja är dessutom energi i sig. Det är gas också, men elektricitet måste produceras först. Av gas eller kol eller olja, till exempel.
Extremt billig energi
Det avgörande är ändå inte kvaliteten på olja som energi i sig, utan priset i kombination med kvaliteten. Ett fat olja som pumpas upp i Saudiarabien kostar ungefär 6–7 dollar att producera och den oljan brukade förut kosta ungefär 20 dollar per fat på världsmarknaden. Det är ingenting för den mängden energi. Det är den billiga oljan som driver världen, bränslet för hela världens ekonomi. Det är oljan som gett världen fantastiska mängder billig energi som möjliggjort världshandeln där varor skeppas runt jorden kontinuerligt av omkring 50 000 fraktskepp och där matproduktionen kunnat explodera för att nu försörja sju miljarder människor. Oljan är alltså på ett sätt oersättlig. Det måste man förstå. Billig och bra samtidigt. För vind- och solkraft är ju bra, men inte billigt. En sak som måste bli mycket dyrare i takt med att oljan blir dyrare är därför transporter. När oljan försvinner förändras därmed spelreglerna för hela världens ekonomi och för civilisationen som vi känner till den. Globaliseringen bygger nämligen på billiga transporter. Den billiga matproduktionen bygger på billig olja. Det är det här som är sprängkraften i den ordentlige tjänstemannen Hubberts teori om peak oil. Att allting kommer att bli annorlunda i grunden.
Teorin krossades tillfälligt
Kring 2010 hände så något som enligt vissa förstörde peak oil-teorin. Teorin gällde inte längre eftersom USA:s oljeproduktion började öka igen. Samma som i det nya oljelandet Kanada. Vad var det som hade hänt? Hade det upptäckts massor av ny olja i USA? Nej så var det inte. Den oljesand som började brytas i Kanada och den skifferolja som började tas upp i USA hade varit kända länge. Det som hade hänt var att oljepriset hade lagt sig på en ny mycket högre nivå och stannat där. Då blev det plötsligt lönsamt att börja ta upp den svåra oljan som inte kostar 7 dollar att producera per fat som i Saudiarabien, utan snarare 80 dollar. Med ett oljepris en bit över 100 dollar lönar det sig att utvinna okonventionell olja: oljesand, skifferolja och djuphavsolja. Tillgången på olja är alltså delvis relativ. Med högre pris finns det mer. Det som det däremot inte finns mer av är billig olja eller det som brukar kallas för konventionell olja. Olja som vi känner till den. Det borras ett hål i marken och oljan sprutar upp. Den oljeproduktionen ligger sedan 2005 still kring 75 miljoner fat om dagen och beräknas sjunka med 4-5 miljoner fat per år enligt beräkningar av International Energy Agency, IEA. Vi har alltså redan peak oil för den konventionella oljan.
Växande ekonomier behöver olja
Konventionell oljeproduktion i nedgång betyder att världens behov av mer olja inte kan mötas av mer billig olja. Framförallt Kina och Indiens växande ekonomier behöver mer olja. När efterfrågan går upp men produktionen inte kan ökas – på grund av peak oil för konventionell olja – så stiger priset. Till prisrusningen 2008 till all time high på 143 dollar per fat bidrog en spekulationsbubbla i oljepriset. Men uppgången i pris sedan 2010 verkar ligga stadigt på över 100 dollar fatet. Oljeprisökningen sedan 2004 betyder alltså att vi nått peak oil för konventionell olja, för om det gick att öka produktionen av billig olja så skulle det göras och då skulle priset gå ner.
Den gropiga platån
Ett begrepp som används för att beskriva världsekonomins situation i peak oil är ”the bumpy plateau”, eller på svenska, den gropiga platån. Enligt teorin får ett alltför högt oljepris ekonomin att stanna av och börja backa. Då faller emellertid oljepriset och ekonomin tar fart igen vilket åter får oljepriset att gå upp, och så vidare. Oljepriset och produktionen av olja ligger därmed stilla på en gropig platå under en period av år innan även den okonventionella oljan når peak.
Oljebromsen på ekonomin fungerar bland annat såhär: när oljepriset går upp ökar priset på energi för ett vanligt familjehushåll. Om energikostnaden i familjens ekonomi ökar med 2 procent så minskar familjens konsumtion av övriga varor och tjänster med motsvarande summa. Det är enkel matematik. Om energikostnaden ökar med 5 eller 10 procent minskar familjens konsumtion av andra varor med lika mycket. Ett ökat oljepris tar därför bort efterfrågan från resten av ekonomin. Men enligt undersökningar av bland andra oljeforskaren James Hamilton så minskar efterfrågan ännu mer än prisökningen på olja. En ökad energikostnad med 2 procent ger en minskad efterfrågan med kanske 2,5 procent. Detta bland annat eftersom efterfrågan på bilar minskar. Inköp av stora kapitalvaror, som bilar och inköp som görs på lån, skjuts på framtiden. Ökade energikostnader ökar dessutom transportkostnaderna vilket driver upp priserna på alla globaliserade varor som fraktas runt jorden. Sammantaget gör peak oil att ekonomin får svårt att växa. För den ekonomiska tillväxten i den globaliserade ekonomin drivs av och behöver billig olja. Peak oil är början till slutet för den ekonomiska tillväxten så som vi känner till den och för globaliseringen.
Automatisk omställning
Priset på saker och ting styr mycket av vårt agerande som konsumenter. När bensinpriset blir högt börjar vi köpa snålare bilar om det finns sådana. Om priset blir ännu högre börjar vi åka kollektivt om det går.
Vid varje oljeprischock som lett till en ekonomisk lågkonjunktur har samhället automatiskt börjat ställa om sig. I USA sjönk under 2008 försäljningen av suvar och försäljningen av bensinsnålare europeiska bilar ökade. Konsumtionen av energi minskade eftersom många helt enkelt inte hade råd att konsumera lika mycket energi som tidigare. Men när oljepriset föll – som ett resultat av lågkonjunkturen – upphörde omställningen. Marknaden har alltså inte den planeringsförmåga som behövs för att ställa om energiproduktionen och konsumtionen på ett rationellt sätt. Istället står ekonomin och stampar. Ny dyr skifferolja gör att man kan fortsätta som förut ett tag till samtidigt som det dyrare oljepriset förhindrar ekonomisk tillväxt. Så fort ekonomin tar fart ordentligt far nämligen oljepriset iväg och bromsar upp tillväxten.
Ekonomiskt paradigmskifte
Peak oil för den konventionella oljan leder till den gropiga platå där vi befinner oss idag. Matta högkonjunkturer som stryps av stigande oljepris, och i nästa led lågkonjunkturer som får oljepriset att sjunka igen vilket möjliggör en ny matt högkonjunktur. Vi är alltså inne i ett globalt ekonomiskt paradigmskifte och det är såhär det kommer att se ut så länge politiken inte går in och organiserar omställningen. Det betyder dels givetvis massiva satsningar på förnybar energiproduktion och på kollektivtrafik, men också en omställning mot mer lokal produktion av alla varor som kostar mycket att transportera, som mat.
