Det handlade inte om frihet.

Det handlade om pengar.

Järnridån var skrotfärdig. De ungerska ledarna hade inget intresse av att betala för en upprustning av anläggningar som användes för att hålla andra östländers medborgare instängda. Ungrarna själva kunde ansöka om ”Weltpass” och pengar från ungrare som arbetade i väst var sedan länge en helt oundgänglig del av den ungerska ekonomin. Att ungerska vakter istället måste åka på ständiga larm när östtyskar och tjeckoslovaker försökte ta sig till väst – de många falsklarmen oräknat – låg inte i ungerskt intresse.

Gorbatjov ville riva rasket

Redan 1987 hade de ungerska ledarna bett Sovjetunionen betala för ett nytt stängsel, men i Moskva satt den nye ledaren Gorbatjov som inte bara avvisade begäran utan senare även gav klartecken för att riva hela rasket. Beslutet togs av Ungerns regering den 28 februari 1989 och åtgärderna den andra maj var en testballong för att se hur grannländerna skulle reagera. Den 26 juni bekräftades beslutet att öppna gränsen symboliskt vid en ceremoni mellan Ungerns och Österrikes utrikesministrar, och arbetet gick in i en intensivare fas.

Under sommaren blev situationen akut. Tusentals rumänska flyktingar samlades i läger vid sydgränsen samtidigt som campinglägren vid Balatonsjön fylldes med östtyska turister som bara inväntade rätt tillfälle. Den 19 augusti kom det tillfället. Otto von Habsburg, ättling till den tidigare österrikiska kejsarfamiljen och sedan 1979 medlem i Europaparlamentet för tyska CSU, arrangerade tillsammans med representanter för den ungerska konservativa medborgarrättsgruppen Ungerska demokratiska forumet en ”paneuropeisk picknick” vid en gränsövergång som symboliskt öppnades och avväpnades medan picknicken pågick. De ungerska myndigheterna hade instruerat vakterna att inte ingripa när omkring 600 östtyskar strömmade in i Österrike.

Flyktingström fällde regimen

Under resten av augusti var gränsen åter stängd, och 6 000 östtyskar greps när de försökte korsa den. En av dem dödades. Efter att ha fått nya återförsäkringar både hos den västtyske kanslern Helmut Kohl och hos Gorbatjov öppnades ungrarna gränsen definitivt den 11 september 1989 (21 år efter invasionen av Tjeckoslovakien) och strömmen av flyktingar fick två månader senare den östtyska regimen på fall.

Händelserna vid den ungerska gränsen var viktiga, men de var på inget vis avgörande för utgången av omvälvningarna 1989. De hade ingen betydelse för utgången i Ungern, som redan året innan hade avsatt Janos Kadar – diktator sedan den krossade revolutionen 1956 – och tillåtit bildandet av fria partier. I juni 1989 bjöds oppositionen in till rundabordssamtal som redan i oktober skulle leda till att kommunistpartiets ledande roll avskaffades och fria val utlystes att äga rum i mars 1990.

Om något land, vid sidan av Gorbatjovs Sovjetunionen kan sägas ha varit drivande för omvälvningen var det snarare Polen, där en serie arbetaruppror 1956, 1970, 1976, 1978 och 1980 till slut ledde fram till legaliserandet av fackföreningen och medborgarrättsrörelsen Solidaritet i februari 1989, och tvingade fram de polska rundabordssamtal som de ungerska kommunisterna sedan imiterade. Även om Solidaritet stöddes av den katolska kyrkan och fick del av amerikanska pengar, var det till skillnad från rörelserna i övriga östländer en rörelse med brett folkligt stöd ett decennium innan omvälvningarna och bland annat svenska socialdemokrater och trotskister deltog i det illegala solidaritetsarbetet under 1980-talet.

Men händelserna vid den ungerska gränsen var viktiga på andra sätt, inte bara för att de förebådar den nuvarande ungerska regimens önskan att göra sig av med flyktingar. Det var den kraftiga flyktingströmmen som fick den västtyska regeringen att inse att en återförening av Tyskland både kunde och måste ske mycket snabbare än någon kunnat ana. Den brittiske historikern Tony Judt har visat att så sent som den 28 november 1989 presenterade Kohl ett förslag om en femårig plan för återförening inför det tyska parlamentet. Det var också vad de östtyska dissidenterna, som stod långt till vänster om dissidenterna i andra östländer, hade hoppats på i ett upprop publicerat samma dag och undertecknat av bland andra Christa Wolf och Stefan Heym. Men kristdemokraterna vann det östtyska valet i mars 1990 på kravet på en snabb återförening. I juli 1990 infördes den tyska marken som valuta för hela området och i oktober upphörde Östtyskland att existera som självständig stat. Först ett par år senare lämnade de sista sovjetiska trupperna, men Gorbatjov lät sig övertygas med hjälp av ett omfattande ekonomiskt stöd.

Kostade två tusen miljarder euro

Den tyska återföreningen beräknas ha kostat ungefär två tusen miljarder euro sedan 1990, eller motsvarande den nuvarande tyska statsskulden. Det var framför allt den röd-gröna tyska regeringen Schröder som skötte om finansieringen, genom omfattande nedskärningar. De tyska reallönerna sjönk sju år i rad, påpekar den brittiske historikern Perry Anderson. Den kanske viktigaste effekten var att den tyska arbetarklassen – tillsammans med de skandinaviska den mest välorganiserade i världen – tappade en stor del av sin styrka när DGB (tyska LO) mellan 1991 och 2003 minskade sitt medlemstal från 11 miljoner till 7,7 – samtidigt som befolkningen alltså ökades med 18 miljoner. I dag är siffran stabiliserad strax över sex miljoner.

Upplösningen av det sovjetiska imperiet följdes omedelbart av den nästan femton år långa process som avslutades först 2007 med att nästan samtliga tidigare östländer inlemmades i EU (och Nato). I kombination med hårda krav från IMF – sedan mitten av sjuttiotalet hade konsumtionen i samtliga östländer hållits uppe genom omfattande lån från väst – innebar detta att hela området i hög grad reducerats till arbetskraftsreserv för Västeuropa, vare sig invånarna stannar kvar eller blir gästarbetare. Perry Anderson liknar träffande det postkommunistiska Östeuropa vid USA:s sydstater, men utan deras andel av befolkningen och politiska vikt.

Drev tillbaka reallönerna

Den långsiktiga effekten av det är att reallönerna drivits tillbaka eller stagnerat även i Väst, vilket tillfälligt, sedan mitten av 2000-talet och med avbrott för finanskrisen 2008, faktiskt ökade tillväxten. Men det har skett till priset av en spekulationsboom och kroniska underinvesteringar, långt värre än i de båda andra ekonomiska blocken runt USA och Kina.

I dag höjs röster för en övernationell planekonomi för att styra investeringar och konsumtion mot den nödvändiga klimatomställningen. Men om det är något erfarenheten från det sovjetiska imperiet och dess lydstater lär oss, är det att även planekonomier lever på världsmarknadens villkor, och utan terror kan de inte heller i längden bortse från den egna befolkningens krav på en anständig konsumtionsnivå.