Antalet vårdplatser skiljer sig mellan de olika regionerna om än inte drastiskt – varje region får bestämma hur många platser man ska ha. Lägst antal har Syd.

Tidigare fanns det direktiv om hur många vårdplatser Sverige skulle ha vilket innebar att Sverige på 80-talet hade cirka 100 000 vårdplatser. När Ädel-reformen, som innebar att kommunerna skulle ta över ansvaret för äldrevården, kom 1992 minskade antalet platser till 58 000.

Tvingas prioritera bort

Ett hårt ekonomiskt tryck betydde att man fortsatte spara på antalet vårdplatser. Dessutom hade vård­tiderna förkortats på grund av medicinska och tekniska framsteg. Det var dessutom svårt att få personal.

2007 fanns cirka 26 000 vårdplatser kvar och i dag räknar man med cirka 22 000. Minskningen av platser har skett inom alla områden, men främst inom kirurgi och psykiatri samt geriatrik. Men samtliga områden har fått färre vårdplatser, även intensivplatserna har varit och är få vilket under en lång tid har betytt att man prioriterat bort en rad framför allt gamla, multisjuka människor. Detta är inget nytt som dykt upp med corona.

Skyller på personalbrist

Det är regionerna som har ansvaret att se till att antalet befintliga vårdplatser svarar mot behovet. Det behövdes ingen corona-pandemi för att se att detta inte var fallet. Stora överinskrivningar på sjukhusen har varit normalfall och patientsäkerheten har i flera fall hotats av dem. Det fanns ingen som helst beredskap för en krissituation, oavsett om skälet var virus eller klimatberoende händelser – sjukvården klarade inte ens av normalläget.

Regionerna har hänvisat till det är svårt att få personal för att fylla tjänsterna, men samtidigt är det regionernas uppgift att se till det finns personal, det är en av de viktigaste uppgifterna för dem. Dessutom har det aldrig tidigare funnits lika många läkare och sjuksköterskor i Sverige som i dag. Om det krävs bättre arbetsmiljö och högre löner för att anställa dem så är det regionernas sak att lösa det.

Regionernas hänvisning till personalbrist blir speciellt svårförståelig när Stockholms sjukhus strax före pandemin varslade hundratals läkare och undersköterskor om avsked.

Fallerat i att bygga lager

Ett annat av regionernas viktigaste ansvarsområden är att se till att det finns tillräckliga lager av mediciner och utrustning så att vården kan fungera i olika situationer. Dessa krav har man heller inte uppfyllt. Att ett antal regioner hotades av stora brister bara för några månader sedan när man bytte leverantör borde rimligen ha fungerat som en varningssignal för dem – men ingenting hände efter det.

I dag skriker regionernas företrädare med Irene Svenonius (M) i spetsen att staten måste ta ansvar och lösa krisen som uppstått på grund av brist på materiel – trots att det är hon själv och hennes kollegor som är ansvariga för dagens situation.

Det går utan att hemfalla till konspirationsteorier att se att nedskärningarna har grundats av en vilja att minska eller begränsa kostnaderna för vården, även om resultatet inte är acceptabelt för de krav som vi har rätt att ställa.

Pengarna används i många fall istället till att försöka finansiera skattesänkningar.

Läge att byta modell

Med bakgrund av dessa grundläggande tillkortakommanden är det svårt att förstå varför Sverige ska behålla modellen med landsting/regioner när en utvärdering av erfarenheterna efter pandemin görs.

Om dessutom kostnaderna för en separat byråkrati mellan stat och kommuner tas in i beräkningen så framstår det demokratiska mervärdet i att kunna välja politiker separat till regionerna som mycket litet. Ur jämlikhetssynpunkt är dessutom regionerna ett problem. Uppdelningen betyder att medborgare inom vissa regioner har andra möjligheter att få viss typ av vård och viss typ av medicinering än medborgare i en annan region.

Omöjligt att utvärdera

Det kommer att vara omöjligt att utvärdera situationen utan att ifrågasätta den nuvarande ordningen där landstingen/regionerna är ansvariga för vården. En näraliggande lösning är att låta staten ta över ansvaret för sjukvården medan olika samarbeten inom övriga områden sker genom kommunförbund.