Tar utmaningarna på visst allvar

Det här låter ju som om Vetenskapsakademin, som utser pristagarna, faktiskt försöker lyfta fram två ekonomer som ändå verkar ta de största utmaningarna på ett visst allvar. Jo, det kan man kanske säga, men då med starka reservationer. För det första har Romer och Nordhaus aldrig samarbetat.

– Mycket mer logiskt hade varit att Nordhaus skulle fått dela priset med någon av de tongivande klimatekonomer som haft andra infallsvinklar på klimatekonomi, som Nicholas Stern eller Martin Weitzman, säger Jonathan Metzger, ekonomhistoriker och forskare vid Tekniska högskolan i Stockholm. Sedan är det ju också så att tongivande medlemmar i priskommittén själva varit verksamma vid Nordhaus institution och därefter också bedrivit forskning som är extremt trogen Nordhaus grundläggande modell. Det positiva med det är väl att de är väl bekanta med styrkorna i hans arbete.

För det andra är båda pristagarna i första hand kända för teoretiska modeller (även om de även gjort annat). Sådana kan man använda för att utforska verkligheten, eller så kan man använda själva modellen som en bild av verkligheten som man anser att den ser ut och akademins prismotivering är inte helt tydlig på den punkten. Där står visserligen att deras resultat är ”metodologiska” och ”inga färdiga lösningar”, men samtidigt påstår de å andra sidan att deras modeller ”visar hur marknadsekonomin växelverkar med klimatet respektive kunskapen” och i Romers fall ”förklarar hur idéer är annorlunda än andra ’produkter’ och därför kräver särskilda förutsättningar för att skapas på en marknad”.

Paul M Romer har själv, vid ett möte för tidigare pristagare i tyska Lindau ifjol (han deltog som representant för Världsbanken) enligt die tageszeitung karakteriserat möten bland ekonomer som ”interreligiösa träffar” där ”dogmer reciteras” och ”andäktig tystnad” förväntas.

Lämnar kapitalismen ostörd

För det tredje finns det naturligtvis viktiga invändningar, som hänger samman med att det i båda fallet handlar om att hitta en politik som så långt som möjligt lämnar kapitalismen ostörd. En viktig kritik mot Nordhaus har varit att han underskattar konsekvenserna av klimatförändringarna för människor i fattiga länder, eftersom deras förluster sätts i förhållande till deras inkomster, och därför kraftigt underskattas.

Max Jerneck, forskare vid Stockholms universitet, påpekar också på nationalekonomiska institutionens hemsida att med Nordhaus sätt att räkna blir alla klimatåtgärder orimligt dyra eftersom de ställs mot den avkastning de kunnat ge under ett antal decennier om de investerats på annat sätt.

På obefintlig kunskapsgrund

Jonathan Metzger understryker att Nordhaus å ena sidan är upprörd över att världens ledare inte inför en global koldioxidskatt och anklagar dem för att ”spela roulette” med vår framtid, å andra sidan argumenterar han sedan decennier tillbaka för att det absolut viktigaste är att vi håller ett ”cool head” och inte genomför några särskilt kännbara klimatåtgärder.

– Dessa ska istället vältras över på framtida generationer, eftersom de kommer att vara så mycket rikare än de som lever idag, och utan problem kunna göra de utsläppsminskningar som behövs – mañana...

Det flera världsledande nationalekonomer, Bob Pindyck och Martin Weitzman, framfört mot Nordhaus metod är dock även att metoderna står på en mycket lös – och i vissa aspekter – obefintlig kunskapsgrund.

– Ingen har ju den blekaste aning om hur en uppvärmning bortom två grader Celsius faktiskt kommer att påverka det komplexa globala ekonomiska system som vi har idag, med enorma kaskader av effekter som är helt omöjliga att förutse – därför gissar man bara. Siffor pluggas in i modellen bara för att något ska komma ut! säger Jonathan Metzger.