Statusjakten efter ett rent hem drar fram våra smutsigaste sidor

– Annars hade det aldrig gått.

Pappan i dyr rock uttalade orden om familjens Rut-städning med en sådan självklarhet. Vi stod vid gungställningen i kvarterets park, där lekstugornas design är hämtad från Ivar Lo Johanssons arbetarskildringar. Men idag är det få vanliga knegare som har råd att bo här. Den nyrika medelklassen har sedan länge ockuperat Södermalm och nästan alla i dessa kvarter verkar ha städhjälp hemma. Något de gladeligen berättar för främlingar i parken. Jag och min familj hade av en slump lyckats hyra en lägenhet i Stockholms innerstad. Ny förskola, nya bekantskaper. Den första tiden blev något av en kulturchock. Som när vi träffade en tvåbarnspappa som inte vet var de ska ta vägen med familjen när städerskan kommer. En annan förälder vi lärt känna klagade på att hennes barnflicka blivit gravid. Och jag stöter på ett par mitt i karriären, utan barn, som återkommande hyr in dammsugning av fiskbensparketten och fönsterputs. Under pratstunden med pappan vid gungorna slår det mig att städhjälpen inte bara handlar om en lösning på vardagsgnatet om dammsugningen. Jag börjar ana att städbolagen också säljer en känsla av framgång. Men kan Rut-förespråkarna verkligen vifta bort vårt kollektiva minne av fattigsverige?