Svar: Det är en historia från efterkrigstiden i Sverige där det fördes en rätt hård debatt om hur välfärdssystemet skulle byggas upp. Skulle det vara välfärd för alla betalat genom skatter som tog mer från rika och mindre från fattiga, eller skulle vi skapa ett system där de med mest behov fick stöd, men inte andra.

Inom socialdemokratin vann linjen att alla ska omfattas av statens stöd – lika för alla.

Poängen med det är att man skapar ett samhälle där människor behandlas mer lika. Välfärd blir en rättighet och inte en nådegåva till de som har det svårt. Man skapar då också mindre motsättningar mellan de som får och de som betalar. Om alla får så betyder det att man egentligen under några år av livet betalar skatt som man sedan får tillbaka när man till exempel får barn eller blir sjuk.

Hela samhället blir en gemensam trygghetsmotor. Det är ju inte bara barnbidrag som går lika till alla. Alla har rätt till samma skola. Alla har rätt till samma sjukvård. Alla har rätt till samma grundpension. Men sedan har den här modellen attackerats från höger och nyliberala ekonomer som istället vill ha ett system där otryggheten ska vara en morot. Allt mer har därför inkomstrelaterats och avgiftsbelagts. Det har blivit, på område efter område, allt svårare att få de välfärdstjänster man har rätt till och allt jobbigare att kunna överleva utan jobb. Det som varit fredat är dagis och barnbidrag. 

Jag tycker det är en bra princip. Och vill att den utökas så fler har rätt till samma nivå på a-kassa, pension och sjuklön.

Johan Ehrenberg

PRENUMERERA PÅ ETC HELG

Den här artikeln kommer från veckans ETC Helg, som du kan beställa i pappersformat här. Tidningen finns också i vår Androidapp och Ipad/Iphoneapp.

Vill du prenumerera för under 12 kronor numret? Skicka ett mejl till kundtjanst@etc.se.