Pappan i dyr rock uttalade orden om familjens Rut-städning med en sådan självklarhet. Vi stod vid gungställningen i kvarterets park, där lekstugornas design är hämtad från Ivar Lo Johanssons arbetarskildringar. Men idag är det få vanliga knegare som har råd att bo här. Den nyrika medelklassen har sedan länge ockuperat Södermalm och nästan alla i dessa kvarter verkar ha städhjälp hemma. Något de gladeligen berättar för främlingar i parken. Jag och min familj hade av en slump lyckats hyra en lägenhet i Stockholms innerstad. Ny förskola, nya bekantskaper. Den första tiden blev något av en kulturchock. Som när vi träffade en tvåbarnspappa som inte vet var de ska ta vägen med familjen när städerskan kommer. En annan förälder vi lärt känna klagade på att hennes barnflicka blivit gravid. Och jag stöter på ett par mitt i karriären, utan barn, som återkommande hyr in dammsugning av fiskbensparketten och fönsterputs. Under pratstunden med pappan vid gungorna slår det mig att städhjälpen inte bara handlar om en lösning på vardagsgnatet om dammsugningen. Jag börjar ana att städbolagen också säljer en känsla av framgång. Men kan Rut-förespråkarna verkligen vifta bort vårt kollektiva minne av fattigsverige?

Tjänstefolk var en exklusivitet

Samtalet vid gungorna får mig att tänka på min mormor Siv Dahlström som växte upp på en liten bondgård i byn Vemhån i Härjedalen. De hade några kor och ett liten jordplätt. Sivs pappa Sven jobbade i skogen på vintrarna och familjen hade ont om pengar men gick sällan hungriga. Som 19-åring lämnade hon byn och började som hembiträde hos doktor Gunnar Sundblad, disponent vid Iggesunds Bruk utanför Hudiksvall. Året var 1953 och på den tiden var tjänstefolk en exklusivitet för övre medelklass och herrgårdsägare. I ett gammalt album hittar jag svartvita fotografierna där Siv står i mörk klänning med vitt förkläde på herrgårdsbryggan framför Iggesunds bruk. Massafabrikens skorsten tornar upp sig vid horisonten.

Siv ler brett på bilderna men arbetet på herrgården var allt annat än lättsamt. Som hembiträde skulle hon hålla sig i bakgrunden men alltid finnas till hands och alltid niga inför disponenten och hans gäster. Hon städade, diskade, tvättade, lagade mat och passade barn under fru Hildurs vakande öga. Allt tjänstefolk bodde inneboende i herrgården, ett stenkast från bruket, och fick betalt i mat, husrum och en mager lön. Gränsen mellan arbete och fritid var väldigt luddig. Hembiträden arbetade i snitt 83 timmar i veckan vid den här tiden och tjänade drygt en krona i timmen. Omräknat till dagens penningvärde blev det en månadslön på knappt 5 000 kronor – för dubbel heltid. De arbetade ofta till sent på kvällen och fick bara ledigt enstaka eftermiddagar och varannan söndag, läser jag i hemhjälpsutredningen från 1952.

Åtta timmars arbetsdag för hembiträden infördes först 1971.

Men Sivs tid i Iggesund var inte bara slit och gnet. På Herrgården träffade hon Elvy och Mary. De tre förblev nära vänner hela livet, de brukade fiska och plocka bär tillsammans. Siv sa aldrig ett ont ord om sin tid som hembiträde, hon klagade egentligen aldrig på någonting. Hon var uppfostrad till att bita ihop och le.

Kvinnolönerna pressades upp

Siv lämnade till slut hembiträdesyrket, åkte hem till Vemhån, bildade familj med Ingemar från hembyn och flyttade in hos svärföräldrarna. Arbetsuppgifterna var i princip desamma. Hon tillhörde en sista våg av hembiträden och under 50-talet fick allt fler kvinnor möjlighet att välja andra yrken. Den fulla sysselsättningen och solidariska lönepolitiken hade redan under fyrtiotalet börjat pressa upp kvinnolönerna. Under efterkrigstiden skrek industrin efter arbetskraft och det slitiga lågstatusyrket hembiträde hävdade sig dåligt i konkurrensen. Senare kom också tvättmaskinen, frysboxen och dammsugaren vilket underlättade hemarbetet. Välfärdsstaten började anställa lågutbildade arbetarkvinnor och Siv fick till slut jobb som vårdbiträde på sjukhuset i Sveg där hon bland annat vårdade författaren Katarina Taikon. Hon fick bättre betalt, åtta timmars arbetsdag med kollektivavtal, men slitet fortsatte när hon kom hem. Hon födde två döttrar. Maken Ingemar var ofta borta och arbetade i skogen. Hon tog hand om alla, men vem tog egentligen hand om henne? Jag kan inte minnas att hon satt ner en enda gång när vi var där på middag.

Ekonomisk jämlikhet tvättas bort

Tiderna förändrades snabbt. När arbetarrörelsen minskade klassklyftorna och feminismen vann mark förändrades samhällets syn på hembiträdesyrket, skriver Socialantropologen Fanny Ambjörnsson i boken ”Tid att städa”. Under 1960-talet och under några årtionden förknippades städhjälp i hemmet med ett kvinnoförtryckande klassamhälle. Under Sivs livstid såg hon samhället ta stora kliv mot drömmen om jämlikhet för att sedan bevittna hur visionen nedmonterades bit för bit under nyliberalismens 80-tal. Statsvetaren Katharina Tollin beskriver i sin forskning hur de borgerliga partierna också vann jämställdhetsdebatten och hur ekonomisk jämlikhet tvättades bort från kvinnofrågan. Istället prioriterades individens rättigheter och offentlig sektor skars ner. Individualism och valfrihet är idag för många tätt förknippat med ett modernt samhälle. Ingen annanstans dras detta till sin spets som i det statusjagande övre medelklass-reservatet innanför Stockholms tullar.

Här är det på sin plats med ett klargörande. Det är lätt att som man förminska kvinnors slit. I Sverige utför fortfarande kvinnor det mesta av hemarbetet (26 timmar i veckan). Männen  (21 timmar) har sedan 90-talet ökat sitt hemarbete med endast några minuter om dagen, visar SCB:s senaste tidsanvändningsundersökning. Ingen jag känner älskar att städa och i våningarna på Östermalm som i Sveg blir ofta kvinnan familjens projektledare. Det sker även hemma hos mig allt för ofta. Hur lockande det än kan vara att köpa sig fri och hyra in städhjälp kan jag inte bortse från att det sker på bekostnad av någon annans krökta rygg. Dessutom tar det resurser från det allmänna (cirka 5 miljarder kronor per år).

Rut verkar inte heller vara någon universallösning på jämställdhetsfrågan. Alla har inte råd med städhjälp. Dessutom har Umeå universitet genomfört ett stort forskningsprojekt om kvinnors hantering av familjestress och karriärhets. Kvinnorna i studien som utnyttjade ruttjänster kände inte mindre stress. Orsaken: de lönearbetade mer istället. Professor Anne Grönlunds råd var istället: skaffa sig en jämställd man.

Tillbaka till 40-talet

Det är ingen tillfällighet att Rut-städet växer i popularitet i en tid då toppens andel av inkomsterna är tillbaka på 1947 års nivå. Klasskillnaderna är idag lika stora som när mormor Siv var ung. Den materiella levnadsstandarden är högre för de flesta men toppens strålande livschanser är lika fjärran för botten då som nu. Med vidgade klassklyftor ökar utbudet av billig arbetskraft.

Rut-städarna har idag ofta kollektivavtal och bättre löner men för många innebär yrket en lågbetald, slitig och osäker tillvaro med deltidsanställning. En av dessa prekära arbetare är Don Elias. Han skriver i antologin ”Jag har tänkt mycket på oss och våra utmattade kroppar” om sina erfarenheter från hemstädning i Göteborgs villaområden. Hårda krav, ständigt klagande kunder och varannan lön betalas ut svart. ”Jag är tjugo år med ont i rygg och knän, en lön som inte ens täcker min halva av hyran”.

Hans tillvaro delas av många i den nygamla klass av prekära arbetare, papperslösa och nyanlända som jobbar i Rut-sektorn. När innerstadspapporna med springvagnar tränar för nästa Iron man-tävling tar prekariatet hand om deras smuts.

Klassrelationen går inte att trolla bort

– Ta tillbaka det där!

Det utbrast en ledande centerpartist i en direktsänd debatt för några år sedan för att en vänsterpolitiker kallat Rut-städ för pigjobb. C-politikern menade att uttalandet var nedvärderande, och att det uttryckte ett klassförakt för alla duktiga entrepre-nörer i Rut-sektorn. Men går det verkligen att uppvärdera städhjälpens status? Förutsättningen för att det ska finnas en efterfrågan på Rut-städ är att beställaren tjänar väsentligt mycket mer än utföraren. Den klassrelationen går inte att trolla bort och den cementeras av Rut-bidraget som skapar en artificiell marknad. Rut är kronan på verket för den borgerliga feminismens segertåg som låter män, som har råd, köpa sig fria. Nästan alla har några timmar över per vecka till damm-sugning och moppning men Rut-klassen väljer att lägga sin tid på något annat.

Redan när Rut-avdraget infördes 2007 hade min mormor Siv förlorat talförmågan och Alzheimers grumlat hennes sinne. Hennes ena dotter arbetade i hemtjänsten, den andra, min mamma, dedikerade sitt liv till arbete i politiken. Bruksdisponent Sundblad var vid det laget sedan länge död och hans tre söner blev vd:ar för tre stora företag. Siv levde sina sista år på ett kommunalt serviceboende och blev för första gången i sitt liv omhändertagen. Det var så många frågor jag aldrig hann ställa till henne. Hur stod hon ut i alla år? Blev hon aldrig arg på alla orättvisor i livet? Frågorna förblir obesvarade men en sak är säker. Om mer Rut-bidrag står mot ökade resurser till hemtjänsten, där Sivs dotter nu jobbar med utsliten rygg, finns det ingen tvekan om hur hon hade valt.