Kommentar / George Monbiot.

2021-10-12 12:00
Bild: Shutterstock
Puffetikett
Dagens ETC

Pandoraläckan är inte perversion – det är helt vanlig förstörarkapitalism

Exploatera människor, exploatera mark och sedan hemlighålla den fula baksidan. ­Historien går igen i Pandorapappren, skriver brittiska journalisten George Monbiot – som följer spåren tillbaka till en liten portugisisk ö på 1400-talet.

Vill du fortsätta läsa?

Bli prenumerant på Dagens ETC!
Om du redan är det loggar du in här.

Betala per vecka

Från

39 kr

Beställ här!

Prenumerera och betala per vecka. Avsluta när du vill.

Betala per månad

Från

139 kr

Beställ här!

Prenumerera och betala per månad. Avsluta när du vill.

Varje gång det läcker dokument från de avlägsna öar och dunkla jurisdiktioner där rika människor gömmer sina pengar, såsom när Pandorapappren släpptes, frågar vi oss hur sådana saker kunnat hända. Hur hamnade vi i ett globalt system som möjliggör att stora rikedomar kan flyttas offshore, obeskattade och dolda för allmänheten? Politiker fördömer det som ”kapitalismens oacceptabla ansikte”.

Men det är det inte.

Det är kapitalismens ansikte.

Föddes för 600 år sedan

Kapitalismen, vågar jag påstå, föddes på en avlägsen ö. Några årtionden efter att portugiserna koloniserade Madeira år 1420, utvecklade de ett system som i vissa avseenden skilde sig från allt som tidigare varit. Genom att hugga ned de skogar de uppkallat ön efter (madeira är det portugisiska ordet för trä) skapade de, på denna obebodda plats, ett tomt ark – ett terra nullius – där en ny ekonomi kunde byggas.

Finansierade av bankirer i Genua och Flandern, transporterade de förslavade människor från Afrika för att plantera och förädla socker. De utvecklade en ekonomi där mark, arbete och pengar förlorade sina tidigare sociala betydelser och blev handelsvaror.

Som geografen Jason Moore påpekar i tidskriften Review, kunde en liten mängd kapital, under dessa omständigheter, användas för att roffa åt sig en stor mängd naturtillgångar. Med Madeiras bördiga jord, och med hjälp av det rikliga träet som bränsle, uppnådde slavarbetet en tidigare ofattbar produktivitet. Under 1470-talet blev den här lilla ön världens största sockerproducent.

Utsugandet är modellen

Madeiras ekonomi hade också ett annat särdrag som utmärkte den från det som tidigare varit: hur förvånansvärt snabbt den förbrukade öns naturtillgångar. Sockerproduktionen peakade år 1506. År 1525 hade den minskat med nästan 80 procent. Det främsta skälet, tror Moore, var att öns åtkomliga tillgång av trä avverkats: Madeira hade fått slut på madeira.

Det krävdes 60 kilo trä för att raffinera ett kilo socker. Då träet behövde huggas från allt brantare och mer avlägsna delar av ön, krävdes mer slavarbete för att producera samma mängd socker. Med andra ord så kollapsade arbetets produktivitet, den minskade nästan fyrfalt under 20 år. Under ungefär samma tid orsakade skogsröjningen flera inhemska arters utdöende.

I det som skulle bli kapitalismens klassiska konjunkturcykel med starka svängningar, flyttade portugiserna sitt kapital till nya fronter och etablerade sockerplantage, först på São Tomé, sedan i Brasilien, sedan i Karibien. På varje plats uttömde de resurserna innan de drog vidare. Som Moore säger så är erövrandet, utsugandet och det delvisa övergivandet av nya geografiska fronter centralt i den modell för ackumulation som vi kallar kapitalism. Ekologiska kriser och produktivitetskriser som Madeiras är inte perversa resultat av systemet. De är systemet.

Finansierade global stöld

Madeira gick snart vidare till andra handelsvaror, i huvudsak vin. Det borde inte komma som någon överraskning att ön nu anklagas för att fungera som ett skatteparadis, och nämndes i rapporteringen om Pandorapappren. Vad annars ska en ekologiskt förbrukad ö, vars ekonomi var beroende av plundring, göra?

I ”Jane Eyre”, utgiven 1847, försöker Charlotte Brontë sanera Janes oväntade förmögenhet. Hon ärvde pengarna från sin farbror, ”Mr Eyre på Madeira”, men, informerar prästen St John Rivers henne, de är nu placerade i ”engelska papper”. Detta bidrog också till att distansera hennes förmögenhet från Edward Rochesters, som var besudlad av sin koppling till en annan utarmad sockerö: Jamaica.

Men vad var, och är, engelska papper? 1847 utgjorde England centrum i ett imperium vars kapitalistiska strävanden för länge sedan överskuggat portugisernas. I tre århundraden hade det systematiskt plundrat andra länder: fångat människor från Afrika och tvingat dem att arbeta i Karibien och Nordamerika, berövat Indien på förvånansvärda rikedomar och hämtat de råvaror det behövde för att driva sin industriella revolution genom ett kontraktsarbetessystem som ofta liknade rent slaveri. När ”Jane Eyre” gavs ut hade Storbritannien nyligen avslutat sitt första opiumkrig mot Kina.

Att finansiera det här systemet av global stöld krävde nya banknätverk. Dessa lade grunderna till det ekonomiska offshoresystem vars gräsliga verklighet återigen uppdagades i veckan. ”Engelska papper” var helt enkelt en destination för pengar som skapats av den världsomfattande koloniala ekonomi som kallas kapitalism.

Fejkhistorien har satt sig

I återflytten av Janes pengar ser vi klyftan mellan systemets realitet och hur det framställer sig. Nästan ända sedan kapitalismens början gjordes försök att sanera den. Madeiras tidiga kolonisatörer skapade en ursprungsmyt, vilken hävdade att ön förstördes av en skogsbrand, vilken varade i sju år och skövlade en stor del av skogen. Men någon sådan naturkatastrof hade inte inträffat. Eldarna tändes av människor. Den eldfront vi kallar kapitalism brände sig genom Madeira, innan gnistorna hoppade och tände eld på andra delar av världen.

Kapitalismens fejkhistoria formaliserades 1689 av John Locke. ”I begynnelsen var hela världen ett Amerika”, berättar han för oss, ett tomt ark utan människor, vars rikedomar bara fanns där, redo att erövras. Men till skillnad från Madeira var Amerika bebott, och ursprungsbefolkningen behövde dödas eller förslavas för att skapa hans terra nullius. Rätten till världen, hävdade han, uppstod genom hårt arbete: när en man har ”förenat sitt arbete” med naturens rikedomar, gör han dem därigenom ”till sin egendom”. Men de som gjorde anspråk på stora mängder naturrikedomar förenade inte sitt eget arbete med dem, utan sina slavars.

Den urskuldande saga kapitalismen berättar om sig själv – man blir rik genom hårt arbete och företagsamhet, och tillför mervärde till naturrikedomar – är den största propagandakuppen i mänsklighetens historia.

Eldfront drar över världen

Som Laleh Khalili förklarar i tidskriften London review of books, så upphörde aldrig den koloniala utvinningsekonomin. Den fortsätter genom råvaruhandlare som arbetar med kleptokrater och oligarker, som roffar åt sig fattiga länders resurser, utan att betala, med hjälp av smarta instrument som ”internprissättning”. Den framhärdar genom korrupta eliters utnyttjande av skatteparadis offshore och sekretessregimer. Dessa eliter suger ut sina länders rikedomar och kanaliserar dem in i ”engelska papper”, vars verkliga ägarskap döljs av skalbolag.

Eldfronten rasar fortfarande över världen, och bränner sig genom människor och ekologier. Trots att pengarna som tänder elden må vara gömda, kan man se dem bränna vartenda territorium som fortfarande besitter oexploaterade naturtillgångar: Amazonas, Västafrika, Västpapua.

När kapitalet får slut på planet att bränna, vänder det sin uppmärksamhet mot djuphavsbotten och börjar spekulera kring att flytta ut i rymden.

Går inte att tämja

De lokala ekologiska katastrofer som började i Madeira växer samman till en global katastrof. Vi värvas som både förbrukare och förbrukade, när vi bränner oss igenom våra livsuppehållande system på uppdrag av oligarker som förvarar sina pengar och sin moral offshore.

När vi ser samma saker hända på platser som ligger tusentals mil från varandra, bör vi sluta behandla dem som isolerade fenomen och erkänna mönstret. Allt prat om att ”tämja” och ”reformera” kapitalismen bygger på en felaktig tanke om vad den är. Kapitalismen är det vi ser i Pandorapappren.

Artikeln är tidigare publicerad i The Guardian.

Översättning: Jenny Cleveson

Pandoraläckan

Pandoraläckan, Pandora papers, består av 11,9 miljoner dokument. De kommer från 14 olika juristbyråer och bolagsfixare runt om i världen.

Materialet har bearbetats av fler än 600 journalister i 117 länder.
Läckan visar hur miljardärer, politiker, artister, idrottsstjärnor och kungahus har använt anonyma bolag i skatteparadis för att gömma undan tillgångar.

130

dollarmiljardärer finns med i Pandoraläckan.

35…

aktiva eller före detta stats- och regeringschefer komprometteras med läckan. Bland dem finns presidenterna i Ukraina, Kenya och Ecuador – samt Storbritanniens före detta premiärminister Tony Blair.

200…

svenskar, drygt, nämns i Pandoraläckan. De har slussat kapital till skatteparadis som Brittiska Jungfruöarna och Belize. Bland skattesmitarna finns en börs-vd, en av landets rikaste familjer, personer med högerextrema kopplingar och framgångsrika dj-trion Swedish house mafia.