Det är givetvis sympatiskt. Inför det hot mot demokrati och mänskliga rättigheter som partier som Sverigedemokraterna utgör samlas vi över blockgränserna och gräver ner gamla höger-vänsterstrider. Men tänk om just en sådan politik stärker extremhögern, snarare än försvagar den?
Lär av historien
Många motiverar regeringsbildandet med en historisk parallell. 1933 släppte den konservative presidenten i Tyskland, Paul von Hindenburg, fram Adolf Hitler till rikskanslerämbetet trots att nazisterna saknade egen majoritet. Sedan dröjde det inte länge förrän demokratin var avskaffad och Hitlers alla vidrigheter tog vid. Lär av historien, säger vi. Släpp inte fram extremhögern till makten. Det är självfallet viktigt.
Men färre nämner vad som hände under åren innan Hitlers maktövertagande. Efter några goda år under ”det glada 1920-talet” slog Wall Street-kraschen till 1929 och krisen spreds över världen. I valet 1930 gick både nazisterna och vänstern framåt. Hitlers parti ökade kraftigt till 18 procent. Men socialdemokraterna var största parti och kommunisterna tredje största. Ändå blev Heinrich Brüning från Centrumpartiet statsminister och drev en hårdför åtstramningspolitik. Arbetslöshetsersättningen och pensionerna sänktes, skatterna höjdes, lönerna pressades ner, arbetslösheten ökade. Den ekonomiska krisen fördjupades till en social kris och en politisk kris. 1932 hölls återigen val och först nu blev nazisterna största parti med över 30 procent av rösterna. Sedan vet vi hur det gick.
Här finns en annan läxa: gör allt för att stoppa de liberala ojämlikhetsreformer som eldar under den sociala kris ur vilken extremhögern hämtar styrka. Det oroväckande är att den regering som nu tillträder är grundad på en politik som kommer att öka klassklyftorna. SD må hållas utanför direkt inflytande, men har ändå lyckats splittra Alliansen, fått socialdemokratin att överge centrala ståndpunkter och Vänsterpartiet att släppa fram en regering som ökar klyftorna. Det bådar illa.
GAL-TAN-skalan kan förtydliga resonemanget. Ett diagram med både vänster-höger-skalan och GAL (grön, alternativ, frihetlig) och TAN (traditionalism, auktoritär, nationalistisk) där partierna placeras in ger en fingervisning (se diagram i bild).
Om vi tänker oss att befolkningen är jämt spridd över fälten kan vi se att ett av fälten saknar politisk representation, nämligen det som är vänster i ekonomiska frågor men konservativ i värderingsfrågor. Det fältet befolkas i hög grad av arbetarklassen. När arbetarrörelsen har varit framgångsrik har den vunnit gruppens stöd genom att omfördela och öka välfärden, ”trots” att den har varit relativt progressiv i värderingsfrågor. Det beror på att när höger-vänsterskalan dominerar politiken delar väljarna upp sig främst utifrån den skalan. I diagrammet identifierar sig då i första hand vertikalt. Vad som hänt på senare år är att GAL-TAN-skalan har börjat dominera politiken. Då uppstår i stället en horisontell identifikation, vilket har lett till att stora delar av arbetarklassen i stället röstat på SD.
En ny politisk spelplan
Den nya regeringen är Sveriges första GAL-regering; partierna i regeringsunderlaget förenas i att de alla ligger på GAL-halvan, men är splittrade i höger-vänsterskalan. Även om S och MP ligger till vänster är grundvillkoret för deras regering att de flyttar in på högersidan i den ekonomiska politiken.
På den nya politiska spelplanen är alltså V ensamma kvar på hela vänsterhalvan. Det ger partiet goda skäl att försöka stärka höger-vänsterskalan, för medan det är trångt längs GAL-TAN-skalan är det fritt fram till vänster. Men även SD, ja till och med M och KD, kommer att angripa regeringen från vänster. Vi har redan sett dem kritisera regeringens skattesänkningar för att endast gynna höginkomsttagare.
Höger-vänsterskalans försvagning är en förutsättning för SD:s framgångar och att den nu försvagas ytterligare inger oro. Samtidigt går det inte att komma ifrån att många av samtidens stora utmaningar inte direkt följer höger-vänsterskalan. Vänstern måste givetvis ha en politik även för klimatet, migrationen och jämställdheten.
Men vi har den här hösten fått en påminnelse om att även de frågorna har klassdimensioner. Klimatpolitiken, till exempel, kan utformas på olika sätt. När Frankrikes premiärminister Macron införde en grön skatteväxling där höjda bränsleskatter finansierade avskaffad förmögenhetsskatt skulle alltså låginkomsttagare och landsbygdsbor ensamma stå för klimatnotan och samtidigt göra de rika rikare. Det gick som bekant inget vidare. De gula västarna har blivit en symbol för att klimatpolitiken måste vara rättvis.
Ska ”alla” stå för klimatnotan?
Sveriges nya regering har en förhållandevis bra klimatpolitik, men det finns en risk att den väcker samma konflikt som i Frankrike. I regeringsöverenskommelsen finns en grön skatteväxling om 15 miljarder, där skatterna ska höjas för utsläpp och sänkas för arbete och företagsamhet. Men hur fördelningsprofilen blir återstår att se. Redan vet vi att höginkomsttagarna kommer att gynnas kraftigt av borttagen värnskatt. Om även skatteväxlingen främst gynnar dem, samtidigt som ”alla” ska stå för klimatnotan, lär inte det folkliga stödet öka för regeringen (eller klimatomställningen), utan för SD.
Samtidigt röner en helt annan typ av klimatomställning just nu politisk framgång i USA. Vänsterdemokrater som Bernie Sanders, Elisabeth Warren och stjärnskottet Alexandria Ocasio-Cortez omfamnar, som Dagens ETC tidigare har rapporterat om, alla idén om en Green New Deal, en grön ny giv. Här är tanken att stora statliga investeringar i förnybar energi inte bara ska minska växthusgasutsläppen kraftigt, utan samtidigt ge nya gröna jobb och trygghet i omställningen. Ocasio-Cortez föreslår att dealen delvis ska finansieras av höjda marginalskatter för de som tjänar allra mest. Då förbinds klimatpolitiken med välfärd och omfördelning.
Två länder höll fascisterna stångna
Även den politiken hämtar lärdomar från 1930-talet. Två länder där fascister och nazister aldrig fick särskilt starkt fäste var Sverige och USA. De förenades av att båda länderna valde nya regeringar 1932 som förmådde bryta krisen genom att satsa i stället för att spara; som minskade arbetslösheten och klyftorna och utvecklade välfärden.
I Sverige inleddes Socialdemokraternas folkhemsbygge. I USA valdes Franklin D Roosevelt till president och lanserade en lång rad reformer under namnet New Deal. Staten drog igång offentliga arbeten som vägbyggen och elektrifiering, industrin fick stöd till att börja anställa, välfärdsreformer genomfördes och fackföreningarna fick en erkänd roll i löneförhandlingarna. Roosevelt var inte socialist utan ville stabilisera kapitalismen genom att minska de sociala motsättningarna. I dag är det nästan bortglömt, men under 1930-talet hade USA en mycket stridbar fackföreningsrörelse och relativt stora vänsterpartier.
Vi kan kanske inte lära så mycket av historien, för den är så rik att nästan varje ståndpunkt kan legitimeras med hjälp av den. Men medan det krävdes ett världskrig för att bli av med den tyska extremhögern, räckte det i Sverige och USA med ett positivt samhällsbygge som byggde ut välfärden och minskade klyftorna.
I vår tid måste förstås ett sådant samhällsbygges första uppgift vara att rädda klimatet, men i övrigt är sig mycket likt. Frågan är vilken effekt en regering som bildats utifrån ett sådant projekt, snarare än avdankad nyliberalism plus miljöpolitik, hade haft på SD. •
