Analys/Gunnar Wesslén.

2020-03-30 10:10
De fyra gruppledarna Anna Starbrink (L), Irene Svenonius (M) , Gustav Hemming (C) och Ella Bohlin (KD), under ett besök på Nya Karolinska i Stockholm 2018.  Bild: Tomas Oneborg/SvD/TT
De fyra gruppledarna Anna Starbrink (L), Irene Svenonius (M) , Gustav Hemming (C) och Ella Bohlin (KD), under ett besök på Nya Karolinska i Stockholm 2018. 
Puffetikett
Dagens ETC

Så slaktades den svenska sjukvården

Efter att den akuta fasen av pandemin passerats krävs en ordentlig genomgång av den svenska sjuk- och hälsovården. Systemet med 21 regioner har visat sig inte fungera och det finns stora brister inom många ­områden. Nu måste staten ta kontroll.

Vill du fortsätta läsa?

Bli prenumerant på Dagens ETC!
Om du redan är det loggar du in här.

Betala per vecka

Från

39 kr

Beställ här!

Din prenumeration på Dagens ETC förnyas varje vecka. Avsluta när du vill.

Betala per månad

Från

139 kr

Beställ här!

Din prenumeration på Dagens ETC förnyas varje månad. Avsluta när du vill.

Regionerna – tidigare landstingen – är ansvariga för att ha tillräckligt många vårdplatser för sin befolkning, det är bland annat därför de har rätt att beskatta de som bor i sin region. Sedan lång tid tillbaka har regionerna i första hand av besparingsskäl minskat antalet vårdplatser vilket innebär att Sverige har EU:s lägsta antal vårdplatser per capita.

Antalet vårdplatser skiljer sig mellan de olika regionerna om än inte drastiskt – varje region får bestämma hur många platser man ska ha. Lägst antal har Syd.

Tidigare fanns det direktiv om hur många vårdplatser Sverige skulle ha vilket innebar att Sverige på 80-talet hade cirka 100 000 vårdplatser. När Ädel-reformen, som innebar att kommunerna skulle ta över ansvaret för äldrevården, kom 1992 minskade antalet platser till 58 000.

Tvingas prioritera bort

Ett hårt ekonomiskt tryck betydde att man fortsatte spara på antalet vårdplatser. Dessutom hade vård­tiderna förkortats på grund av medicinska och tekniska framsteg. Det var dessutom svårt att få personal.

2007 fanns cirka 26 000 vårdplatser kvar och i dag räknar man med cirka 22 000. Minskningen av platser har skett inom alla områden, men främst inom kirurgi och psykiatri samt geriatrik. Men samtliga områden har fått färre vårdplatser, även intensivplatserna har varit och är få vilket under en lång tid har betytt att man prioriterat bort en rad framför allt gamla, multisjuka människor. Detta är inget nytt som dykt upp med corona.

Skyller på personalbrist

Det är regionerna som har ansvaret att se till att antalet befintliga vårdplatser svarar mot behovet. Det behövdes ingen corona-pandemi för att se att detta inte var fallet. Stora överinskrivningar på sjukhusen har varit normalfall och patientsäkerheten har i flera fall hotats av dem. Det fanns ingen som helst beredskap för en krissituation, oavsett om skälet var virus eller klimatberoende händelser – sjukvården klarade inte ens av normalläget.


Prenumerera på Dagens ETC:s nyhetsbrev

 

Regionerna har hänvisat till det är svårt att få personal för att fylla tjänsterna, men samtidigt är det regionernas uppgift att se till det finns personal, det är en av de viktigaste uppgifterna för dem. Dessutom har det aldrig tidigare funnits lika många läkare och sjuksköterskor i Sverige som i dag. Om det krävs bättre arbetsmiljö och högre löner för att anställa dem så är det regionernas sak att lösa det.

Regionernas hänvisning till personalbrist blir speciellt svårförståelig när Stockholms sjukhus strax före pandemin varslade hundratals läkare och undersköterskor om avsked.

Fallerat i att bygga lager

Ett annat av regionernas viktigaste ansvarsområden är att se till att det finns tillräckliga lager av mediciner och utrustning så att vården kan fungera i olika situationer. Dessa krav har man heller inte uppfyllt. Att ett antal regioner hotades av stora brister bara för några månader sedan när man bytte leverantör borde rimligen ha fungerat som en varningssignal för dem – men ingenting hände efter det.

I dag skriker regionernas företrädare med Irene Svenonius (M) i spetsen att staten måste ta ansvar och lösa krisen som uppstått på grund av brist på materiel – trots att det är hon själv och hennes kollegor som är ansvariga för dagens situation.

Det går utan att hemfalla till konspirationsteorier att se att nedskärningarna har grundats av en vilja att minska eller begränsa kostnaderna för vården, även om resultatet inte är acceptabelt för de krav som vi har rätt att ställa.

Pengarna används i många fall istället till att försöka finansiera skattesänkningar.

Läge att byta modell

Med bakgrund av dessa grundläggande tillkortakommanden är det svårt att förstå varför Sverige ska behålla modellen med landsting/regioner när en utvärdering av erfarenheterna efter pandemin görs.

Om dessutom kostnaderna för en separat byråkrati mellan stat och kommuner tas in i beräkningen så framstår det demokratiska mervärdet i att kunna välja politiker separat till regionerna som mycket litet. Ur jämlikhetssynpunkt är dessutom regionerna ett problem. Uppdelningen betyder att medborgare inom vissa regioner har andra möjligheter att få viss typ av vård och viss typ av medicinering än medborgare i en annan region.

Omöjligt att utvärdera

Det kommer att vara omöjligt att utvärdera situationen utan att ifrågasätta den nuvarande ordningen där landstingen/regionerna är ansvariga för vården. En näraliggande lösning är att låta staten ta över ansvaret för sjukvården medan olika samarbeten inom övriga områden sker genom kommunförbund.

Ligger i Europa-botten

Antalet intensivvårdsplatser i Sverige med respiratorkapacitet har slaktats.

Jämfört med 1993 har Sverige nästan tagit bort 9 av 10 platser. Förutom de vanliga neddragningarna i regionerna har också den militära sjukvårdskapaciteten nästan försvunnit – detta var bland de första man sparade in på när försvarsanslagen bantades. Dessutom tog man bort den stora beredskapsbuffert man hade när ansvaret helt flyttades till landstingen/regionerna samtidigt som antalet platser minskade kraftigt.

Sverige har ett av lägsta antalen intensivvårdsplatser i förhållande till befolkning i Europa, 5,4 per 100 000 invånare. Italien hade redan före kris­en dubbelt så många.

Intensivvårdsplatser med respirator

1993

Civilt: 1 300

Militärt: 900

Buffert: 2 100

Totalt: 4 300

2018

Civilt: 534

Militärt: 40

Buffert: 0

Totalt: 574

Källa: Svd, Socialstyrelsen, Svensk förening för anestesi och intensivvård