Varför stängs uteserveringar men inte en enda skönhetsklinik?

Det är svårt att föreställa sig den mardröm som de svårt covidsjuka och deras anhöriga går igenom just nu. Min vän berättar om hur hans multisjuka far isolerade sig i lägenheten i över två månader. Han träffade ingen, förutom sin läkare, ändå smittades han av covid-19. Nu ligger pappan inlagd på en intensivvårdsavdelning, får inte träffa familjen och orkar knappt tala i telefon. Det är en vidrig sjukdom och sars-cov-2 beter sig inte som andra coronavirus. Röntgenbilder på de drabbades lungor visar hur viruspartiklarna infekterar alveolerna, luftsäckar som tar upp syre. När de vita blodkropparna går till motangrepp skapas ett kladdigt slem där infektioner kan få fäste. På samma sätt som genomlysningar av patienternas lungor visar virusets aggressivitet avslöjar coronakrisen, likt en röntgenstråle, ett sjukdomsdrabbat välfärdssystem.

Vi hade en vårdkris redan innan sjukhusen började fyllas upp av coronapatienter. Nu kräver läkare att Region Stockholm går upp i katastrofläge. Sjuksköterskorna står i frontlinjen, vissa till och med dör. Deras arbetsveckor är minst 48 timmar långa men de får ingen semester i sommar. Det råder brist på sövningsmedlet Propofol och tusentals operationer skjuts upp. En läkare på Nya Karolinska berättar att hans avdelning har ökat antalet intensivvårdsplatser men saknar personal: ”Vi får helt enkelt bara jobba ännu fler timmar.” Hur länge kommer vårdpersonalen att klara den extrema arbetsbelastningen? Trots den akuta bristen ligger regionens varsel på hundratals sjukvårdspersonal fortfarande kvar.