En dag – under min betalda semester – besöker jag the People’s History Museum i Manchester, England. Detta är ett nationellt demokratimuseum, som tar sig an uppgiften att förevisa vägen till rösträtt och folkstyre. Fyllt av banderoller och pamfletter, och med en väldigt tydlig tonvikt vid olika former av konflikter som har gällt utformningen och utsträckningen av rättigheter. Det är det arbetande folket som är aktören i detta museums utställningar. Vid ingången till en av våningarna hänger en relief, som, vilket syftet än är, visar upp det könade förhållandet till arbetstiden, så som det ofta framställts i socialhistorisk forskning. Ur reliefen framträder fyra människor och en del av en urtavla. Längst in hänger en man, vi nog ska förstå det som att det är en svart, förslavad man, kedjad vid visaren. Bredvid honom, den typiske vite industriarbetaren. Också han håller sig fast i visaren. Längst ut på visaren håller sig en liten flicka fast, och däremellan hänger en vuxen kvinna, på arbetarmannens arm. Hon hänger inte direkt i visaren, som de andra, hon sträcker sig mot den utan att nå ända fram.
Vad betyder det att denna arketypiska arbetarkvinna inte är lika direkt fäst vid klockan som de andra gestalterna? På ett i och för sig bedövande traditionellt sätt har konstnären här fångat slavarbetet, det industriella arbetet inklusive barnarbetet, reproduktionen, alltså omsorgen och hushållsarbetets relationer, och dessas förhållande till den systematiskt reglerade arbetstiden. Allas liv styrs av den. Endast den som själv håller sig i visaren kan släppa taget. Fast några skyddsnät finns inte i sikte.
När vi talar om den moderna arbetsmarknaden, och gör det med könsarbetsdelningen som tydlig utgångspunkt väcks genast grundläggande frågor som: Vad är egentligen arbete? Vilken tid är arbetstid? Vad händer på den andra tiden, ”fritiden”? Feministiska analyser har som få perspektiv visat på svårigheten, men inte omöjligheten, med att avgränsa lönearbetet från all annan tid vi också är aktiva. Den betalda arbetstiden är för de allra flesta arbetande en begränsning, något som annat i livet måste underordna sig. Men arbetstiden möjliggör också våra liv och synliggör den enskilda människan som social varelse. Den ger samhället nyttigheter och oss själva pengar, mening och sociala rättigheter. En feministisk lärdom är dock att inte bara pengar, utan mängder av obetalt arbete får världen att gå runt. Det går att få mening, glädje och status även från sådant arbete – men mycket mindre pension. Och väldigt få kvinnor är intresserade av att hänga där och dingla på en mans arm.
I ett europeiskt perspektiv är kvinnor och män i Sverige rimligt lika varandra när det gäller att finnas på arbetsmarknaden. Det senaste halvseklets svenska historia visar en utveckling där skillnaderna i betald arbetstid mellan kvinnor med och utan barn att försörja har minskat betydligt, liksom skillnaderna mellan kvinnor som grupp och män som grupp. Den kollektivt organiserade barnomsorgen var inte orsaken till det, men har underlättat livet i lönearbetssamhället inte minst för barnen och för ensamstående föräldrar. På arbetsmarknaden är kvinnor och män, föräldrar och andra nu mer lika, men ändå finns konflikter och skillnader kvar.
Sextimmarsdagsexperimenten som har skett eller pågår vid ett par olika platser i Sverige visar på att det skulle kunna finnas en hel del att vinna på en allmän arbetstidsförkortning för en av landets största, sämst betalda och mest kvinnodominerade yrkesgrupper; undersköterskorna. Vinsterna ligger i hälsa och tillfredsställelse för de arbetande, men är samtidigt beroende av att de får behålla det som har betraktats som heltidslön.
Deltidsarbetandet är en klar klass- och könsfråga. Det betyder att också arbetstidsförkortning som politiskt krav har klass- och könsaspekter. Många av de kvinnor som arbetar deltid har också låga timlöner.
Den med mer av egen (om än delvis illusorisk) makt över sin arbetstid har också minst att vinna på en arbetstidsförkortning. Om man jobbar på beting, eller har det som ofta kallas förtroendearbetstid, det vill säga det är uppgifterna som ska utföras, i någon mening utan att det spelar någon roll hur lång tid det tar, har man mindre att vinna på formella arbetstidsförkortningar. Detta är inte ett absolut förhållande. En förändrad normalarbetstid – kortare eller längre – skulle alldeles säkert innebära att det skedde förskjutningar också här; vi talar om normer. Men ändå. Det går inte riktigt att komma ifrån känslan av att en arbetstidsförkortning inte är en fråga där det står något rejält på spel för de grupper i samhället som har mest inflytande på opinionsbildningen. Arbetet, och vilken tid som kan ses som arbetstid, har också många symboliska betydelser, och för många i medelklassen är det närmast status att understryka att man arbetar hela tiden.
Kampen för en arbetstidsförlängning för deltidsarbetande är feministisk därför att den i grunden handlar om ett anspråk på mer rättvist fördelade resurser och bördor. Den innebär krav på att kvinnor inte ska betala med sämre pensioner och lägre inkomster för sitt större bidrag av obetalt arbete. Kvinnor har på sitt sätt en urstark position på svensk arbetsmarknad. Att ett par, stora grupper av kvinnor med den svagaste positionen måste slåss för mer arbetstid är dock ett svaghetstecken.
En arbetstidsförkortning kan drivas som en feministisk fråga defensivt, eller på ett mer progressivt, framåtsyftande sätt: Som vision för nya sätt att organisera våra liv, och dela de resurser vi har. Klassamhället är fortfarande en orimlig börda att bära för stora grupper i Sverige, några decennier efter att feminismen slog igenom som både ideologi och praktik. Feminismen har lett till stora framsteg – jag kan inte se annat. Det gäller både sociala rättigheter och upplösningen av kategorier som har fjättrat oss. Men paradoxen kvarstår; arbetarkvinnor, som har mest att vinna på en daglig arbetstidsförkortning, måste kräva heltid för att säkra försörjning, sociala rättigheter och självständighet.
