Ekonomi.

2014-08-30 12:38
Bild: Stock Xchng, Karta: Wikimeda Commons/PD

Ny kris när EU står still

Ekonomin har parkerat i EU. Trots sex år av dramatiska nedskärningar är krisen inte löst. Idag står de stora ekonomierna inför en nolltillväxt som ekonomerna inte kan förklara. Och som i grunden är orsaken till att Anders Borg skriver ner framtidsprognoserna.

Vill du fortsätta läsa?

Bli prenumerant på !
Om du redan är det loggar du in här.

Betala per vecka

Från

39 kr

Beställ här!

Din prenumeration på Dagens ETC förnyas varje vecka. Avsluta när du vill.

Betala per månad

Från

139 kr

Beställ här!

Din prenumeration på Dagens ETC förnyas varje månad. Avsluta när du vill.

Det skulle bli bra genom höjd moral och stramare budgetar. Det var budskapet efter finanskrisen. Slösaktiga och slarviga regeringar skulle tvingas in i sparsamhet. Slöa bidragstagare skulle tvingas ut på arbetsmarknaden. Europa gick in i ett stålbad 2009 som skulle vara några år. Men idag – sex år senare – finns inget ljus i tunneln.

Tvärtom, ekonomierna i Europa går bakåt. Det finns några avgörande punkter där retoriken inte stämt med den verkliga utvecklingen.

Slösaktiga stater?

Den vanligaste förklaringen från chefekonomer och finansministrar har varit att krisen skapats av stater som slösat och inte haft ”ordning på budgetarna”. Det är helt enkelt inte sant. Krisländer som Irland och Spanien hade mycket lägre statsskulder än andra EU-stater. Detsamma gäller de baltiska staterna och andra öststater. När bankkrisen slog till avskedade man offentligt anställda, minskade pensioner och den sociala tryggheten. Priset blev massarbetslöshet och sjunkande konsumtion.

Värst blev politiken i Grekland där Tyskland, Frankrike och Internationella valutafonden (IMF) tvingade fram ­nedskärningar som gör att landet fortfarande har fallande bruttonationalprodukt (BNP) och 27,3 procent i arbetslöshet! Greklands ekonomi har slagits sönder.

Men de ökade statskulderna? Vad beror de på när man samtidigt skurit ner?

Statens intäkter minskar om BNP sjunker, det är en anledning. Men den stora orsaken är att staterna fått bära bankkriserna, det vill säga staterna tvingas låna av bankerna till rena ockerräntor för att skydda finanssystemet.

De privata bankernas räddning är den största orsaken bakom de ökande statsskulderna i EU. Inte slösaktiga budgetar.

Jakt på exportandelar

De stater som haft en bättre utveckling är de som kunnat exportera mera. Det största exemplet är Tyskland som vunnit exportandelar bland annat för att euron sjunkit. Samtidigt har de länder som varit direkt beroende av tysk ekonomi – som Sverige, Danmark och Polen – fått en bättre utveckling. Men det betyder att Tysklands tillväxt även hänger på utvecklingen i Kina. Och när Kina ställer om från massiv export till mer inhemsk konsumtion betyder det att Kinas ledning hellre ser inhemska företag växa än importen.

Tysk exportexpansion verkar ha nått sin topp. Industriordrarna sjönk i juni och det förbättras inte av krisen med Ryssland, Japans usla tillväxt eller USA:s ökade export. Det blir allt svårare för ”Europas lokomotiv” att öka farten om inte övriga EU växer som marknad. Men hela EU:s ekonomi ökade bara med 0,7 procent senaste året. Det vill säga: EU står stilla.

”Strukturella reformer”

Ett modeord för att förklara krisen är att det behövs strukturella reformer. Det här är ett ord för ytterligare avreglering, privatisering av vård och omsorg, minskade skatter på företag och vinster och sänkta löner, framför allt mer differentierade löner. Det vill säga lägre löner för service, handel och tjänstesektor.

Problemet är att dessa åtgärder också minskar ekonomins kraft. När ekonomiskribenter i Dagens Industri eller Dagens Nyheter använder ordet så är det mer av ett mantra än verkliga förslag. Man skriver att Frankrike behöver ”strukturella reformer” för att minska ”stelheten”, men det finns inga konkreta förslag. Så fort ett land ökar tillväxten skriver man å andra sidan att man ”gjort viktiga reformer”. Men granskar man påståendena finns det varken strukturella reformer eller mindre stelhet bakom olika tillväxtsiffror. Det är påståenden utan bevis.

Motsatsen till åtstramning

EU och Sverige har väldigt låga räntor. Sparare får inget tillbaka och stater kan låna till investeringar till kostnader som är lägre än den lilla inflationen.

Det här beror på att Europeiska centralbanken (ECB) med Mario Draghi genomfört en politik som är tvärs mot den politik om åtstramning som gällt. De första åren i bankkrisen försökte ECB bromsa och kräva åtstramning som metod att lugna finansmarknaden, det vill säga utländska banker. Men räntorna i Spanien och Italien bara exploderade. Varje nytt åtstramningspaket misslyckades.

Det var först när ECB år 2012 gick ut och lovade obegränsad kredit ”whatever it takes” som läget ändrades. ECB lovade helt enkelt göra detsamma som USA:s och Japans centralbanker – att ”trycka pengar” om ekonomin hotas. Det är motsatsen till åtstramning, men riktad mot finansvärlden och bankerna.

Italien (röd) och Spanien (blå) fick se stora räntesänkningar på lån först efter Mario Draghis löfte om att rädda EUs ekonomi ”vad det än kostar”.
Italien (röd) och Spanien (blå) fick se stora räntesänkningar på lån först efter Mario Draghis löfte om att rädda EUs ekonomi ”vad det än kostar”.

Poängen med ett sådant löfte är att det inte behöver uppfyllas. I och med att ECB lovar stoppa brist på pengar för staterna så vågar spekulationskapitalet inte spela emot. Räntorna i EU har därför sjunkit till mycket låga nivåer även för stater med minskande ekonomi.

Ekonomerna blir oroliga

EU är världens största ekonomi. Idag står den stilla och stampar. Åtstramningarna har inte fungerat, bankräddningarna har inte gett fart och lönesänkningarna har bromsat konsumtion och privata investeringar.

Inte ens räntesänkningarna hjälper om inte staterna använder dem till stora investeringsprogram och andra stimulanser.

Borgerliga ekonomer börjar därför bli allt mer oroliga. IMF:s chef Christine Lagarde uppmanar Tyskland att stimulera. Även Bundesbanks chef Jens Weidmann gör ett utspel om att Tyskland klarar 3 procent högre löner. Hjulen måste snurra.

Samtidigt gör François Hollande i Frankrike tvärtom. Han lovar spara 460 miljarder kronor per år och sänka bolagsskatten. Det märkliga är att Frankrike redan innan genomfört åtstramningar. Enligt Dagens Industri betyder det ett ”slut på de värsta galenskaperna”, även Frankrike ska gå in i åtstramningens politik. Men det är en kursändring som bara handlar om ord. I praktiken har Frankrike fört samma politik som andra.

Ingen kraft kvar för tillväxt

Europa har hamnat i en fälla där de som har det bra ekonomiskt privat, liksom de som äger företag, gör allt för att skydda det man har fått genom, och att offentlig sektor hålls tillbaka.

Samtidigt finns det ingen kraft kvar som kan öka tillväxten eftersom omvärlden inte ropar efter EU:s export för att växa.

Åtstramningens decennium slutar med massarbetslöshet.

Det är i det ljuset Reinfeldt och Löfven går till val med löften om att sitta still i båten.

Frågan är hur länge man kan regera ett Europa där tiden står still. För i en kapitalistisk ekonomi är stillastående detsamma som kris.