Ådalen-massakern 1931 kan i historieskrivningens backspegel ses som kulmen på de många bittra konflikter som präglade svensk arbetsmarknad under 1900-talets första hälft, och slutligen ledde fram till Saltsjöbadsavtalet. I dag är det exakt 80 år sedan det undertecknades av representanter för LO och Svenska arbetsgivarföreningen, SAF.

– Dessa kostsamma konflikter ledde nästan till sammanbrott för organisationer på båda sidor. Både ledningen inom LO och ansvarskännande arbetsgivare inser att det inte är värt pengarna att hålla på på detta sätt. Man måste hitta ett system för att lösa sina konflikter, säger Klas Åmark, historieforskare och professor emeritus vid Stockholms universitet.

Hårt tryck från staten

Facken och arbetsgivarna tog sig dock inte till förhandlingsbordet helt av egen kraft. Det politiska trycket var stort, både från Socialdemokraterna och de borgerliga partierna. Flera utredningar som gjordes under 30-talet förordade omfattande lagregleringar och konfliktförbud i varierande grad.

– Just detta, att det finns ett hot från staten: ”om ni inte fixar det själva går vi in”, gör parterna mer beredda att kompromissa sig fram, säger Klas Åmark.

Saltsjöbadsavtalet betraktas i dag närmast som en grundlag för arbetsmarknaden. Det innehåller exempelvis skrivningar om anställningsskydd som låg till grund för LAS som infördes 1974. Här finns också vissa regler om stridsåtgärder och idag är fackförbund bundna av fredsplikt när kollektivavtal finns. Klas Åmark påpekar dock att Saltsjöbadsavtalet är påfallande vagt och ofta misstolkas av samtiden.   

– Det är nästan ett av de mest felvärderade avtalen i svensk historia. Där finns en förhandlingsordning som folk tror reglerar hur man förhandlar nya riksavtal. Men den handlar egentligen om hur man ska hantera tvister på arbetsmarknaden. På 30-talet betydde det att man var oense om gällande avtal. Saltsjöbadsavtalet reglerar alltså inte hur man förhandlar fram nya avtal, men det är oerhört viktigt som en symbolhändelse.

Skapade en anda

Klas Åmark menar att den största förtjänsten är att avtalet skapade ”Saltsjöbadsandan”. Det är ett slags samförstånd som i dag blivit närmast mytologiserat men i stort sett präglat arbetsmarknaden sedan mellankrigstiden och lett till att Sverige har väldigt få konflikter i internationell jämförelse.

Werner Schmidt som är historiker och pensionerad professor anser att Saltsjöbadsavtalet är övervärderat och har blivit kraftigt mytologiserat i efterhand. Han menar att det främst tvingades fram av politiker för att rädda svensk exportindustri vars största marknad på 30-talet var Nazityskland.

– Om man inte ser det i backspegeln utan i sin egen historiska kontext blir det något helt annat. Om man föreställer sig att malmleveranserna inte skulle fortsätta på grund av strejker kan man tänka sig att tyskarna kunde ockuperat Sverige. Att det sedan kunde bli en modell för samarbete efter kriget förutsatte just att det varit krig. Styrkeförhållandena både internationellt och i Sverige ändrades, säger Werner Schmidt.

Ej grund för svenska modellen

Han tycker att det är fel att beskriva Saltsjöbadsavtalet som startskottet för den svenska modellen. Den utvecklas främst under efterkrigstidens ekonomiska boom då Socialdemokraterna prenumererade på regeringsmakten. Stora delar av arbetarrörelsen var också starkt kritisk till avtalet, framförallt eftersom fackföreningarna gick med på att beskära sin egen medlemsdemokrati kraftigt. Makten koncentrerades till LO:s sekretariat och medlemsförbundens ledningar. Yttersta konsekvensen blev att medlemmarna inte längre kunde godkänna eller ta intiativ till stridsåtgärder genom omröstningar. Syftet med förändringen var att hålla tillbaka mer radikala grupper, som kommunister.

– Arbetarrörelsen var inte bara splittrad i socialdemokrater och kommunister. S ville ha en offensiv reformpolitik och samarbeta med företagarna. När avtalet undertecknades skrev borgerliga tidningar om det som en seger. I S-tidningarna var man mycket mer skeptisk, säger Werner Schmidt.

System riggat för de stora

Centraliseringen gällde inte bara fackföreningarna utan även arbetsgivarorganisationerna. Det har lett till att de så kallade parterna idag har en makt över arbetsmarknaden vars motsvarighet finns i få andra länder. De avtalar inte bara om löner, avtal och arbetsvillkor utan påverkar också politiken direkt genom lobbying eller i sina roller som remissinstanser.

– Man säger att den svenska fackföreningsrörelsen är världens starkaste men en detalj glömmer man och det är att svenska arbetsgivarorganisationer också är världens starkaste, säger Klas Åmark.

Han tycker att systemet generellt sett tjänat Sverige väl, men påpekar också att det har tydliga brister.

– Men denna typ av centrala överenskommelser kommer mindre grupper på marginalen att få betala ett pris. Ta hamnarbetarkonflikten till exempel. Den är en konsekvens av att arbetsmarknaden är färgad av Saltsjöbadsavtalet. Då klarar man inte av en situation med en fackförening som står utanför LO. Hela systemet är anpassat för LO och de stora företagen.

Storstrejken

1909

Första stora konflikten mellan LO och SAF. SAF krävde lönesänkningar och lockoutade 80 000 arbetare för att få igenom sina krav. LO svarade med strejk som omfattade 300 000 personer men fick vika ner sig efter en månad vilket ledde till ett massavhopp av medlemmar. LO förlorade nästan hälften av sina medlemmar. En del av dem gick med i den syndikalistiska fackföreningen SAC, vilken bildades som en reaktion. En av samlingsplatserna för arbetarna under storstrejken var Lill-Jansskogen. 

Stripakonflikten

1925-1927

Syndikalister vid Stripa gruva i Guldsmedshyttan gick ut i strejk när arbetsgivarna avvisade krav på kraftiga löneökningar. Svenska gruvarbetareförbundets lokalavdelning vidtog sympatiåtgärder men företaget lyckades efter flera påstötningar få kommunen att anvisa arbetslösa till gruvan, som strejkbrytare. Konflikten löstes genom medling 1927. 

Lossmen–Ekträsk-konflikten

1925-1931

Flera skogsbolag i Burträsk socken krävde att syndikalisterna upplöste sina fackföreningar med hot om lockout. De vägrade och svarade med blockad. När företagen satte in strejkbrytare reste 100-tals syndikalister till Buträsktrakten för sympatiåtgärder. Från 1925 avstannade alla skogsavverkning men inte förrän 1930 gav arbetsgivarna med sig.

Ådalenkonflikten

1930-1931

Konflikt om lönesänkningar vid Marma-Långrörs AB:s sulfatfabrik. När arbetare gick ut i strejk svarade arbetsgivarna med att ta in strejkbrytare. Facken svarade med att utlysa total arbetsnedläggelse vid alla företagets anläggningar i Ådalen. Under en jättedemonstration mot strejkbrytarna i maj 1931 sköt militär skarpt och dödade fem personer. 

Brädgårdskravallerna

April-maj 1931

När arbetare i på brädgården i Halmstads hamn krävde löneökningar svarade arbetsgivaren med lönesänkningar istället. Facket inledde blockad mot företaget som tog in strejkbrytare. Upplopp och attacker mot strejkbrytarnas bår följde. Militär kallades in men konflikten löstes efter några veckors medling. I bild syns ett urklipp från Hallandsposten den 9 februari 1931.