Rätt till kortare heltid – en kvinnofråga

Heltid som norm är ett krav som på senare år uttalats för att komma till rätta med att många arbetsgivare, framför allt inom vård och omsorg, har byggt sina organisationer på deltidsarbeten. Av olika skäl har kvinnor ”valt” att lönearbeta på det viset. Deras fackförbund och flera politiska partier tycker att det är dags att de slutar med det. Men vilken är då egentligen normen för heltid? Där har under årtionden kvinnorörelsen och andra aktörer ställt de viktiga frågorna om tid, pengar och makt på ett annat sätt. Grovt kan man säga att manligt dominerade fackförbund har förordat längre sammanhängande semester som främsta form för arbetstidsförkortning, medan kvinnors organisationer har förhållit sig till arbetstiden i vardagen. Så ja, uppenbarligen kan feminister vilja båda delarna.

En dag – under min betalda semester – besöker jag the People’s History Museum i Manchester, England. Detta är ett nationellt demokratimuseum, som tar sig an uppgiften att förevisa vägen till rösträtt och folkstyre. Fyllt av banderoller och pamfletter, och med en väldigt tydlig tonvikt vid olika former av konflikter som har gällt utformningen och utsträckningen av rättigheter. Det är det arbetande folket som är aktören i detta museums utställningar. Vid ingången till en av våningarna hänger en relief, som, vilket syftet än är, visar upp det könade förhållandet till arbetstiden, så som det ofta framställts i socialhistorisk forskning. Ur reliefen framträder fyra människor och en del av en urtavla. Längst in hänger en man, vi nog ska förstå det som att det är en svart, förslavad man, kedjad vid visaren. Bredvid honom, den typiske vite industriarbetaren. Också han håller sig fast i visaren. Längst ut på visaren håller sig en liten flicka fast, och däremellan hänger en vuxen kvinna, på arbetarmannens arm. Hon hänger inte direkt i visaren, som de andra, hon sträcker sig mot den utan att nå ända fram.